Filosofi i uppförsbacke

"När det gäller backar så gör det inte till en så stor grej" skriver tränare Nilsson i sina "principer och riktlinjer" för min uppbyggnadsfas. Rent konkret ska jag i alla fall börja med tre varv i en lång backe - en som tar 3-4 minuter att springa uppför, följt av mellanjogg och fem varv i en kort backe - definierad som 60-90 sekunder lång.

Längden är tydligt definierad i tiden det tar att springa till toppen. Men lutningen då. Hur ska den vara?

I teorin bör det vara hur enkelt som helst att hitta bra backar i min kuperade omgivning. I praktiken är det snö, oplogat och mörkt. Cykelvägar och trottoarer återstår.

Min vinterbacke - den jag brukar köra backpass i så här års, är aningen kort enligt Ingmaries mått. Knappt 600 meter (och lite mindre än tre minuter), med en stigning på 20 meter. Över krönet och ner på andra sidan är backen längre men flackare. 800 meter lång. Fortfarande 20 meter stigning. En meter stigning på 40 meter löpning - det låter inte särskilt brant. Det är det inte heller. Men duger det?

Hmm... Jag skulle ju inte göra backträningen till någon stor grej!

En kort backe är lättare att hitta. Jag väljer en brantare. Och kör. Upp och ner. Utan att filosofera.

Träna på att vara sämst

Tävlingsinstinkten sitter djupt. Ibland är den bra. Ibland bara jobbig. Och lite skämmig. Att vilja vara bäst är inte någon beundrad mänsklig egenskap.

Yogan tränar inte bara upp min smidighet (gör mig mindre stel är kanske en mer korrekt beskrivning) och styrka. Den tränar mig också i att vara sämst. Och att acceptera det. Jag är inte sämst på alla övningar kanske, men på några. Jag faller ihop i en hög. Och skrattar åt mig själv. Jag är faktiskt ganska bra på att vara sämst. Kanske till och med bäst?

Ett steg i min utveckling

Att gradvis släppa taget. Ingjuta självförtroende. Låta mogna och stå på egna ben. Det är vad en god förälder gör för sina barn. Och en god coach för sina adepter.

Inför 2010 års Stockholm marathon skrev tränare Nilsson personliga veckoprogram till mig. Inför 2011 ger hon mig ramar, principer och riktmärken. Jag översätter själv till träningspass och veckoscheman. I bakgrunden finns stödet och peppningen där. Lika tydligt som någonsin.

Första söndagen i advent väntar några på julen. Jag väntar på att mitt träningsprogram inför maran ska börja. En bra dag att köra en "dubbel alternativ" med Ingmarie - spinning tätt följd av vattenlöpning. Berätta inte för min mamma att jag gick ut med blött hår ;-)

December och januari är uppbyggnadsmånader med fokus på styrka och uthållighet. Långpass av stegrande längd samsas med gradvis tuffare tröskelpass och backpass. Något distanspass här och där för att få ihop veckomängd. Core och löpskolning som viktiga komplement.

Imorgon börjar den. Den 26 veckor långa förberedelsen mot starten på Lidingövägen. Ingmarie är med mig hela vägen.

Snorkkig logistik

Logistik. Kunskapen om att leda och kontrollera materialflöden samt till dessa kopplade resurs-, informations- och monetära flöden. Så står det i Wikipedia.

I det vardagliga tänker jag nog mer på vem som ska åka vart och vem som behöver ha bilen, när jag tänker logistik. Dagens logistiska utmaning handlade om att få materian anneliten hem från jobbet utan bil. Lösningen? Jag snorkkade hem. Har man ingen bil kan man alltid transportlöpa. Som Sofie alias Snorkfröken gör nästan jämt.



Min ännu blåare tå klämdes in i sprillans nya Icebugs. Jag sprang skogsvägen hem. Och njöt av varje steg. Ömmande tå till trots.

Tillplattad både här och där

Irrar runt i nejderna kring Fridhemsplan. Hade jag varit med på hela erövringen av Kungsholmen, den långpasshappening som MarathonMia ordnade förra vintern, hade jag kanske lättare hittat?

