Ovanligt långsam snabbdistans

Jag skulle ta Midnattsloppet som ett snabbdistanspass var det sagt. Det verkliga målet ligger sex veckor framåt i tiden.

Klart att tävlingsnerven ändå kommer fram. Jag vill göra en bra tid. Startskottet går. Benen känns lätta och steget spänstigt. Jag styr tempot på andningen - lätt ansträngd, avpassat för att hålla i en mil. Det är 25 grader i luften och mycket hög luftfuktighet för att vara svensk sommarkväll.

Redan efter tre kilometer inser jag att tempot är lägre än jag tänkt och vill. Visst, det är en del folk ivägen - ibland till och med tvärstopp, men kilometertiden stämmer definitivt inte med känslan - det känns snabbt, men går långsamt.

Jag kör på. Jag har lovat tränare Nilsson att jag ska vara ordentligt trött i mål. Och det är jag. Trots att sluttiden ligger ett par-tre minuter ifrån vad jag trodde att jag kunde göra. 48.28. Inte min bästa tid.

En närmare analys visar att jag plockat placeringar genom hela loppet. Från 383:a efter 2.5 km till 156:a i mål. Faktiskt en bättre placering än förra året, trots att tiden var bättre då.

Lite demotiverad var jag nog av klockan och visst hade jag kunnat klämma ur mig några droppar kraft till under de sista kilometrarna. Men jag är ändå nöjd med att ha fått till en rejäl genomkörare. Det tar jag med mig från den här dagen.

Det jag också tar med mig är minnet av den trevligaste och gemytligaste uppladdningen hittills. Två Uppsala-familjer på besök. En lättare, lopp-förberedande, måltid intas på min och Ps altan. Tio förväntansfulla matgäster bubblar och surrar. Sex löpare i neongula tröjor. De övriga fyra laddandes för supporteruppgiften.