Vem vill rödstrumpan vara?

Feed-back. Det är så viktigt i ledarskapet. Inte alltid lätt och ibland blir det snett.

Tänker på min förre chef som under ett utvecklingssamtal gav mig rådet att använda min charm lite mer (hm, mitt jobb handlar om forskning och jag träffar inga kunder). Jag funderade genast på om han skulle få för sig att säga samma sak till någon av mina manliga kollegor. Skulle inte tro det...

Häromdagen frågade jag min nye chef sedan några månader vad han egentligen tycker om mig i min yrkesroll. Vad han sa? Du har humor! OK... Nu jobbar jag ju inte med stand up comedy. Tyvärr.

Har jag drömt, eller?

Det sägs att man får fler hjärnceller av löpning. I alla fall om man är en råtta.

Får man bättre minne också? Jag undrar det. Jag har ägnat kvällen åt att desperat scanna mina mailkonton baklänges och framlänges. Rivit runt i husets alla upptänkliga pappershögar. Var f-n är bokningsbekräftelsen? Dokumentet som säger att jag och mina supportrar (läs shoppinggalna tonåringar och Chelsea hotel-nyfikne make) har någonstans att sova under vår New York marathon-vistelse.

Med en isande känsla undrar jag om jag bara tänkte att jag skulle boka. Jag kanske aldrig gjorde. Sådant händer mig ibland. Måste nog springa mer. Samla fler hjärnceller.

Hittar till slut och andas ut. Jag har tydligen gjort en alldeles egen folder för New York-resan. Run heter den. Tänka sig vilket under av organisationsförmåga.

Analys av ett löparpsyke

"Du brukar vara bäst när det gäller" säger Ingmarie på väg mot Koltorp och starten. "Ja" tänker jag. Men igår på den där Lidingön lärde jag mig något nytt om mig själv. Jag kan vara loj när det gäller också.

Hemma i min soffa analyserar jag mitt löparpsyke. Vad var det som hände igår? Varför hittade jag inte gnistan? Jag tror så här. I min hjärna hade jag redan tagit silvret. Utmaningen var istället att gå under 2.30 och det kändes svårt. Omöjligt faktiskt. Mål ska kännas utmanande men inte omöjliga.

Tidigare i år sprang jag Stockholm marathon på 3.20-någonting. Kapade personbästa med drygt 6 minuter. Mitt minne säger mig att det gick ganska automatiskt.

Förra året tog jag silvret på Lidingö med drygt tre minuters marginal. Efter en sommar av hälsenebesvär. I år hade jag samlat betydlig fler kilometer i relativt friska löparben.

Alltihop kokar ihop till att jag åkte till Lidingö med inställningen att jag inte skulle behöva kämpa. Visst, det är 3 mil. Visst, det är många backar. Men silvret skulle jag ta med autopiloten på. När det ganska snart visade sig att jag skulle behöva jobba - ja då var jag inte mentalt förberedd.

Jag har lärt mig en läxa. Läxor är nyttiga.

En 46-årig tant som springer Lidingöloppet under 2.40 är värd lite silver tänker jag och köper mig en alldeles egen "medalj".

Så. Slut på analys. Slut på självömkan. Next stop New York marathon!

Huvudet var inte med

Jag sitter här och är lite missnöjd. Jag hade räknat med ett silver till. Som på ett litet silverfat liksom. Perfekt väder. Fler mil i benen än förra året. Helt skadefri hela sommaren.

På Grönsta gärde serveras inte silvermedaljerna på silverfat. Man måste jobba för dem. I alla fall måste jag det.

Min taktik i år var att gå ut lite lugnare. Spara mig till sista milen. Nu blev det kanske lite väl lugnt och första milen passerades på 53 minuter. Det var ungefär där jag tappade huvudet. Gav upp mentalt. Andra milen såsade jag på i ganska bekvämt tempo. När sista milen började bestämde jag mig för att det inte var någon idé att ligga på - jag tyckte inte silvret var inom räckhåll. Inte minsta uns kämpaglöd! Väl i mål säger min klocka 2.39.44 (officiella tider tycks inte ha kommit ut ännu). Nästan två minuter från silvret. Fem minuter sämre än förra året och ljusår från drömmen att gå under 2.30.

Jag hittar min tränare bland klädpåsarna och morrar ut mitt missnöje över min prestation. Jag glömmer till och med att fråga hur det gått för henne så morrig är jag. Ingmarie försöker kalibrera mig lite - "Det är en ganska bra tid i alla fall. Och du bröt ju inte trots att inte gnistan fanns" säger hon. Det tröstar bara lite.