Sen och svettig, efter att ha halkat runt i modd och efter att ha frågat minst tre personer om vägen, når jag äntligen målet. St. Görans bröstcentrum står det på skylten. Dags för mammografi.

Jag tycker inte det gör ont, men jag har ännu inte någon gång vågat titta på själva tillplattningen. Det o-roliga besöket behöver neutraliseras av något roligt tänker jag.

Jag beger mig till Ingmaries power plate-källare. Power plate är kul. Power plate kör man utan skor. Ingmarie visar mig en övning med hantlar. Jag mitt dumma nöt lägger ifrån mig hantlarna på en step-bräda. Aaajjj. En hantel ramlar ner och plattar till mina nakna tår.

En blå tå är resultatet av klantelitens träning.

Tårarna sprutar. Mer än de borde faktiskt. Lite gråter jag nog över en annan tillplattning. En märkvärdigt stöddig professor satte sig på mig (bildligt talat alltså) tidigare i veckan. Jag plattade tillbaka. Voilà - en konflikt som ännu inte blåst över.

Jag bara råkade...

Är inne i stan av helt andra orsaker. På väg hem kommer jag på att det nog var något på Runners Store ikväll. Visst skrev väl MarathonMia något om firande av Runes namnsdag? Jag smiter in.

Rune Larsson pratar om ultralöpning medan jag provar knallrosa icebugs. Det är 20% rabatt och jag behöver ett par nya. De gamla har tagit slut. Söndernötta helt enkelt.

Rune pratar om inställning. Han säger att man visst kan springa både Lidingö Ultra och Stockholm marathon trots att loppen går tätt inpå varandra. Hela hemligheten ligger i inställningen. Ta ultran som ett långpass liksom.

Jag köper mina icebugs. "Vill du springa halva eller hela" frågar säljaren. Jag hör mig själv svara "hela". Plötsligt är jag anmäld till en fem mil lång tävling i kuperad terräng bara tre veckor innan maraton. Anmälningsavgiften ingick i Icebugsköpet. Eller var det för att Rune har namnsdag? Jag vet inte riktigt - det gick lite fort där...

Dagens teknik

Spinning-Josefin är inte Sofie. Men jag tycker hon är jättebra ändå. Det sa jag till henne idag.

Hon påminner oss om tekniken. Hur fötter ska förhålla sig till markplanet. Knäns riktning. Magens spänning. Axlars läge. Rundtrampet.

Hon använder sig av tekniken. Den digitala. För att få oss i rätt tramp-frekvens spelar Josefin musik i ett lite annat tempo än vad låtskrivaren tänkt sig. Det är ganska OK. Tills hon spelar Kim Wilds "kids in america" i Kalle Anka version. Allt för att peppa oss till spurt. Jag vill helst hålla för mina svettiga öron.

Yoga-mat

YogaJona visar bilder på gröna drinkar och grönsaksymfoniluncher. Mat för en riktig yogi. Jag är inte där än. Nybörjare på yoga. Vet inte ens om jag vill dit. Är i alla fall tveksam till någon större konsumtion av de gröna drinkarna.

En ny lärdom rikare i alla fall - gasbildande mat passar dåligt ihop med yoga i grupp. Det blir liksom extra tufft att hålla positionerna och hålla sig samtidigt... Tacka vet jag lössläpptheten i att springa ensam i en skog.

Misstänker att gårdagens bak, linfrö- och aprikoslimpor, inte är bra yoga mat. Eller är det kanske för mycket vitkålssallad som är boven i gasdramat?

Grått är också en förutsättning

Förutsättningarna är olika. Idag en novemberdag där dagsljuset nästan inte kan kallas ljus. Till det ett tungt huvud orsakat av några stänk tequila för mycket på lördagens westernfest. Fortfarande i återhämtningsperiod löpmässigt och med pulsklockan på lagning. Med de förutsättningarna gav jag mig ut på dagens pass.

