Var är midjan?

Fantastiskt sommarväder i min trädgård. Och läge för lite rabatt-röj. Jag drar på mig mina avklippta jeans. De jag brukar ha när jag jobbar i trädgården. Varje år. De är höga i midjan så där som byxor var i början på nittiotalet när jag köpte dem.

Men vad har hänt? Jag får knappt igen överste knappen. Jag har väl aldrig haft någon getingmidja precis, men nu verkar jag inte ha någon midja alls. Den har försvunnit i den allmänna kilometerbristen tror jag. Och det har inte märkts så mycket när jag haft mina andra byxor och kjolar med lite modernare och lägre skärning.

Att fixa lite i rabatterna kan man kanske se som funktionell träning. Rygg och ben får jobba lite.

Det får nog bli lite ransonering av gotterna tror jag. Kostmässig anpassning till avsaknaden av långpass. Men först valborgsmiddag i valborgsfirandets Mecka. Uppsala.

Hundrafyrtio

I 140 knyck. Det är snabbt. Med 140 i puls. Det är långsamt. I alla fall om det är min kropp som ska springa. I långpasstempo brukar (brukade) jag snitta 156-158 slag ungefär. Och kunna prata rätt obehindrat under tiden. Men som Bureborn var inne på är 70% av maxpuls nog snarare vistempo än snacktempo. Jag överväger att springa sjungandes "Mamma-Mu"-sånger. För "Visa i molom", som Bureborn sjöng, kan jag inte. Men nej. Jag väljer att snegla frekvent på pulsklockan istället.

Varför då denna långsamma fart? Jo. För att stressa kroppen så lite som möjligt under läkningsprocessen. Utan att behöva sluta springa helt. Och för att skilja ut vilka smärtimpulser som eventuellt är relaterade till stress. Jag bestämmer mig för att lyda ett par veckor och se vad som händer.

Det sägs att om man är ihärdig med att springa sina lugna pass med riktigt låg puls så kommer den fart man kan hålla gradvis att öka. Och faktiskt. Tre 140-puls-pass har jag gjort. Och redan har farten ökat ungefär 20 sekunder per kilometer. Men det är fortfarande långt kvar till mitt normala långsamhetstempo.

Efter avslutat pass försöker jag stå på en ispåse och laga mat. För att kyla ner min ömmande fot. Jag drar två slutsatser där jag står: Min smärta är inte stressrelaterad (jag har ont trots att jag var noga med pulsen) och man står inte så still som man kan tro när man lagar mat.

Fun Run-kompenserar

Run for charity. Inget okänt begrepp i USA. Och som så mycket annat från det stora landet i väster importerat till Sverige. Och varför inte. Det är en bra sak. Att springa. Att ha kul. Att ge till välgörenhet.

Nu ikväll anordnade PwC en löpartävling. Fun Run. Med välgörenhet. För varje sprungen kilometer skänker PwC 25 kronor till Stadsmissionen. Inbjuden av revisor-och-löpar-Håkan var det tänkt att jag skulle springa 10 kilometer. Sedan drog jag ner det till fem. Till slut blev det noll. På grund av ömmande fot. Men mitt hjärta ömmar också, för den goda saken PwC skänker pengar till. Fritidsverksamhet för barn i familjer som har det svårt. Alltså Fun Run-kompenserar jag. Jag betalar in 250 kronor till Stadsmissionens barnverksamhet.

Lära gamla löpare springa

Han har aldrig sett mig springa. Men han har analyserat mitt rörelsemönster. Och hittat problemen. Danne-gurun.

I grunden tycks jag ha en ganska hyfsad kropp. Robust och välbyggd. En bild på morfars ardenner dyker upp i mitt huvud medan Danne pratar. Och med ens känner jag mig inte särskilt feminin... Jag fortsätter nog med mina höga klackar så att ingen tar miste.

Lagom jämnstark. Men stel här och där - det är jag. Stelheten gör rörelsemönstret kompensatoriskt och ineffektivt säger gurun. Jag måste bli av med lite stelhet. Och jag måste bana om rörelser. Lära min kropp att göra rätt. Avprogrammera det gamla och automatisera det nya. Danne visar övningar och jag härmar så gott jag kan.