På väg mot bussarna analyserar vi. Yttre omständigheter var det absolut inget fel på. Nyckeln ligger nog i det mentala. Jag är mitt i en tung och orolig tid. Kanske ska jag inte kräva av mig själv att den mentalt styrkan ska räcka till ett Lidingösilver då?

Rör inte min rumpa! Och andra förberedelser

Alla tycks ha sina förberedelseriter. Jag har några.

En rit är avhållsamheten från kaffe. Jag dricker den sista kaffeslurken vid morgonfikat dagen före lopp. Sedan blir det abstinens fram till målgång. Det brukar leda till lite lätt huvudvärk på tävlingsdagen, men en betydligt lugnare mage. Och det är maglugnet jag vill åt.

Jag dricker ingen Vitargo. Ingen sportdryck. Jag ägnar mig inte åt kolhydratladdning, i alla fall inte mer än vanligt. Jag hade tänkt satsa på rödbetsjuice i år, men kom på det för sent och fick inte tag i någon här i förorten. Äsch. Det får gå ändå.

Min vanliga laddarmat är pasta med piri-piri-räkor. Det fick det bli ikväll. Och ett glas Valpolicella, men bara ett.

På förmiddagen var jag i valet och kvalet om jag skulle ta fredagsmassage eller inte. Massör Sofia besöker oss på jobbet varannan fredag och jag brukar boka in henne om jag hinner. Främst för bearbetning av min löp-knöliga rumpa. Men samtidigt minns jag att tränare Nilsson har förklarat att genom-masserade löparmuskler inte presterar lika bra. Att det blir lite som träningsvärk. Massage passar liksom bättre efter än före. Jag bestämde mig i alla fall, klev in och sa med bestämd röst "Sofia, idag rör du inte min rumpa!". Axlar, rygg och armar fick sig en välbehövlig omgång istället.

Godis är godis, hur burken än ser ut

Hälsokosttanten tittar konstigt på mig när jag frågar efter rödbetsjuice. Har hon inte läst artikeln om oorganiska nitraters positiva effekter på löpares prestation? Nåja, vi är i Huddinge. Nyaste nytt finns inte alltid här. Jag går in på Coop och köper en påse ruccola istället. Rödbetor (färska) har de inga.

Chokladdoppad mjuk lakrits. Fantastiskt gott!

Efter maten, toppad med en rejäl näve pepprig ruccola, söker sig fingrarna ner i lakritsburken. Utseendemässigt ser burken ut som om den innehåller något nyttigt tänker jag.

För att döva mitt samvete över godisfrossandet goooglar jag runt lite på medline. Letar vetenskapligt stöd. Visst har lakrits en del farmakologiska effekter, men inget jag lyckas översätta till något positivt inför lördagens backövningar. Möjligen kan en och annan salt fisk vara bra efter loppet. Jag återgår till ruccolan. Men egentligen vill jag ju ha mer lakrits.

Inga pussar nu heller

Äntligen kommer han hem. Min älskling. Efter en långhelg i Toscana. Med sig hem har han en rejäl förkylning. Så här i Lidingöveckan väljer jag bort pussarna och korkar upp Chiantin istället. Den jag fick i present.

Mörker

Jag stängde en dörr idag. Utan att ha öppnat någon ny. Famlar lite i mörkret. Tre dörrar lite lätt på glänt. Vilken av dem ska jag försöka öppna? Går de över huvud taget att öppna?

Det är inte lätt att stänga igen om något som betytt mycket och som länge varit meningen med arbetslivet. Jag kommer hem psykiskt utmattad. Vardagspratar med dotter i bilen på väg till hennes träning. Mår lite bättre. Lite mindre mörkt. Jobbet är inte allt.

Biter ihop och byter om. Fem korta intervaller i höstmörkt spår. För att få upp farten inför ett lopp jag just nu inte orkar fokusera på.

Benen är lätta. Humöret lättar. Mörker är rätt OK att springa i.

Lugnande medel

Jag tvättar mina träningskläder. Sist jag köpte tvättmedel fick jag tag i någon ny Grumme-sort. Lavendel. När jag tittar närmre på paketet upptäcker jag påståendet om doftens lugnande effekt.

Herregud! Jag ska springa Lidigöloppet i kläder indränkta i lugnande medel. Klassas det som doping? Kanske blir jag rent av såsig och otaggad? Men nej. Jag har svårt att tro att en lätt lavendeldoft uppblandad med den gamla vanliga lukten av funktionskläds-unket gör någon skillnad. Löjlig marknadsföring är nog vad det är.

Väderslöseri?

En fantastisk höstdag. Jag tänker att ransonen fint höstväder slösas på fel dag. Tänk om det bara finns regn och blåst kvar när det blir Lidingöloppsdags. Det finns visserligen de som säger att ett äkta Lidingölopp ska vara lerigt och tungt. Att det hör till att fötterna fastnar i lera. Jag har gjort ett sådant. Ett räcker.

