Långpass längs memory lane

Sofie har lärt mig att utnyttja transporter som träningsmöjlighet. Dagens transport, mellan mina föräldrar och mina svärföräldrar, gör jag till ett långpass. Det bjuds på lunch klockan ett. Jag lämnar mina föräldrars hus strax efter elva för att springa 25 kilometer. Hur tänkte jag? Grym överskattning av mitt långpasstempo? Eller kan jag helt enkelt inte klockan? När jag är nästan framme märker jag att mobilen ringer. "Klocka är kvart över ett - var är du?"

Jag drar upp tempot. Den sista kilometern går i rasande fart. Tänk vad man kan krama ur trötta ben om man bara har en anledning.

Innan mobilsignalen väcker mig springer jag på memory lane. Jag springer genom skogen - förbi Mulleskoleplatser, kojbyggarställen och indian-territorier.

Bitvis går färden genom skogen. På vackra skogsvägar. Jag möter inga indianer, bara en älg - en fjolårskalv

Jag tar omvägen förbi farmor och farfars gård. Numera är den en hästgård. Farmor och farfar fick fem barn - fyra pojkar och en dotter. Ingen av dem ville ta över gården. Det sägs att min farfar inte heller var bonde i själ och hjärta, men på hans tid fanns inte så mycket val.

Skogsvägen på väg mot Linnkulla - farmor och farfars gård.

Linnkulla. Här var jag mycket när jag var barn. Bara åtta kilometer från mitt barndomshem. Vågade inte gå in och fotografera framifrån - det är ju inte släktens gård längre. Till vänster vedboden. Till höger skymtar gris- och hönshus. Ladugården syns inte på bilden.

Skogsvägen byts mot asfalterad byväg som byts mot landsväg som byts mot stig uppe på rullstensås. Mobilen ringer. Jag är sen.