För många?

Löpar-boom. Fler och fler springer. Det kan absolut inte bli för många löpare, ens om alla skulle börja springa.

Men när många vill springa samma tävling kan det bli trångt.

Sedan 1999 har jag sprungit Midnattsloppet. Alla år utom 2008, då fotbollslivet-Erik fick för sig att gifta sig med sin kära E just på midnattsloppsdagen.

Mina elva midnattsloppsmedaljer. Luckan fylls av minnen av en superduper bröllopsfest!

Jag har ingen statistik på hur många som startat genom åren, men att vi blivit fler och fler midnattsloppslöpare - det är tydligt. Och det utan att antalet startgrupper ökat. Jag säger stopp. Tar Midnattsloppet in fler anmälningar än i år vill jag nog inte vara med.

Själva loppet är inte något större problem. Visst är det lite trångt, en del inbromsningar och inte alltid lätt att hålla det tempo man vill - men det är man liksom beredd på. Det är runt omkring som känns bökigare för varje år. Just i år valde jag tunnelbanan till Zinken - och kom knappt upp ur underjorden. Att ta sig till startfållan innan startskottet var nästa utmaning.

Men läskigast var det som mina supportrar upplevde. De hamnade i en av två folkmassor, längs målrakan, som rörde sig mot varandra - utan tillräcklig plats. Stort tryck från båda håll. Hade några ramlat hade det kanske blivit dödsfall i supporterleden också. Speakern såg vad som skedde och lyckades lugna lite.

Det varma vädret bidrog kanske till kaoset. Fler kunde tänka sig åskådarrollen i den ljumma kvällen. Och det är ju kul! Precis som löparna inte kan bli för många kan supportrarna inte bli det heller. Men kanske kan vi sprida ut oss på lite fler lopp? Fast det är klart - har jag svårt att låta bli Midnattsloppet har andra det kanske också... För hur det än är så är det något speciellt.