Några snapshots från ön

Ropsten. Buss öppnar dörrarna. Löpare och supporters rusar. Nä-nä säger ordningsvakten - bara barnvagnar på denna buss... Ett par tjejer smiter in genom bakdörren när vakten tittar bort (det kunde ha varit Ingmarie och jag, men det var det inte). Snart kommer fler bussar. De lyckas bra med buss-slussandet i år, trots rekordmånga deltagare.

Lidingö Kyrka. Några bloggare fördriver tiden till start, dels med att prata om ditt och datt, dels med att pula med förberedelser. T-shirt eller linne? Korta strumpor eller kompressionsvarianten? Daniel funderar på hur han ska sätta fast chipet när inga små fästgrunkor fanns i kuvertet? Tiden går fort.

Starten. Friskis och svettis värmer upp oss. De flesta löpare, i alla fall i min startgrupp, skippar de utrymmeskrävade rörelserna och hoppar lite nervöst på stället istället. Jag funderar över om eliten springer kortare än tre mil, eller om jag springer längre. Eliten startar i alla fall ett femtiotal meter framför startlinjen. 50 meter är visserligen bara en 600-del av hela sträckan. Men ändå.

Första kilometern. Ett gropigt gärde. Plötsligt tvärstannar löpare framför mig. Ojdå! Lera! Jag tänker att om man inte vill bli lerig om fötterna har man nog valt fel lopp.

Andra kilometern. Och tredje, fjärde, elfte. Det är trångt länge. Det märks att deltagarna är fler i år. Jag trippar med korta steg uppför, allt enligt Ingmaries instruktion. Att släppa på nerför går sämre. Jag tycker jag är bra på utförslöpning, men i trängseln måste jag bromsa rätt rejält. Broms tar på lårmusklerna.

I en jobbig backe under första halvan (jo det finns sådana). En kvinnlig Linnelöpare peppar sitt sällskap och oss andra. Härligt! IF Linnea har helt klart något speciellt. Linnealöparens adept kroknar tyvärr - trots all pepp. Pepparen har vett att veta när det är dags att ge upp och låta utpumpad löparkompis vara i fred. Det blir tyst i spåret.

Grönsta. Jag är trött i benen trots att jag tycker att jag sparat på farten. Lidingö suger musten ur mina ben. Likadant varje år. jag orkar inte ta upp gelen jag tänkt ta inför sista milen. Så är det varje gång - jag packar ner en gel i fickan, men jag orkar aldrig klämma i mig den.

Backkrön strax efter Grönsta. MarathonMia står med Linnea-kompisar och hejar. En high five och massor av hejarop får jag. Ny energi. Tack Mia!

Abborrebacken. MarathonAnnas ord "grymma brudar springer i backarna" ringer i mitt huvud. Men mina vader är kraftlösa. Jag är nog bara halv-grym idag. Jag går.

En av de sista backarna. Jag trippar om en tjej - nu, med vittring på målet och en silvertid, orkar jag springa i uppförsbackarna igen. Vi ger varandra pepp. Möter senare samma tjej i Tunnelbanan. Vi gratulerar varandra till varsitt silver.

Grönsta gärde. Grönsta gärde måste vara världens bästa målraka! (Utom den gången det spöregnade och gräset istället var decimeterdjup slipprig lervälling). Svagt lutande och lagom långt till mål för rejäl spurt.

I Resultattältet. "Jag vill byta den här medaljen mot en i silver" säger jag. Och det får jag. Äntligen!