Boulongeskogen

Jag gillar det verkligen. Att upptäcka nya platser löpandes. Förutsatt att platserna är löpbara utan större hinder. Mitt Paris-hotell ligger alldeles nära Boulogne-skogen. Och i morse ville jag ge mig lite djupare in i den parken. Det gick halvbra.

Morgonstund är enda stunden jag har tid att springa dessa kongressdagar i Paris. Morgonstunden är också den enda stund som bjuder på någorlunda uthärdlig temperatur. Paris är varmt just nu. 35 grader vid 8-tiden igår kväll. I morse betydligt svalare men fortfarande varmt.

I kanten av parken hittar jag en grind. Jag springer in. Ganska snart inser jag att detta är en nöjespark och att man nog skulle betala inträde... Om den varit öppen. Stängda, övertäckta karuseller. Små hagar med djur. En skylt upplyser mig om att jag befinner mig i "Jardin d´acclimatation des enfants". Minns att jag såg den på kartan, en liten park för barn i kanten av Boulogneskogen. Jag springer vidare och hoppas ta mig ut på andra sidan. Men se det går inte. Högt staket och alla grindar låsta. Jag vänder. Parkarbetare tittar roat på mig men ingen frågar om jag löst biljett...

Längs utsidan av den lilla nöjesparken tar jag mig ner till den riktiga parken. Lite hinner jag uppleva. Konstgjorda sjöar, pilträd och tallar. Nytt försök imorgon kanske?

Nu ska jag klä mig Casual chic. Vad nu det är - det står så i inbjudan. Det är nog inte läge för Newton-skor i alla fall. Dags för kongressmiddag är det - på en båt på Seine. Vi får väl se om jag är i form för en ny Boulogneskogstur imorgon. Jag hoppas det.

Un jour a Paris

Min franska är lite ringrostig. Det får bli bilder istället.

Morgonlöpning i Bois de Boulogne. Någon annan dag ska jag våga mig djupare in i parken som sägs vara större än Central Park.

Insidan av ett kongresscenter (inga bilder på det) i många timmar. 18 grader inne, 30 ute. Minst.

Resterna av god mat. Moules frites - en mer sofistikerad variant av fish-n-chips?


Turistattraktion i kvällsljus efter lååång promenad. Visserligen med stopp för både drink och middag.

Några galningar bygger skate board ramp från Sacre Coeur rakt ut i tomma intet.

Landat

På ett hôtel inte långt ifrån en triumfbåge har jag landat och äntligen fått internet att fungera. Nu ska jag sova så att jag orkar springa tidigt, tidigt imorgon bitti. Söndagens enda löpmöjlighet är morgonstund och ett par amerikanska skor vill nog gärna känna på fransk mark tänker jag.

Frukost med Camilla

Jag har bara träffat Camilla en gång. Då som utmärkt och mycket peppande instruktör på ett "Traning for Runners"-pass på SATS. Men jag följer hennes blogg, imponeras över hennes stundande utmaning - Ultra Trail du Mont Blanc, och gillar hennes träningsfilosofi. Just filosofin beskriver hon i dagens DN. Bra läsning till frukostmackan.

Midsommarafton. Jag ska inte dansa runt någon stång. Jag ska springa ett distanspass. Kanske gör jag som Camilla rekommenderar och lämnar klockan hemma. (Jag noterar dock att Camilla har en stor Garmin på armen på DNs foto.)

Hemma-core eller borta-core

Ååå vad jag har varit velig och obeslutsam den senaste tiden! Passen flyttar hit och dit i kalendern. Intervallpasset kan jag kanske spara till imorgon? Ska jag verkligen köra grupptränings-core? Eller ska jag springa intervallerna på jobbgymmet så att jag kan köra egen core efter? Om jag nu ens åker in till jobbet - det är ju bara halvdag. Å-så-vidare. Veligheten får mig i spinn.