Som sällskap hade jag Helena. Von Zweigbergk alltså. Hon läste sin bok "Sånt man bara säger" i mina lurar medan jag sprang i det tempo jag mäktade och hade lust med. Utifrån förutsättningarna.

Grått, dunkelt, lerigt och småregnigt kan trots allt vara förutsättningar som stämmer med en njutbar löprunda.

Det blev en skön runda. Så blir det ofta när förväntnigarna vill hävda motsatsen. Den friska luften gjorde mitt huvud mindre tungt. Och lite av det sparsmakade dagsljuset sög jag i mig. För precis som MarathonMia skriver så är det viktigt att tallkotten i vår hjärna får sitt...

Asics tävling

Anmälan är stängd. Jag är en av 20 517 som betalat 845 kronor för att springa maraton i Stockholm i slutet av maj 2011.

Jag har sprungit fyra Stockholm marathon. Om ett drygt halvår springer jag mitt första ASICS Stockholm marathon.

Jag förstår sponsring som begrepp. Jag förstår driften att gå med vinst. Över 17 miljoner i anmälningsavgifter. Till det sponsorpengar. Jag antar att ASICS betalat en bra slant. Och jag förstår att motkravet är att deras namn ska synas. Men djupt inne i tantsjälen gillar jag inte att Stockholm marathon är ASICS tävling. Om än bara till namnet.

De fyra tidigare loppen har jag sprungit i Asics skor. 2011 ska jag göra mitt bästa för att hitta ett bra alternativ. Bara för att. Kanske Saucony? De funkade i alla fall bra på dagens motvindiga men ändå sköna runt-sjön-runda.

Åter till Billdal

Imorgon far den tillbaka till Billdal. Min Garmin. Det är i Billdal (var nu det är) de lagar och fixar. Och det var därifrån jag fick den 405CX jag har nu, när min Boston-inköpta raring visade sig vara funktionsoduglig. Den gången något intrikat fel i de datoriserade irrgångarna.

Nu är det ett mer mekaniskt fel. Start och stoppknappen vill stanna kvar i intryckt läge. Så blev det efter en liten liten smäll mot plasthöljet just invid denna knapp. Jag har petat med en kniv. Jag har petat med en nål. Och lämnat några repor efter mig.

Osannolikt nog hittar jag mina garantipapper. Osannolikt nog går garantin ut imorgon. Men i papprena står att läsa att olyckor inte täcks. Inte heller "obehöriga ändringar" eller "felaktig användning". Jag gissar att Garmin kommer att se smällen som en olycka. Och mina rep-spår som obehöriga ändringar. Sannolikt går denna lagning inte på garantin. Sannolikt kommer den att kosta.

Leksaker bör hålla för lek. Sportprylar bör inte vara alltför stötkänsliga. Så tycker jag.

Var kom den ifrån?

Jag brukade inte få kramp. Förut. Men plötsligt finns den där.

Första känningen kommer just efter Lidingöloppet. När jag gör mitt bästa för att diskret byta om, med pinnsmal tränare som enda insynsskydd, hugger det till rejält i lårets framsida. Aj.

Alltsedan dess har jag inte kunnat stretcha som de andra spinnarna. När instruktören och alla deltagare efter avslutat pass slänger upp foten på styret gör jag förstås samma sak. Man vill ju inte sticka ut... Baksida lår ska stretchas. Omedelbart får jag kramp i lårets framsida. Ett pip undslipper mig och jag tar snabbt och förläget ner benet igen. Samma sak efter varje spinningpass. Så också idag.

Vad beror den då på - krampen? Det tycks ingen veta säkert. Att orsaken skulle vara saltbrist är en seglivad myt som högst sannolikt inte är sann. Vetenskapliga bevis tyder inte på några skillnader i salthalter i blod från idrottare med pågående kramp jämfört med dem utan. Bevisen till trots tycks sportdryckstillverkarna fortfarande tro stenhårt på konceptet.

