Trelleborg-Smygehuk

Jag hade femma i geografi. Mest för att jag har ovanligt lätt att plugga in saker utantill. Sedan glömmer jag lika fort. När jag satt på tåget ner mot Sydkustloppet funderade jag på var loppet skulle gå egentligen. Sydkusten fattar man ju - men var starta och var gå imål? Det visade sig att starten gick på en golfbana utanför Trelleborg och att målet var i Smygehuk. För de som liksom jag glömt all geografi så är Smygehuk Sveriges sydligaste udde.

Den 21 kilometer långa banan var bländande vacker nästan hela vägen. Jag njöt av solen, den fantastiska utsikten över havet och naturen längs kusten.

Drygt 350 löpare startade och så många fler hade nog inte fått plats på de stundtals mycket smala stigarna. Det kändes som om funktionärerna var nästan lika många som löparna. De visade vägen. De bjöd på dricka. De peppade och fotograferade. Allt utmärkt ordnat av några löpargalningar varav jag känner en - Daniel. Daniel sprang fort idag - som alltid.

Tre av mina fem överkvinnor idag - jag kom sexa. Ingmarie vann, Orka-mera Anna var tvåa och Skånskan-Sara femma, trots att hon blandade löpning och gång. Tre gazeller och en småknubbig tant...

Väl i mål visade klockan 1.39.39. Trots motvinden, som faktiskt tog emot rätt så rejält längs vissa av de mer öppna strandpassagerna, och några korta partier med svårsprungen lös sand som underlag. Jag är nöjd med tiden. Faktiskt en putsning av mitt PB med 1 (!) sekund. Men framför allt är jag nöjd med upplevelsen.

Bortaplan

Jag brukar hålla mig i Stockholmstrakten när jag springer lopp. Det är liksom enklare så. Sova hemma. Byta om hemma. Åka pendeltåg och tunnelbana. Springa. Åka hem och duscha. Bekvämt.

Den här gången blir det annorlunda. Jag befinner mig på ett hotell i Malmö. Imorgon ska jag byta om på hotellet för att springa 21 kilometer på Sydkusten. Start i Trelleborg tror jag. Det låter som det kan bli rätt bekvämt trots allt. Vi, Ingmarie och jag, blir upphämtade av privatchafför Löparglädje-Thomas och skjutsade hela vägen till starten. Det är annat än SL det.

Min huvudvärk

Min huvudvärk kommer sig alltid av en av tre orsaker. Vätskebrist, kaffeabstinens eller psykisk anspänning. Vätskebristvarianten botas enkelt med vatten. Koffein-suget tillfredställs med kaffe. Förstås. När inte vatten eller kaffe hjälper, eller ens en Treo, då gäller det att hitta något avslappnande.

En lugn löptur i skogen gör underverk. Särskilt en vacker vårkväll som ikväll. Sådär ja. Äntligen är den envisa huvudvärken väck.

Är halvmaraton en bra sträcka för tanter?

I helgen är det dags för en halvmara i Skåneland. I motvind om man ska tro prognosen orka-mera-Anna letat upp.

Jag försöker minnas min halvmara-karriär. Söker i St. Eriksloppets resultatlista. 2002 tycks ha varit premiäråret och jag gjorde 2.00.14. Året efter hade jag kapat 15 minuter och 2005 gick jag under 1.40.

Efter 2005 har det varit maraton och Lidingölopp som varit min gren. Med något millopp här och där. Inga halvmaror på nästan sex år. Det ska bli spännande att se hur det går. Om åldern tagit ut sin rätt - jag är ju inne på mitt andra år i K45. Eller om jag ska skylla på motvinden.

På omvägar

Långpass mitt i påskhelgen och mitt i släktturnén. Det får jag till genom att springa mellan frukosten hos mor och far och påsklunchen hos svärföräldrarna. Kortaste vägen är en mil landsväg. Den väljer jag inte. Min väg är istället en rejäl omväg på vindlande småvägar - kantade av kohagar, genom skogar och utmed sjöar. Svindlande vackert i solskenet. Jag älskar sörmländsk natur. Kanske för att det är den naturen jag är uppvuxen i.

En del av min omväg

Benen är med mig idag. Jag andas in vårluften och dricker girigt ur vätskeryggan. Det är varmt. Sista fyra av totalt trettio kilometers omväg samlar jag ihop genom att springa fram och tillbaka på en barrklädd stig högst uppe på en rullstensås.

Den bästa av omvägar tänker jag, lånar duschen och slår mig ner vid dukat bord.

Nya pjäxor på premiärtur

Det blev både skavsårsplåster och nya skor. Allt för att inte riskera förvärring av nötskadan.

I lilla staden finns inte så mycket av välja på i löparskoväg. I första affären några Asics-modeller och lite Nike-varianter. Inga DS trainers, som jag nog var lite inställd på, och nästan inget i min storlek. I affär nummer två finns ett löpband och en lite mer insatt kille men ungefär samma modeller. Jag testar ett par Nike i någon Lunar-variant. Killen vill inte rekommendera dem. Jag granskar inspelningen av mina löparben under klänningsfållen och ser med egna ögon att han har rätt.

Fram åker ett par Asics Gel Kayano (inte nu igen tänker jag). I dem ser mitt steg perfekt ut. Jag ser det själv. OK då. Det får väl bli ett par pjäxor, som 4.30-Staffan vill kalla Kayanon. Jag är helt enkelt en löpare som klär bäst i rejäla skor.


Vita fina pjäxor

Premiärturen går på mina bästa löpvägar. Sådana skogsvägar som egentligen bara är hjulspår med lite gräs i mitten. Jag kör progressivt. Ökar farten succesivt över böljande kullar. Pjäxor funkar bra på skogsväg.

Gäddjaktsblåsa

Befinner mig på landet i min hemby. Här ska jag springa ett par härliga pass är det tänkt. Jag har ett par skor med mig - Asics Gel Kayano.

Lillebror vill undersöka om gäddorna leker. Jag travar med. Promenad på våriga skogsvägar i solnedgång är ju inte helt fel. Särskilt skönt efter att ha ätit lite för mycket av mammas goda mat. Vi pratar om hur vi klubbade en lekande gädda en gång - vi minns det tydligt båda två, kanske för att det var något förbjudet.

Efter en stund känner jag lite lätt skoskav. Skyller på min mans lite för stora strumpor som jag knyckt.

Vi ser några gäddor som står i vassen. För lek är timmen lite sen. Vi går hem.

Attans vilken blåsa jag fått. På hälen. Och inte beror den på makens strumpor. I mina Kayano är fodret trasigt precis på det stället som motsvarar skavet.

Vad gör jag nu? Letar nya löparskor i "stan", dvs metropolen Katrineholm? Skaffar skavsårsplåster och hoppas att det räcker? Att avstå löppassen vill jag inte.