Nu har klockan bestämt lite åt mig. Core-passet har börjat. Hemma-core får det bli. Eller ska jag kanske springa istället? Kanske intervaller?

Blöta rötter och starka fötter

Fötterna söker marken mellan rötter och stenar. Det regnar i min skog och blöta rötter är hala rötter.

Skogslöpning tränar balansen. Skogslöpning ger starka fotleder. Om man inte stukar dem vill säga. Det vet jag säkert.

Jag misstänker att skogslöpning tränar bålen också. Det känns så i alla fall. Som om fler kroppsdelar är med och jobbar när underlaget är långt ifrån slät mark. Det stora kroppsengagemanget till trots går det jämförelsevis långsamt framåt. Jag försöker låta bli att titta på Garmins kilometertider. Jag tittar på regnbågar istället. För mellan regndropparna tittar solen fram.

Perfekt present

Den är perfekt. Som "gå-bort-present" till väninnan som sprang förr men som tappat löpningen lite, och till grannen med talang för, och tydlig vilja att utveckla sin löpning. Som "lycka-till-present" till väninnan som anmält sig och sin make till första maran. Som start-kit till kollegan som bett mig om träningshjälp inför en halvmara där hon bestämt sig för att kapa tiotalet minuter av förra årets tid. Med baktanken att hon behöver mindre hjälp av mig när hon läst...

Jag har gjort slut på mitt första lager och klickat hem en ny laddning från adlibris. Ett nytt lager av vad jag just nu ser som den perfekta presenten till folk i min omgivning med ett spirande eller utmognat löpintresse - den fina boken "Löpträning", av Ingmarie Nilsson. Jag vet redan fler i min omgivning som jag vill överraska.

Mycket fin och läsvärd bok om löpträning. Det är väl en bra present? Att jag råkar vara med på en och annan bild får mottagarna stå ut med.

Oöverstiglig

Tröskeln till min ytterdörr kändes näst intill oöverstiglig ikväll. Jag tog mig samman till slut och tog mig ut genom dörren för ett tröskelpass.

Tänk att det känns så bra när man väl är ute. När man passerat tröskeln och befinner sig mitt i tröskelpasset. Mitt i skogen. Mitt i fredagskvällen.

Bilder av svettiga löpare

Vem köper undrar jag. Bilderna som envetna fotografer tar under motionsloppen. Jag gör det inte.

Kanske köper jag inte för att jag sällan tycker att just jag blir bra. Jag blundar. Jag gapar. Jag ser allmänt plågad ut. Uttrycket speglar inte känslan.

Kanske köper jag inte för att jag inte är så mycket till minnessamlare. Klart det är kul med foton från semestrar och så. Men från loppen sparar jag hellre på tiderna.

Från årets Stockholmsmara fanns det ganska många bilder av mig. Jag hittar för ovanlighetens skull en jag tycker är hyfsat bra. Jag funderar på att köpa. Tills jag inser att priset för EN bild - visserligen digital och spridbar (vem jag nu skulle sprida till) är 253 kronor. För ytterligare en hundring får jag alla bilder. Men de andra var ju inte särskilt bra och visar samma "Tant Spring". För dyrt. Femtio hade varit mera lagom.

Vem lurar vem?

Fyraminutersintervaller. "Ha! Mig lurar du inte" tänker jag. Tränare Nilsson menar tusingar... Men tusingar låter så brutalt.

Idag har jag ingen lust att ta reda på om jag grejar tusingar i fyraminuterstempo eller inte. Jag väljer därför ett kuperat och kurvigt spår. Bara för att slippa bli besviken.

Men vem lurar vem egentligen. Jag blir ju inte bättre för att jag inte mäter. Och att springa kuperat är tungt. Riktigt tungt. Jag är glad att upprepningarna bara är fyra till antalet. De lär bli fler när Lidingöloppet närmar sig. Lidingö är ju ganska backigt, så kanske lurar jag mig inte så farligt ändå?