Inte hinner jag njuta av dagens sol heller. Inget löppass kommer att få plats i schemat. Men kanske kan jag unna alla Stockholm halvmaraton-löpare fint väder? Jo det kan jag faktiskt! Om jag minns rätt regnade det på dem i fjol...

Skogen full av kottar

Nöjd över att ha lyckats programmera in en stege i min Garmin (3*(2, 3, 4 min) med 1 min vila och 2 min setvila) beger jag mig ut på ett förmiddagspass i småregnig skog.

Skogen är full av etta-gluttare på utflykt. Småkottar med inplastade papper med någon slags uppdragsbeskrivning i händerna. "Vet du var det finns kottar?" ropar en liten kille när jag springer förbi. "Överallt" svarar jag och småler för mig själv. Att inte hitta kottar i en barrskog är ganska omöjligt.

Jag pustar efter första stegen. "Varför springer du när det regnar" undrar en liten tjej. "För att luften är så lätt att andas då" svarar jag. Det är verkligen härligt löpväder. Lätt regn. Blåsten känns knappt bland träden. Iväg i nästa stege. F-n, f-n, f-n. Något är fel i programmeringen. Jag får fortsätta manuellt.

"STANNA". En liten tjej och tre lika små killar ställer sig i vägen i spåret. "Vi har gått vilse tror vi". Resten av passet blir räddningsintervaller. Jag springer fort och letar efter fröken. Småkottarna har gått för långt visar det sig. Och fröken är lite lätt förvirrad över var hon ska vika av för att komma ur skogen på rätt ställe. Jag förklarar vägen. Jag springer fort tillbaka till lill-tjejen och grabbarna och ber dem vända.

Nästan-kram

Äntligen, äntligen, äntligen! Yogan har börjat igen. Med underbara Vaike. Efter en timmes yoga-flöde är jag på väg att kasta mig över henne och ge henne en spontan bamse-kram. Men jag hejdar mig. Och säger Namaste.

Felsökning

Jag ger mig ut på långpass. Trettio kilometer är det tänkt. Benen vill inte. Redan från första stegen känns både lår och vader som om de hade en mara i sig. Lite samma känsla som uppför Västerbron på andra varvet - ömma, stumma, nästan-krampiga muskler. Hur kommer det sig? Jag har ju förkylningsvilat en hel vecka. Det borde ju spritta i påkarna.

Min planerade bansträckning är två likadana mil-varv i Flottsbro-trakten. Och så dit och hem. Vid varvningen dividerar jag med mig själv. Ska jag springa hem och landa på knappa 20? Trettio känns ganska omöjligt, särskilt som varvet innehåller en hel del höjdmeter. Kompromiss får det bli. Seg-benen tvingas ut på ett kortare varv och hela passet landar på 25 kilometer.

Jag felsöker medan jag springer. Jag misstänker lördagskvällens cykelfest. Ett intrikat system av förrätt, varmrätt och efterrätt i olika hem med olika gäst-konstellationer. Cykel som transportmedel kors och tvärs mellan platserna. Kan det vara cyklingen som sitter i benen? Tveksamt. Det kan inte ha blivit mer än åtta-nio kilometer. Sista anhalten är gemensam fest med dans och bar. Är det kanske dansen som gjort benen stumma? Troligen inte. Mest sannolikt speglar nog seg-benen att det blev lite för mycket dricka. Och lite för lite sömn.

Vägen tar slut här

Vägen tar slut här. Allt ligger i tonfallet.

Jag är ute på en jungfru-tur efter en veckas förkylning. Jag njuter. Trots att huvudvärken dunkar lite och bihålorna känns igenkloggade. Har man inte ont i halsen är det inte farligt. Orkar man så orkar man. Så lyder mina regler runt löpning och förkylning.

Tänker lite på den fascinerade kroppen som (oftast) bara proppar igen en näsborre i taget. Växelvis. Alternerande virusrensning liksom. För att vi ska kunna andas lite i alla fall.

Jag springer på den härliga grusvägen jag upptäckte förra helgen. Jag springer förbi ett äldre par som sitter på en sten och solar i vägkanten. Livet är härligt. "Du vet väl att vägen tar slut här" säger kvinnan. Det hade kunnat vara en upplysning i all välmening. Om det inte varit för tonfallet. Tonfallet dryper av du-har-inget-här-att-göra-syra. "Jag vet" svarar jag lugnt. "Jag tänkte vända därframme".

Jag blir lite sur. Jag tänker att jag ska klämma ur mig något om allemansrätten på väg tillbaka. Sedan tänker jag att hon är en sur kärring och jag är en lycklig löpare. Lycklig över att få springa i solskenet på en alldeles underbar grusväg i allemansrättens Sverige. Jag springer leende men tyst förbi paret.