En mer trolig orsak är osynkade nerver. Senornas känselorgan (nervändar som känner av spännigen i muskeln utifrån hur mycket den drar i senan) och musklernas "spolar" (en slags nervändar som känner av sträckningen i muskeln) signalerar osynkroniserat och fel från en trött muskel, med överaktivering och kramp som följd. Muskeln tror att den är alltför utsträckt och drar ihop sig.

Vilken orsaken än är så gör det ont.

Fusk med stretch och för kort uppvärmning/nedvarvning tycks ha något slags samband med kramp, liksom ålder och ärftlighet. Stretchen och nedvarvningen kan jag kanske göra något åt.

Vardagssteg

Initiativrik medarbetare har sett till att vi tävlar på jobbet. Tävlar i antal steg. Olika lag har bildats och det gäller att ha det högsta snittet. Steg per dag per lagmedlem. Mitt lag heter "management by walking around" och vi leder inte. Tävlingen har inte börjat så bra för oss. Några av mina lagmedlemmar och jag har suttit inlåsta i ett mötesrum från morgon till kväll i dagarna två. De två dagar som tävlingen pågått.

Vi loggar våra steg på tappa.se. Där syns alla gångares prestationer och den inbördes ställningen mellan individer och lag. På tappa.se står det att läsa att medelsvensson går ca 5 000 steg per dag. För att må bra behöver minst 10 000 steg avverkas. En stillasittande dag som idag har jag samlat knappt 5 000 steg. Men jag är ingen medelsvensson - i alla fall inte när det gäller rörelse. Ut och gå är vad jag ska göra nu. Samla steg till laget.

På tappa.se finns omräkningstabeller om annan motion än gång (eller löpning - springa funkar givetvis lika bra) lockar.

Tävlingsmänniskan i mig är klarvaken.

Smarta små tips och trasiga prylar

En sådan kombidag. När jag bakar och springer samtidigt. Eller nästan. Jag springer medan brödet jäser.

Surdegsbiten har jag blivit. Och som nybörjare suger jag åt mig alla smarta små tips. Som att ställa fördegen, den som ska stå över natten, på badrumsgolvet. Där är det lagom varmt - förutsatt att man har golvvärme.

Ett annat smart litet tips fann jag hos Petra. Hon lägger ut sin Garmin GPS-klocka på balkongen en lite stund innan hon ger sig ut - så att den hittar satelliterna. Mycket smart. Jag tar efter. För vem vill stå och huttra och vänta på satellitsignal?

Klantigt nog tappar jag klockan i marken. Inget märkvärdigt fall och jag tänker inte mer på det. Förrän mitt inne i passet när klockan plötsligt får ett eget liv. Den stoppar och startar sig själv titt som tätt. När jag tittar närmre ser det ut som om start/stopp-knappen liksom har fastnat någon millimeter in. Knappt synligt. Min dyra, endast året gamla, GPS-klocka! F-n för prylar som pajar.

Översta knappen har fastnat...

85 minuter sprang jag. Klockan registrerade 79 av dessa. Undrar om den går att reparera? Och vad det kostar. Nu har jag varit där och petat lite med en kniv så det blir svårt att hävda att jag inte skadat den själv...

Apropå prylar som pajar. Reklamerade min mixerstav idag. Den isärtagbara jag fick av mamma och pappa i julklapp för knappt ett år sedan. En dag när jag mixade i godan ro åkte plötsligt knivarna ner, förbi skyddshöljet, och repade upp botten i min fina dyra emaljerade Le Creuset-gryta. Mixerstav fick jag en ny (av annat märke - jag ville inte ha en Phillips igen), grytan fick jag kasta.

Brödet blev i alla fall bra - helt maskinfritt valnötsbröd kopierat från Martins blogg.

Dubbel dubbel

Morgon. Dubblar min lördagsmorgonträning genom att lägga på ett yoga-pass omedelbart efter min numera vanemässiga body pump.

Pumpen går ovanligt trögt trots peppande instruktör. Musklerna känns ovanligt veka.