Jag tänker kanske för mycket

Vi har passerat halvmilsgränsen och lite till, jag och mina nya löparskor. De där skorna som ska springas in försiktigt. Någon Newton-förälskelse har det inte blivit Jag ser på förhållandet mer som ett resonemangsäktenskap. Förnuft snarare än känsla. Kanske växer känslan fram med tiden?

Just nu känns det som jag springer med alltför mycket uppmärksamhet på själva rörelsemönstret. Jag känner efter i varje steg. Rättar till kroppshållningen. Lätt framåtlut skulle det visst vara. Och så skulle man "land-lever-lift". Funderar över vad det betyder att lyfta fötterna - är det knälyft (uppåt-framåt) eller hälkick (bakåt-uppåt) som menas? Eller båda? Rättar till kroppshållningen igen. Funderar över om man aldrig får sätta i hälarna. Rättar återigen till kroppshållningen.

Rekreationsdelen i min löpning går liksom förlorad när jag aldrig hamnar i fritt tankeflöde. Fixeringen vid teknik håller mig i sitt grepp. Sedan bestämmer jag mig för att bara slappna av. "Hur fel kan det bli?" tänker jag. Då hittar jag steget. Helt naturligt känns det en liten, liten stund. Kanske kan det bli vi ändå?

Jag stoppar ömt (nåja) papper i mina ösregnsblöta skor.

Oskavd byst

Det är en tuff uppgift att hitta rätt i sport-BH-djungeln. Det som sitter bra i provhytten funkar inte nödvändigtvis smärtfritt i "långa loppet".

Måndag morgon efter 2010 års Stockholm marathon. Jag stegar in på mammografi-kliniken. Teknikern tittar frågande på mina sargade bröst. Skavsår. Illröda streck lite här och där. Sårskorpor. Jag skrattar lite blygt och förklarar att jag inte blivit misshandlad. Jag har bara sprungit lite långt...

I duschen efter årets upplaga av "springa lite långt" noterar jag att jag är helt oskavd. Min Falke-BH sitter som ett andra skin och har inte lämnat ett enda spår efter sig. Nu har jag raskt köpt två till.


Äntligen har jag hittat den - den perfekta sport-BHn. Från Falke och köpt på Runners Store.

Bikram pump

Det kändes som om det var 40 grader i träningssalen i morse. Jag såg mig om i rummet. Ungefär samma lördagsmorgonsentusiaster som vanligt. Jag brukar vara rätt ensam om att svettas. Jag är ovanligt bra på det för att vara X-kromosombärare. Idag var jag inte ensam. Blank pannor, fuktigt hår och svettfläckar på tröjorna var jag än vände blicken.

Och så lite Bikram kvällslöpning på det. Nåja, kanske inte riktigt Bikram. Bara 26 grader faktiskt. Tänkte mig en kort lugn tur i inspringningssyfte. De där Newtonskorna kräver ju inspringning. Det blev fart. Det blev tröskelandning. Det blev kort. Det VAR varmt.

Värme är inte min grej när det ska tränas. Men jag njuter när jag inte tränar. Äta middag ute på altanen. Gå omkring i tunn klänning. Underbara härliga sommar.

Mot tanteliten

Jag fyller 46 år idag. Fyra år kvar till K50. Och en bit kvar till yppersta tanteliten. Vinnaren i K50 i Stockholm marathon 2011 sprang på 3.07. Inte illa kutat av en dam född -57! Min tid hade precis räckt till en tredjeplats... Det vill säga om jag hade varit 50 år. K55 hade jag vunnit. Med bibehållen form. Det är det som är kruxet och utmaningen - att, allt medan åren går, behålla, eller kanske till och med förbättra, formen.

Tyngdkraft

Duns. Newton hör ett äpple falla och funderar över gravitationen. Jag vill inte dunsa när jag springer. Men ett par Newton Gravity löparskor har jag skaffat mig.

Särskilt snygga är de inte - det senaste tillskottet i löparskogarderoben.