Stärkt

Jag hade en gång en chef som verkligen trodde på mig och min förmåga. Idag kände jag att jag behövde ringa och kolla. Jodå, han tror fortfarande.

Imorgon ska jag komma ihåg att stärka någon av dem som har mig som chef.

Tillfälligt avbrott

Jaha. Då var det förkylt. Precis som inför förra årets Lidingölopp. Då kom jag fort över det. Det kommer jag att göra i år också. Så det så. Träningsavbrottet är tillfälligt.

När man för träningsdagbok - som jag gör, får man rätt bra koll på förkylningsfrekvensen. Ett par gånger per år drabbas jag. Knappt. Mer sällan nu än förr tror jag. Är det träningen som hjälpt mig? Att vara mycket ute i friska luften. Eller är det det faktum att mina barn blivit nästan-vuxna och inte längre ger mig blöta pussar fyllda med dagisvirus?

DN skriver idag om dagissnuvan som samhällsekonomiskt problem. Sjukskrivna föräldrar kostar. Vi har glömt svininfluensan och slutat tvätta händerna. Dumt.

C-vitamin, D-vitamin och god handhygien - mina vapen mot förkylning. Ändå smyger sig viruset på ibland.

Var kan jag ha lagt den?

Hittar den inte idag. Löplusten. Tror att jag tappade den någonstans på vägen längs mitt mindre behagliga långpass igår. Eller kanske till och med tidigare i veckan.

Träningsveckan som gått är inget att skriva till tränaren om. Men det gör jag i alla fall. Rapport varje söndag, vare sig jag varit "duktig" eller inte. Denna vecka började gå snett redan i tisdags, med den missade tävlingen.

Med en halvkass löpvecka bakom mig och ingen söndagslöplust valde jag att göra det jag faktiskt kände för. Body pump. Anna körde en flera år gammal release. Men inte äldre än att mitt muskelminne åtminstone delvis mindes den. Och jag körde hårt.

Nu väntar jag på ett nytt schema från tränare Nilsson. För de knappa tre veckor som återstår till Lidingöloppet. Hmm. Att jag faktiskt väntar (kollat mailen tre gånger den senaste timmen) måste ju betyda att jag hittat den igen - löplusten.

Vissa dagar går det sämre

Mina tre Falke-behåar är i tvättmaskinen. De som inte ger ett enda skav och som jag helst vill ha under långa pass. Jag tar surt på mig en annan.

Jag hittar inte vätskeblåsan till min rygga. Det får bli vätskebältet. Det som bara har tre små flaskor. Den fjärde är borttappad.

Pulsen är hög trots låg fart. Kanske är ett förmiddagslångpass morgonen efter champagneprovning inte världens bästa idé?

Benen känns stumma. Löpningen kantig.

Garmin tappar satellitkontakt.

Magen krånglar. Jag mår lite illa.

Jag springer 27.6 kilometer av de planerade 30. Vissa dagar går det helt enkelt sämre.

Det bästa med dagens pass var att jag hittade en ny väg. En sådan grusväg som jag gillar. Med kor som publik. Eller publik förresten - de var rätt ointresserade av mig.

Garmin-teknisk någon?

Jag vill springa en intervallstege. Jag vill att Garmin ska pipa på rätt ställe trots olika intervall-längd. Enligt instruktionsboken ska jag kunna få min Forerunner 405CX att göra just det, genom att programmera in en "advanced workout" på Garmin connect. Klickar igenom menyerna. Inget napp. Mitt tålamod är näst intill obefintligt när det gäller tekniska prylar. Tänker att jag vill ha en liten teknisk support-gubbe i byrån. I en liten ask bland alla grejer...

Någon ordning får det väl vara

Sofie har varit pump-instruktör i många år. Jag har kört pump i många år. Les Mills styr med järnhand. Koreografi och musik förutbestämd. Inte mycket rum för spontanitet.

När release av nytt program börjar närma sig ökar friheten lite. Gamla skivor får återanvändas och Sofie låter oss vara med och välja lite. Men muskelgrupperna ska förstås tas i rätt ordning. Efter rygg kommer? Sofie förbereder tricep. Jag får för mig att det är biceps tur. Jag får för mig att jag har bättre koll än Sofie (!) och kliver fram och påpekar hennes misstag. "Nä du" säger Sofie i sin mikrofon, "så förvirrad är jag inte. Oroa dig inte, du ska få din biceplåt EFTER tricep, där den ska vara". Någon ordning får det allt vara.

Till ordningen bör nog höra att jag låter bli att lägga min näsa i blöt.