Stressen vs. löpglädjen

Är Snorkkis-Sofie världens sämsta eller världens klokaste löpare? Att tvinga sig själv till träning när man inte har lust, att pressa in träning där den egentligen inte får plats eller att känna sig stressad över utebliven träning inför ett lopp - sådant kan döda löpglädje tror jag. Åtminstone på sikt. Då är det klokare att ta ett steg tillbaka. Inse att det finns fler månader och andra år och att löpglädjen helst ska räcka livet ut. Eller i alla fall länge.

Sofie är klok. Och hennes blogg-inlägg får mig att uttala det jag känt ett tag. Stockholm marathon får bli det Stockholm marathon blir. Mitt tidsmål på under 200 minuter känns inte realistiskt längre. Det är tre månader kvar. Jag är skadad. Jag är förkyld. Jag är stressad över att inte kunna träna.

Jag byter fokus. Målet blir istället att min fot ska bli hel. Jag vill springa den andra juni. Jag sätter ett nytt tidsmål när jag ser hur träningen går. Stressen släpper greppet.

Kan man räkna det som träning?

Försöker se saker positivt. Kan man räkna den grymma hosta jag har just nu som träning? Den känns i alla fall i magmusklerna. Försöker se saker positivt. Det är väl lika bra att jag är hostig nu när hålfoten hindrar mig från att springa? Försöker se saker positivt men jag lyckas inte riktigt. Det är tisdag. Tisdag är min spinningdag. Jag VILL träna. Helst något annat än host-musklerna.

Isgator

Man blir bra på det man tränar. Ska jag kanske önska mig blank-is på Stockholms gator den andra juni? Och att maratonarrangörerna tillåter skridskor? Det vore något. Nerför Västerbron lär det gå snabbt.

Isen är bättre än på länge. Men helt utan Västerbroliknande backar.

En fördel med mitt månadsgamla konsultliv är att jag oftast kan styra som jag vill. Jag kan ta ett litet minisportlov på ett par timmar och åka skridskor mitt på dagen. Särskilt många andra sportlovslediga ser jag inte. De åker tydligen inte skridskor. I alla fall inte på "min" sjö.

Hemma igen frågar jag den av tonåringarna som inte spenderar sportlovet på Kanarieöarna om hon vill åka skridskor med mig imorgon. Hon tittar på mig som om jag inte var riktigt klok. "Det är ju urtråkigt ju!" Tycker inte jag. Jag ska dit imorgon också. Man måste ju förbereda sig. Om det blir is den andra juni.

Passande

Passar på att vara förkyld när jag ändå har löpförbud. Passar på att gå långpromenad med min gullige, snorige man och med hunden vi passar. Det är inte utan att jag blir springsugen när vi väljer att gå en av mina långpassvägar. Det är inte utan att jag blir springsugen när vädret väljer att vara långpass-passande. Men jag passar. Foten får vila. Halsen får bli frisk. Andra dagar kommer. Dagar som också passar för långpass.

P och P. Lika gulliga bägge två.

På pumpen igen

Pass passar mig. I alla fall när det ska styrketränas.

Jag vet att Body Pump inte anses optimalt. Jag vet att jag borde harva bland gymmets maskiner och hantlar istället. Men jag tycker gymmet är tråkigt. Och jag känner mig fånig och bortkommen. Vet liksom inte vad jag ska göra. Jag tror det hör lite till saken att gymmet (Huddingehallen) inte är invant för mig för just den pass-fria typen av träning. Och jag borde förstås vänja mig.

Men jag går på pumpen igen. Fast jag har sagt att jag inte ska... Jag inser att jag varit borta länge, för jag har missa nästan en hel release (Les Mills gör ju så, kör samma ett tag - 10-12 veckor tror jag, och byter sedan). Ny release kommer nästa vecka - och jag har inte kört den nuvarande förrän idag.

För att vara näst intill värdelös träning tar den rätt bra på mina ovana muskler. Jag är slut i hela kroppen och orkar knappt lyfta armarna för att tvätta håret.

Sockret

Experimentet tog slut i fredags. Experimentet där jag provade att vara utan socker i sex veckor. Början var lite jobbig. Slutet passerade obemärkt och jag insåg det först efteråt. Det betyder att sockerfriheten faktiskt hade blivit en vana. Att det inte längre var svårt.

Så särskilt många andra slutsatser kan jag inte dra. Kanske har jag småätit lite mindre? Kanske är midjan någon halvcentimeter smalare? Men inget dramatiskt. Lite trist att det inte var mer än så. Så den huvudsakliga slutsatsen är nog att socker inte är något stort problem i mitt liv. Egentligen. Jag kan vara utan om jag vill, och det är inte svårt.