Jag läser lite på Newtons hemsida. Det är inte tyngdkraften i sig som inspirerat till företagsnamnet och till tekniken, utan Newtons tredje rörelselag. Den som säger att varje kraft som verkar på ett föremål genererar en lika stor motriktad kraft. Alltså. När jag landar (tyngdkraften är lite inblandad ändå) och trycker min fot mot marken så utövar marken en motriktad kraft på min kropp. En del av den kraften blir frånskjut till ett nytt löpsteg, medan en del absorberas och går förlorad i skons luftkanaler, gel eller skum. Klassiska löparskomaterial skapade för att skona kroppen från alltför påfrestande stötar.

Newtons skor har en annan typ av stötdämpning. En slags fjädring. Den absorberade kraften från en landande fot ges tillbaka i nästa steg. När man läser om det låter det nästan som fusk. Väl i skorna känns det inte alls så tydligt. Det är inte så att man studsar fram. I alla fall inte jag.

Mellanfot/framfotsisättning är ett måste och långsam upptrappning av löpmängden rekommenderas. Kroppen belastas lite annorlunda antar jag. Jag är alldeles i början av min tillvänjning - tre och en halv kilometer idag. Jag kan inte påstå att det är kärlek från första löpsteget. Men jag tror vi kan bli vänner, mina Newton och jag. Så småningom.

Du har mail

Nu börjar vi igen. Den planerade och styrda träningen. Efter en HEL vecka utan klocka eller loggning av tider, sträckor och puls.

I min mail-box hittar jag en fyraveckorsplan från tränare Nilsson. Redan första veckan (=denna vecka) innehåller intervaller. Men! Jag skriver ett protest-sms. Som jag inte skickar. Dags att rycka upp sig för imorgon är det vardag. Nog med mysjogg.

Men idag, på nationaldagen, är det fortfarande ledigt som gäller. Jag bryr mig inte särskilt mycket om nationaldagen egentligen och det skulle aldrig falla mig in att gå och titta på kungen. En kung jag tycker att Sverige kunde vara utan. Men ledigt är skönt.

Jag och väninna promenerar på Djurgården. Längs Djurgårdskanalens strand tar vi oss till Djurgårdsbrunnsbron och tillbaka längs vägen mot Rosendals trädgård. Maratonvägen. Kanske tröttnar sällskapet på mitt tjat om maraton? Men det visar hon inte. En sann vän är hon. Hon lyssnar till och med på mina omständliga utläggningar om olika löparskor. Eller i alla fall får hon mig att tro att hon lyssnar.

Vi pratar om annat också. Vi fikar i Rosendals trädgårdar. Vi äter lunch på Blå porten. Vi inser att vi kanske hinner shoppa lite. Våra steg blir snabbare.

Obligatorisk tomat- och linssallad. Jag äter nästan alltid den när jag är på Blå porten. Vilket å andra sidan inte är särskilt ofta.

Väl hemma lägger jag in träningsplanen i min outlook-kalender. Imorgon är det vardag. Och lika bra är väl det så att det blir lite ordning på löparbenen.

Bloggerkrångel

Jag kan inte kommenterar andras blogger-bloggar och inte heller svara på kommentarer som lämnas på denna blogg. Underligt...

Anfall bästa försvar?

Ny date med tränare Nilsson. Denna gång i löparkläder. Runt Årstaviken går färden. Vi kringelikrokar lite på några skogsstigar på Årsta-sidan för att utöka sträckan och löptiden lite.

Obligatorisk kisspaus. Alltid när Ingmarie är med. Vi kryper in bakom varsin buske längs den ganska öde stigen. Förbi passerar en kvinnlig joggare med två små lösa hundar. Hundarna får syn på mig och springer fram och hälsar där jag hukar i grönskan. Hundarna verkar rätt ofarliga och jag blir inte rädd. Jag blir inte arg heller. Jag säger ingenting. Joggardamen däremot - hon får ett utbrott. Börjar gorma om att det inte är konstigt att hennes hundar springer på mig när jag gömmer mig så där konstigt i skogen. Dessutom är hon arg för att hennes hundar kommer att äta upp min äckliga skit... Men! Jag kissade ju bara.