Direkt på yogan. Yogan blir en ny upplevelse för mig. Jag har hållit mig till poweryoga och ett par olika instruktörer. In kommer en vikarie. I axelbandslös myskreation och helt tydligt behålös. Hon gör något annat. Något jag inte känner igen som poweryoga. Riktigt vad det är vet jag inte. Solhälsningarna är inte de "A" och "B" som jag är van vid, utan några med mer exotiska namn. Rasande fort går det också. Hund, katt, orm, duva (eller var det någon annan fågel) avlöser varandra så snabbt att jag knappt hinner andas. Och andas ska man ju när man yogar. Helst synkroniserat med rörelserna.

Just när jag är på väg att ge upp förvandlas passet. Nu håller vi positioner länge, länge. Passet övergår från kaos till kännbart nyttigt, på gränsen till skönt.

Eftermiddag och dubbelmässa. Jag styr mot Älvsjö. I väntan på Ingmarie besöker jag "Det goda köket". Många andra har samma idé. Trångt! Nästan alla har vinglas i händerna. "Det goda köket" tycks handla mer om vin än om mat. Jag hyser ett litet hopp att få träffa min surdegsinspiratör brödbloggaren och bakboksförfattaren Martin. Men nej. Jag vet att han var där igår.

Ingmarie kommer. Liksom min käre P. Hälsomässan, som är utflyktens egentliga mål för oss, är inte lika välbesökt som mat- och vin-varianten. Ingen större trängsel och vi roar oss kungligt (hmm, det uttrycket kanske kan misstolkas just nu...) och vill inte gå när mässan stänger.


En av roligheterna är Eriks Swopperslalom. Den som snabbast klarar banan åkandes på en ergonomisk stol, utan att välta koner eller köra utanför banans linjer, vinner - en swopper. Två tävlingsmänniskor gör sitt allra bästa.

Tub versus burk

Badrumsskåpet. Och hyllan i duschen. Mina grejer tar större plats än min käre makes - jag erkänner!

Burkar versus tuber var det. Hur kommer det sig att lyxigare produkter absolut måste säljas på burk? Helst i glas och med kanter som gör att man inte får ut det sista. Som min "nästan-slut-men-väldigt-dyra-så-jag-måste-få-ut-allt-ansiktskräm".

Jag har svårt att se några som helst fördelar med en burk när jag jämför med den eminenta uppfinningen tuben. Eller klämbar flaska för den delen. Burken känns ohygienisk i jämförelse. Ner med fingrarna och kleta runt. Det krävs säkert mycket mer konserveringsmedel för att undvika att ansiktskrämen förvandlas till bakterieodling i en burk än i en tub.

Mina värsta burkar är de jag har med mig i duschen. Hur kunde jag vara så dum att jag köpte balsam på burk? När jag rannsakar mig själv tror jag att jag associerade burken till en lyxigare (bättre?) produkt. Men när jag står där i duschen och ska ha av locket och ta lagom mycket balsam utan att fylla burken med duschvatten förbannar jag min dumhet. I duschen är tuber/flaskor bättre alla dagar.

Avdammade dubbar

Skyndade hem för att hinna springa i dagsljus. Det dammade nog lite om dubbdäcken. "Men VARFÖR är det 70 på en dubbelfilig väg med mitträcke" hör jag mig själv säga. Sedan tystnar jag och tar emot mitt livs första fortkörningsbot.

Snörde på mig mina oranga Saucony och drog ut. Efter 200 meter vänder jag. Gräver runt i garaget, dammar snabbt av dubbarna på mina Ice bugs och ger mig ut på nytt. Mitten av November och dubbpremiär.



När underlaget är en blandning mellan barmark och is är skovalet lite klurigt. Antingen väljer jag dubbar och söker mig till isfläckarna. Att springa i dubb-skor på asfalt känns nämligen inte helt bra. Ice bug-skornas dubbar ska i teorin tryckas in i sulan på hård asfalt. I praktiken upplever jag det inte så. Eller i alla fall inte helt. Dubbarna knastrar mot marken och känslan blir lite ostadig.