Kan det vara så att jag fuskat? Okej. Jag erkänner två efterrätter automatiskt serverade på restaurang, några chokladhjärtan på alla hjärtans dag och sushi någon gång. I övrigt har jag varit ren. Godkänt tycker jag.

Fettisdag. Årets enda semla. En liten en. Tur att sockerexperimentet var över...

Knäckt. Men inte på det viset.

Plantar fasciit. Det kan bli långvarigt. Jag är lite knäckt när jag traskar mot Naprapat-Stefans klinik. Han med stötvågsapparaten. Han som fixade min hälsena för ett och ett halvt år sedan. Genom att vecka efter vecka slå många tusen slag rakt på det onda.

Jag berättar hålfotens historia. Stefan klämmer. Jag säger AAAJ. Jag sneglar på stötvågsmaskinen. "Du slipper den idag" säger Stefan. Foten är för svullen. Skadan för akut. Och underligt nog är det bra. Bra att det inte är någon gammal ingrodd inflammation. Jag har en bristning. Därav den plötsliga smärtan. Stefan förklarar att det gör prognosen bättre. Kroppen tar han om en akut skada, medan en låggradig långvarig inflammation, som ligger och puttrar under kroppens radar, är svårare att bli av med.

Diagnos: bristning i fascian. Prognos: rätt hyfsad. Orsak: troligen en blandning av löpunderlag och för dålig stretch av vadmuskler. Och så var det det där fusket med skoinläggen... Ordination: hel och fullständig löpvila i två veckor. Det mesta i alternativträsket är dock tillåtet.

Foten i fint paket. Efter att den fått massage (inte skönt) och elbehandling.

Innan jag går får jag den obligatoriska knäcken av mitt bäcken. Knäcken som gör att mina ben blir lika långa igen. Knäckt, men inte på något dåligt vis, lämnar jag stället.

Inga fötter på jorden

Nu gäller det att hålla fötterna på jorden så lite som möjligt. Bokstavligt talat. Jag letar träningsalternativ fria från fotisättning. Igår blev det vattenlöpning. Idag blev det skridskor. Och innan dagen är slut ska det bli spinning också. Allt för att inte behöva sätta ner fötterna på hårt underlag. Allt för att få min träningsdos. Den som jag är så beroende av för att må bra.

Is brukar i och för sig vara hård. Men fotisättningen i skridskoåkningen är mjuk och glidande. Förhoppningsvis inte alls irriterande för min plantarfascia (eller vad det kan heta, det som gör ont i min hålfot).

Förra helgen, när jag sprang förbi Sundby gård, var isen proppfull av åkare. Idag var jag rätt ensam. Några enstaka pimplare. Jag ger mig ut på den plogade banan - den som går som en åtta över sjön. Förnuftet säger att isen är tjock nog att bära mig. Ändå känns det lite pirrigt när ingen annan åker.

Isen är täckt av sorbet-aktig snösörja, eller på sina ställen rejält med vatten.

Efter en stund släpper pirret. Men jag tar det lugnt. Under snösörjan lurar sprickor och på vissa ställen är isen så porös att skridskoskenorna skär fast. Jag har ingen lust att ramla i plasket. Efter en liten stund börjar jag ändå njuta. Det är skönt att vara ensam. Det är skönt att känna musklerna runt höften - de som jag inte använder så ofta, bränna lite. Framför allt är det så skönt att vara utomhus.

Åter vid Sundy gårds brygga. Några skridskoåkare fikar. "Vi såg dig åka, själva gav vi upp ganska snart" säger en av dem. "Vad synd" svara jag. För så illa var det nu inte. Inte när man kom igång.

Om löpträning

En blogg om löpträning står det i min rubrik. Och allt annat som intresserar mig. Skador skulle jag helst inte vilja intressera mig för, men i min världsbild ingår skador i de flesta löpares liv. Visst, det finns de som aldrig blir skadade. Turgummor och turgubbar. Eller skickliga? Några vill hävda att det är just att de tränar så rätt som håller dem skadefria. Och det är klart att det ligger någon sanning i att skaderisken är mindre om man tränar rätt.

Så på vilket sätt har jag tränat fel? När jag nu sitter här med min ömmande fot. Så ond att den faktiskt inte går att stödja på. Hur tränade jag fel när jag fick mitt löparknä? Eller mina hälseneproblem? Eller min gubbvad? Jag tränar rätt förnuftigt för det mesta tycker jag. Och helt oduktig är jag inte på att lägga in alternativträning, stretch och styrka. Stegrar mängden gör jag alltid försiktigt. Ändå är min kropp en provkarta av löparskador. Visserligen skilda åt i tiden, men ändå. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv. Tycka att jag har lite otur.