Vi springer vidare. Vi spekulerar i joggarens beteende. Vi gillar att prata om beteenden, Ingmarie och jag. Varför vi är som vi är och varför andra är som dom är. Och hur man kan förändras och utvecklas om man vill det. Vi kommer fram till att joggaren nog trodde att hon skulle få skäll för att hennes hundar sprang på mig. Hon gjorde snabbt om situationen till att det var mitt fel och tog till anfall-är-bästa-försvar-taktiken. Vi kommer snart ikapp hundekipaget och förklarar vår ståndpunkt - att man faktiskt får ta kisspauser. Vare sig man är människa eller hund.



Rundan går i lugnt tempo. Benen känns hyfsat återhämtade så här dryga veckan efter maran. Men det är ändå försiktighet som gäller. Några dagar till.

Kropp och mat

En av fördelarna med att vara snart 46 är att kroppens utseende inte spelar lika stor roll för mig längre. Jag har nojat tillräckligt i min dar och anser mig numera ha ett avslappnat förhållande till mat och kropp. Eller?

Sommarvärmen är här och jag rotar fram min bikini. Inte ens en gnutta stretch kvar i det tyget.

Vips befinner jag mig i en provhytt med ett otal varianter av baddräkter där midjan är bar. Och lika vips är kroppsnojan tillbaka. Löst hull både här och där, trots idogt tränande. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Hälsovådligt mycket är det definitivt inte. Men jag vill faktiskt inte att det ska bli mer. En av nackdelarna med att vara snart 46 är att kroppen tycks bli gradvis duktigare på att lägga på sig reserver. Reserver som jag högst sannolikt inte behöver.

En orange bikini blev det i alla fall. Jag kände mig ganska fin i den. För att vara nästan 46.

Jag läser återigen Martin Ingvars utmärkta bok "Hjärnkoll på vikten". Den handlar om att låta bli att kortsluta de fysiologiska reglersystem vi har tillgång till, och istället låta kropp och hjärna jobba för en sund kropp. Jag förstår budskapet. Träningen är en central del, och den behärskar jag ju redan. Men det räcker inte med enbart fysisk aktivitet. Stress måste hanteras. Ordentlig sömn behövs. Och så var det det där med maten. Största boven är snabba kolhydrater. Och de kickar sockret ger oss via hjärnans belöningssystem. Systemen är anpassade för överlevnad i en helt annan tid än vår. Men om vi är lite smarta jobbar vi med istället för emot.

Träffar tränaren i baddräkt

Fem dagar ledigt. Dessutom med make och tonåringen den yngre tillfälligt utflugna hela hegen. Så mycket egentid. Egentid som skulle kunna vara träningstid om jag inte var ny-marad med möra ben. Nu är det istället sparsamhet med kropp och träning som gäller.

Det är tränare Nilsson jag lyssnar på. Och i hennes värld får man ALLTID köra vattenlöpning. Vare sig det är återhämtning eller formtoppning på gång.

Vad passar bättre en ledig dag än att möta upp Ingmarie, min tränare och vän, dra på mig baddräkt och bälte och trampa vatten någon timme eller så?

Medan vi springer varv efter varv i Eriksdalsbadets utomhusbassäng pratar vi igenom våra respektive maror. Hur våra kroppar (och själar) mådde under loppet och hur de mår nu. Debriefing. Sedan går vi upp. Vi äter medhavd lunch i gräset. Vi pratar om annat. Vi pratar om när vi kan ses igen. I baddräkt kanske. Eller i träningskläder. Eller i vanliga kläder. Vad som helst bara vi ses snart.

Det är inte riktigt så varmt där på Eriksdalsbadets gräsmatta som väderprognosen utlovat...