Eller så väljer jag vanliga skor och trippar som Bambi över isiga passager. Med stor skaderisk. Hellre dubbknaster än halkskador tänkte jag idag. Och därmed blev dubbarna avdammade inför vinterns strapatser.

Tillsammans

Ikväll ska jag och min käre P träna power plate - tillsammans. Sedan ska vi äta en god middag - tillsammans. Till sist ska vi möta en lång mörk främling (på bio alltså) - tillsammans. Min käre P var en gång i tiden en lång mörk främling. Numera, och sedan länge, är han min älskling.

Insprunget

Löpbandet höst-insprunget. På morgonen. Innan frukost och innan jobbet. Inget hade jag druckit heller, så det gick så där.

Jag ser mig själv som en allväderslöpare. Allväder inkluderar sällan inomhusklimat. Men ibland så. När det praktiskt passar bättre med inne än ute. Så var det i morse.

Löpband har en förmåga att bli enformigt. Då hittar jag gärna på lekar. Idag hette leken öka farten 0.1 km/h för varje sprungen minut. Så höll jag på upp till 13 km/h. På morgonen innan frukost och utan vatten räckte den farten bra.

I teorin borde löpband vara utomhusrelativt lättsprungna. Inget vinddrag, plant och jämnt underlag och utan kurvor. Ändå tycker jag mig vara snabbare utomhus. Fyra-minuterstempo funkar fint kortare sträckor utomhus. Enligt Anders utmärkta pace calculator motsvarar det 15 km/h. (Jag är kass på huvudräkning. Ändå är omvandling av hastigheter och uppskattningar av hur långt jag kommer på en viss tid saker jag ibland motar löpbandstristessen med). 15 km/h. Den hastigheten har jag sällan på bandet.

Tänker att mitt löpsteg nog lämpar sig bättre utomhus.

Slalom i Älvsjö i helgen?

Biljett i brevlådan idag. Från vännen Erik. Erik är snäll. Och lite galen sådär.

Som svensk agent för en superbra ergonomisk stol - Swopper, ställer han ut på Hälsomässan i Älvsjö i helgen. Snälla Erik har skickat mig en biljett. Galna Erik har ordnat en tävling. Den som snabbast klarar av en slalombana åkandes på en av hans Swoppers vinner... Högsta vinsten är förstås en Swopper! Hoppas han har hjälm att låna ut. Och armbågsskydd. För här ska åkas fort.

Velig

Lyssna på kroppen ska man. Förmiddagens skogspromenad med min käre P säger mig att mina ben är lite trötta och sega. Tror inte att jag körde tyngre än vanligt på body pumpen igår - ändå känns benen som stockar.



Velar. Ska jag springa det planerade 50-minuterspasset? Eller lyssna på kroppen och vila mina sega ben? Bokar in mig på ett aerobic-pass. Aerobics har jag inte kört på år och dar. Känns lite retro. Och inte särskilt mycket mer vilsamt för benen än löpning. Bokar av igen. Wet vest kanske? Nä, söndagar är mitt badhus fullt med plaskande barn och snabbsimmare från Södertörns simsällskap. Idén känns inte vidare lockande.

Vädret är vackert. Jag längtar ut. En liten runda kan jag väl ändå ta? Över stock och sten på stockar till ben.



Skogen är frostig och glittrande. Stigarna täckta av halkiga löv. Mina ben känns förvånande nog lättare springandes än de var gåendes. Skymningen hjälper mig att trots allt lyssna på kroppen och hålla rundan kort.

Utav en ledig dag

Vad göra utav en ledig dag? En sådan dag som känns lite som en bonus - utöver den vanliga helgledigheten. En del av dagen använder jag till att arbeta ikapp. Göra det jag inte hunnit på de vanliga arbetsdagarna.

En annan del av dagen använder jag till att springa långpass. I dessa återhämtningstider är långpassen inte jättelånga. Knappa 17 kilometer idag. Sällskap varenda meter av Ingmarie. "Tänk om alla novemberdagar kunde vara så här", säger Ingmarie. Och jag håller med. En vacker höstdag. Löpning i natursköna omgivningar. Med en energigivande tränare och vän som sällskap.