"Du kanske borde sluta springa" föreslår min dotter. "Din kropp kanske är slut". Hmm. Det vill jag ju ändå inte tro. På måndag morgon ska naprapaten laga den.

Letar

Jag väljer mellan ett backpass och tio kilometer med några stegringslopp. Underlaget talar emot backpasset. Snömodd blir liksom än värre på lutande plan.

Jag tänker att jag ska göra stegringsloppen när underlaget tillåter. Jag letar möjligheter. Jag springer förbi konstgräset på Segeltorps idrottsplats. Det ser lockande ut. Synd bara att småkillar tränar. Eller bra för dem. Någonstans tvivlar jag på att de vill dela sitt underlag med mig. Jag springer vidare. Jag springer förbi den plogade skridsko-isen på Långsjön. Undrar för en sekund om icebugsen fäster, men slår undan idén att prova. Jag fortsätter springa.

Tänker att min hålfot känns ganska bra nu. När den blivit varm. Bara lite lite öm. Faktiskt knappt märkbart. Där och då smäller det till. I ett helt okomplicerat löpsteg känns smärtan som en kniv. Rakt in i hålfoten. Värre ont än någonsin. Jag haltar hem på utsidan av foten. Och nu sitter jag i soffan och vill gå så få steg som möjligt. Letar telefonnummer till naprapaten. Han med stötvågsmaskinen.

Intensivt och lugnt

Intensivt jobbandes tar jag mig ändå tid med en paus. En yogapaus.

Mattan utrullad framför altandörren. Utanför ligger ett mjukt snölager.

Jag ploppar in DVDn i dotterns playstation och får som alltid problem med vilka spakar och knappar som gäller. Hittar inte språkinställningen. På engelska får duga. Det är ju trots allt en västerlandifierad version av yoga jag gör.

Inte riktigt så klok

Jag är inte riktigt så klok som jag vill påskina. Tror jag lovade mig själv att inte springa förrän foten var helt frisk och helt utan smärta. Var jag klok nog att följa min klokhet? Näe. Jag vilade och alternativträskade i fyra dagar. Sedan var jag på't igen. Visserligen med förkortade pass.

Alltså sitter jag här med en lagom ömmande hålfot. Springbar. Men inte fullt ut. Jag är inte så klok som jag vill påskina. Och inte har jag någon större lust att löpvila heller. Jag har löplust.

Lektion i lokal geografi

Vinter kan vara så vackert. Idag var en sådan dag. Strålande sol och glittrande snö. Jag springer förbi skidspår fulla av åkare. Jag springer förbi Sundbys plogade skridskobana. Isen är välbesökt. Jag tänker att skidor och skridskor lämpar sig bättre än löparskor idag. Idag är en sådan dag när löpskofästet saknas. Trots att jag vågat välja dubb-skorna.

Jag provar en ny väg. Förundras över att någon plogat det som jag upplever som en bredare variant av stig. Det gör mig nyfiken. Vart kan den leda tro. Skyltar säger att jag är i ett naturreservat.

Jag trotsar grinden och springer in i naturreservatet.

Jag möter söndagspromenerare och frågar vart vägen leder. "Till Ågestavägen" är svaret. Men det måste ju var jättelångt tänker jag. Min uppfattning om den lokala geografin.

Vacker stig slingrar genom skog och intill sjö. Vips är jag på Ågestavägen. Den vägen leder hem till mig och jag har hittat en ny runda. Men idag måste jag vända. Har bilen parkerad invid gympasalen som dottern tränar fotboll i.

Alfons-pass

Man måste ha tråkigt ibland för att veta när man har roligt. En Alfons Åberg-sanning. Man måste göra skitpass ibland för att veta när det går bra. En anneliten-sanning.

Sms-konversation med tränare Nilsson. Vi bestämde att hålfoten kunde få springa men att passet nog skulle kortas. Sex kilometer i tröskelfart blev tjugo minuter, och 9 kilometer totalt.

Det blev ett Alfons-pass. Ett sådan som ska påminna mig om hur det känns när det känns bra. När det går bra.

Första kilometern var jag inställd på att bryta. Knölade ihop tårna för att inte sätta i hålfoten. Skärpte mig och slappnade av. Gradvis kändes foten lite bättre.

Andra kilometern förbannade jag underlaget. Det absolut värsta jag vet är moddig snö som flyttar på sig.

Tredje kilometern flöt på.

Fjärde kilometern, nu inne i tröskeldelen, förbannade jag Garmin. Eller min oförmåga att programmera den rätt. Skit bakom spakarna... Och jag fick stanna och programmera om.

