När jag var liten hade jag jättemånga Barbie. Alla utom en var ärvda och mer eller mindre dåliga kopior av originalet. Kopiorna kunde man ta loss armar och ben på. Och av någon anledning var det just det som roade mig.
Ibland känner jag att jag skulle vilja skruva loss mina armar. De är liksom ivägen. Så var det idag. Sprang hem från jobbet och för att bryta mellanmjölkslunken lite skulle det göras några stegringslopp. Hundra meter av gradvis ökande tempo med kroppskontroll. Ett fint löpsteg ska nötas in.
Jag spänner magen. Jag lutar lätt framåt, men med rak höft. Jag sätter i fötterna under kroppen. Jag springer på tå. Men de förbaskade armarna. De är mest ivägen.
Jag tänker tillbaka på min korta karriär (?) som tränare av tävlingsgymnaster. Hör mig själv skrika "använd armarna". Gymnaster får av någon outgrundlig anledning ofta för sig att ansattslöpa med helt sträckta armar. Jag antar att de tror att det är snyggt. Men nu är det ju inte ansattlöpningen utan volterna som domarna bedömmer. Och bra volter kräver god fart. Alltså måste man springa rätt - och i det ingår effektiv armföring.
I teorin vet jag ungefär hur en armpendling ska gå till. I praktiken känns det som om jag vill skruva loss de där armarna och lägga dem i snödrivan. Att skruvas på igen inför lunken hemåt.
Då får jag nog skruva loss benen också för när jag försöker komma upp på framfoten tappar jag liksom all kontroll. Benen flaxar åt alla håll och det slutar med att jag trippar fram på tårna som värsta tomtenissen, helt utan fart. Men jag SKA lära mig. Frågan är bara HUR....
SvaraRaderaKul med ditt meijeritänk här :)
SvaraRaderaJag förstår dock inte hur man kan vilja springa utan armar... det är ju dom som tar en framåt på nåt sätt. Kan hamna i småpanik ibland om jag "måste" gå hand i hand en långpromenad och inte får flaxa med armarna.
Armarna ska bara pendla avslappnat och lätt väl... Men har du något mot-tips för rumpan, min akilleshäl, den har liksom fastnat på cykeln, så när det är dags att stegra farten under löpmomentet, så saknar den motor....
SvaraRaderaHmm armarna minns jag att jag hade grymma problem med som lite. Koordinationen stämde inte så jag fick börja lära mig jogga på stället, vilket inte riktigt är ditt problem. Sen i mina mardrömmar som jag har, inte ofta, så rör sig benen men inte armarna.
SvaraRaderaVad det blev blurrigt det här och jag minns inte min poäng men men. Får väl klämma till med en klyscha, övning ger färdighet.
I alla fall lycka till, Peace Love och Löparskor!