Enda smolket i löparglädjebägaren är min puls. Den är ofattbart hög trots hyfsat normalt långpasstempo. Har jag tappat formen helt? Och det på bara några få veckors återhämtningsträning. Eller är det något annat som är fel? Baksidan med att mäta är att mätvärdena ibland leder till grubblerier. Kanske onödiga sådana. Jag måste ju inte vara i form just nu.

Jag håller tungan rätt i munnen på en hal träspång.
Vila i löven efter genomfört pass.

Att lösa knutar

Inget känns så bra som när man verkligen har pratat ut med någon som man har en kylig eller komplicerad relation med. Jag har haft ett sådant samtal på mitt jobb nu på morgonen. Hjälpta av en duktig HR-person kom vi igenom helskinnade och lämnade rummet med tydliga intentioner och bra verktyg för att få relationen att fungera. En seglivad knut är löst och det känns mycket bättre i magen.

Ännu bättre kommer magen att kännas efter en god lunch med Ingmarie. För sådan är planen. Lämna jobbet lite tidigare. Luncha med min tränare och vän, och sedan träna. Power plate förstås. När musklerna har blivit ordentligt genomtränade ska piriformis-knuten lösas - med hjälp av vibrationer. Power plate är inte bara superduperträning - det är bra massage också.

Solen skiner. Imorgon är jag ledig. Helt knut-fri.

Josefine är inte Sofie

Två saker är viktiga för att spinning ska funka för mig - en peppande instruktör och bra musik.

Sofie är helt enkelt världsbäst på pepp. I alla fall när det gäller att få mig att klämma ur mig varje uns kraft. Grym och krävande är hon. Alltid med glimten i ögat. Men med bäbis på väg inom några veckor är Sofies mage lite för stor. Josefin tar över. Josefin får godkänt. Men hon är inte Sofie.

Jag tänker att det inte kan vara så lätt att komma till en spinningsal full med "stammisar". Folk som fäst sig vid, och helst väljer, en viss instruktör.

Musiken är viktig. Den ska hjälpa. Hjälpa att hålla ett jämt och bra tempo. Och höja humöret ett snäpp. Ett par låtar som jag kommer att tänka på när jag tänker på bra spinningmusik är "Tainted love" med Soft cell (eller i någon nyare, fräschare version) och "What you waiting for" med Gwen Stefani.

Sofie brukar ha en hög skivor och en fusklapp. Josefin sätter på en spinningskiva (?) och kör den rakt igenom. Den ena låten går in i den andra utan uppehåll. Detta pauslösa upplägg borde vara jobbigare, men det är det inte. Sofies pass är snäppet tuffare, skivbytarpauser till trots.

När jag får göra som jag vill

Så vad gör jag med min träning när lusten får styra? Löpningen tar betydligt mindre plats än den brukar och är klocklös. Löplusten har visserligen börjat återvända, men jag vet att det är smart att vila nu. Spinning känns kul och jag är åter stammis på lördagmorgnarnas body pump-pass, trots att den styrketräningen inte är optimerad för löpare. Lite yoga då och då. Ett och annat sporadiskt besök i gymmet. Ungefär som vanligt alltså, men som sagt med mindre löpning och lite mer annat.

Under fyra novemberveckor ska jag fortsätta att återhämta mig. Men nu med lite mer Nilssonsk struktur. Tre löppass i veckan ska det bli. Fortfarande fritt från intervaller och tröskelpass. Och som längst 80 minuter. Löpspecifik styrka till det. Frihet att lägga till spinning, vattenlöpning, powerplate, step, yoga - ja till och med body pump om jag vill. Allt efter behag.

Men hur det än är så börjar jag längta till den 29 november. Då börjar jag träningen inför Stockholm marathon på riktigt. Samtidigt som Szalkai drar igång sitt program överlämnar jag mig i tränare Nilssons kompetenta händer.