Femte kilometern förbannade jag mitt skoval. För nu var det optimalt icebugsunderlag, med hårt packad snö. Och jag som Bambi, i hala Asics Kayano. Jag vågade inte ta bugsen, det var ju i dem jag fick hålfotsont.

Sjätte kilometern förbannade jag motvinden. Nu ute ur skogen och på ett blåsigt fält.

Sedan var jag bara nöjd. Nöjd över att ha uppnåt det jag skulle - tröskelpuls i tjugo minuter. Nöjd över att var på hemväg. Nöjd över att hålfoten bara protesterade lite.

Varför ha en?

Det är i anpassningarna det ligger. I individualiseringen. Värdet av att ha en tränare. Träningsprogram kan man hitta på nätet och i tidningar. Men de är inte gjorda för just mig. Och de blir inte raskt anpassade efter omständigheterna. Anpassade till skador eller annat som händer.

Det är i synligheten det ligger. I vetskapen att någon följer mina ansträngningar blir ansträngningen lite större. Att känna sig sedd är viktigt.

Det är i peppningen det ligger. I de glada tillropen. Och i de stärkande orden.

Min tränare. Hon betyder så mycket för mig och min löpning.

I träsket

Man kan tro att jag tränar inför tjurruset i något träsk någonstans. Men det är inte riktigt jag. Och riktigt så är det inte. Det träsk jag befinner mig i är alternativträningsträsket. För jag har bestämt mig för att inte springa en meter innan hålfoten slutat trilskas. Vis av tidigare skador vet jag att det sällan är smart att "springa igenom" smärtan.

Och hör och häpna, efter bara fyra dagar av alternativträsk, med spinning, vattenlöpning och CXworx (som jag ju ändå behöver), så har hålfotssmärtan nästan försvunnit. Snabbare än jag någonsin vågade hoppas på, då i söndags, när varje steg var förenat med ett "aj". (Min ena tonåring hävdar att jag är gnällig, men jag HAR ju ont ju...)

Det svåraste

Tänk att det är så svårt att vila. När man väl är fast i löpningen är man fast. En junkie. Med abstinens. Med ångest för att inte få ta sin drog. Och med stora svårigheter att verkligen låta bli.

Bara en dags vila än så länge. Måndagar är dessutom en högst normal vilodag för mig. Ändå kryper det i kroppen. För att jag känner att min hålfot inte vill ner i en löparsko just nu och troligen inte någon av de närmaste dagarna heller. För att jag förstår att vila är nödvändigt. Nödvändigt för att inte förvärra och göra den drogfria perioden längre.

Som tur är går nog hålfoten med på att jag ger kroppen alternativa droger. Idag får det bli metadon-spinning.

Delfinen åker fram

Tänk att få ha en delfin i lådan. Att ta fram när man behöver.

Söndagspass i underbart vackert vinterväder. Mindre underbart känns det att ha ont från det första steget till det sista. Inte så att jag inte kan springa, men tillräckligt för att störa. Det onda sitter i hålfoten, strax framför hälen och jag diagnostiserar mig själv. Begynnande plantar fasciit.

Smärtan fanns inte där igår. Idag är den tydlig. Är gårdagens intervaller, på lite knöligt, undanglidande underlag, orsaken? Eller ligger förklaringen i att jag slarvat, och inte flyttat över mina skoinlägg till Icebugsen? Dessa skor har ju suttit på mina fötter under ganska många pass nu.

Jag minns att jag läst att en foam roller kan hjälpa mot plantar-irritationen. Massage av vadmuskler och massage av hålfoten. Jag har ingen foam roller, men jag har en delfin. En massage-delfin. Kanske går det lika bra tänker jag. Så medan Charlotte Kalla kämpar i skidspåret jobbar jag och delfinen igenom min vader. Sedan får den vibrerande kulan stanna extra länge under hålfoten.

Min massage-delfin gör mig sällskap i TV-soffan en stund.

Att inte sticka ut

Går på middag med nya och nygamla bekantskaper. Ett nätverkande som kan vara viktigt för mig i mitt nya liv som egen företagare. Jag väljer att inte sticka ut. Jag tar en paus från sockerfrihetsexperimentet. Jag äter den efterrätt som ställs framför mig. Och mår illa. Allt för att slippa förklara.

It's the end

Ibland snurrar låttexter i mitt huvud. Idag har "It's the end of the world as we know it" snurrat. Min första "riktiga" arbetsplats, AstraZeneca i Södertälje, lägger ner den forskning jag en gång i tiden var en del av. Alzheimer är för svårt. Parkinson är för svårt. Att det finns patienter därute som behöver nya och bättre läkemedel betyder lite i sammanhanget.

"And I feel fine" fortsätter REMs text. Så långt kommer jag inte i mitt snurrande. Långt ifrån "fine" känner jag mig.