När jag var liten ville jag bli detektiv. Vi lekte ofta detektivlekar. Följde efter mystiska personer, skrev upp bilnummer... Nu finns nog just det yrket mest på film. I alla fall var det inget studievägledaren hade i sina kataloger. Istället har jag hamnat där jag hamnat lite mer av en slump än genom en långsiktig plan.
Det blev naturvetenskaplig linje på gymnasiet mest för att studievägledaren tyckte att mitt mattebetyg var lite för dåligt för just den linjen. Och för att mina föräldrar tyckte jag skulle gå något yrkesförberedande och "bli någonting". Litet uppror helt enkelt, men ett bra sådant. Inte för att jag hade tänkt läsa vidare egentligen, men OM jag skulle ändra mig så var ju N en linje som inte stängde några dörrar.
Efter gymnasiet for jag till USA ett år. Där träffade jag Lena som läste på universitetet. Hon var ju rätt normalbegåvad, så kanske jag också skulle kunna? Det blev apotekarelinjen. Fyra och ett halvt år av kemi, farmakologi, fysiologi och annat kul. Verkligen helt och hållet min grej. Och det bästa av allt, man kunde jobba med så många olika saker efteråt (apotek, läkemedelsindustri, akademisk forskning, sjukvård, myndigheter, information) - fortfarande så många dörrar öppna. För min del blev det forskning, först inom akademin och sedan inom läkemedelsindustrin. Forskning är ju lite som att vara detektiv faktiskt. Så på sätt och vis blev jag det jag ville.
Jag försöker att inte påverka mina tonåringar så mycket - liksom jag hamnar de nog rätt så småningom. Man måste inte gå raka vägen. Idag är det lite stressigt att vara tonåring - det finns så mycket att välja på till gymnasiet. Massor av olika inriktningar och specialdesignade program. I mitt stilla sinne undrar jag hur stor andel av dagens gymnasister som så småningom faktiskt kommer att ägna sig åt något som är i närheten av specialinriktningen de valde som 15-åringar. Tur att man kan styra om och ändra efterhand.
Hur jag hamnade i löpningen är en annan historia.
Vad intressant att läsa; visste att det var något i sjukvårdsindustrin du jobbade med, men visste inte exakt vad! Och jag tycker du verkar vara en klok mor som låter barnen känna efter och testa fram vad de vill göra. Jag tycker själv att jag kanske tog en lite tråkig väg som gjorde gymnasiet - magistersexamen - doktorsexamen i ett svep (också helt egna val, men ändå).
SvaraRaderaVad jag ska bli när jag blir stor vet jag faktiskt inte... men det finns risk att jag ligger ganska nära redan nu.
Undra om jag någonsin blir "stor" för jag vet inte vad jag vill "bli". Egentligen... Jo, förrsten! Träna och skriva dagarna i ända vore fint! :-) Men vem vill betala mig för det...? ;-)
SvaraRadera...man måste inte gå raka vägen... Bättre kan det knappast vare sig skrivas eller sägas.
SvaraRaderaDoktor Snorkkis, jag ska genast sluta kalla dig fröken... Låter bra att du är nära det du vill.
SvaraRaderaIngmarie, du är ju på god väg med Power plate (visserligen andras träning) och din planerade bok.
Erik, kringelikrokväg ger fler upplevelser...
Detective life style is very difficult. Detective is helping of the clients and finding new search. This is very good story of the When I grow up I am gonna be a detective.
SvaraRaderaPrivatdetektiv