Hos Danne har jag en golfklubba till hjälp. För att hålla ryggen rak medan jag gör utfall och knälyft à la frambenet på en dressyrhäst. Som hävstång när jag jobbar med att öka rörligheten i bröstryggen. Hemma har jag ingen golfklubba. Golf har aldrig varit min sport. Men jag har en lagom lång och överbliven gardinstång. Den passar utmärkt och det är bara att sätta igång. För gurun har lovat att jag kan bli en supersnabb tant. Eller ganska snabb i alla fall. Om jag bara lyckas släppa loss lite i några leder.

Jenka

Doften av Jenka sprider sig i sovrummet. Tuggummit. Det var rätt länge sedan jag tuggade Jenka. Och blåste bubblor. Men min aloe vera heat lotion luktar precis så. Så som Jenka smakar. Gott.

Det är en annan Jenka jag tänker på när jag kliver runt på min fot. Dansen. Den som vi dansade i skolan. Två hopp fram och ett tillbaka. Jag ångrar gårdagens fartökning när jag smörjer in min ömmande hålfot. Med Jenka-doftande lotion.

Kontraproduktiv

Kinesiologen. Gurun. Han vill att jag ska springa långsamt. Med en puls långt under den som är min  vanliga långpasspuls. Långt under den puls där jag kan föra ett ganska normalt samtal. Allt för att inte stressa kroppen. Jag vet att Ingmarie gjort liknande experiment. Och jag bestämmer mig för att prova.

En bit in i passet får jag spelet. Jag känner mig arg och frustrerad. Stressad av det låga tempot. Stress som stress tänker jag - den måste vara kontraproduktiv vad som än skapar den. Jag drar på. Fortare och fortare går det. Frustrationen släpper. När jag närmar mig huset går det riktigt fort. Så fort att dottern kommenterar. "Du spurtade va? För så där fort kan du väl inte springa hela tiden?" Nä. Det kan jag inte. Inte ens när jag är vältränad.

Idag kunde jag inte vara så där ostressat långsam. Jag försöker igen en annan dag.

Istället

Mina söndagar brukade vara långpassdagar. Brukade. Ett par månader sedan sist. Men snart kanske. Foten känns bättre och bättre.

Långpass tar tid. Och kräver lite planering. Utan långspring blir söndagen helt klart friare. Tid blir över. Eller borde bli.

Jag saknar långpassen. Jag saknar dem mycket. Också en regnig dag som idag. Min helgrutin har istället blivit body pump och CXworx på lördag förmiddag och spinning och core på söndag eftermiddag. Ett substitut. Men det ersätter inte känslan av att ha två-tre oavbrutna mil i kroppen. Den sköna, nöjda tröttheten som man bara får av ett långpass.

Tiden kan man förstås lätt förbruka på annat. På att jämföra frustrationer med vän som har ont i ljumsken och inte heller sprungit långpass och därför börjar frukta att hennes första maratonstart ever är i fara. På att försöka få e-legitimationen att fungera så att deklarationen kan fixas. På att fixa inbjudningarna till stundande studentmottagning.

Goda råd är inte alltid roliga

Och så var det det där med skorna. Ingmarie har i ett sms antytt att hennes guru, kinesiologen Danne som jag besökte förra veckan, är bekymrad över mina skor. Eftersom Ingmarie satt en smiley efter meddelandet så förstår jag att det inte är mina Newton det gäller.

Mycket riktigt. Idag får jag ett instruktionsmail från Danne. Han gör sitt bästa för att linda in smällen. "Det är kanon med fina skor" börjar han. Men. De skor jag hade på mig när jag gick in i hans besöksrum tycker han är mindre lämpliga. Vad då då! De klackarna var bara tio centimeter!

Jag mäter 158 cm i strumplästen. Jag gillar skor. Jag gillar framför allt skor med klackar.

Ett av mina många par klackskor. Just dessa klapprade jag in i Dannes besöksrum i. Det ångrar jag. Det han inte vet kan han inte avråda ifrån...

Danne förklarar vad jag egentligen redan förstår, men kanske inte vill inse. Min hälsena lever i ett förkortat tillstånd alla timmar jag går och står i klackskor. Normalläget för mina fötter under sådana dagar är inte normalt ur ett fotanatomiskt perspektiv förklarar han. Och uppmanar mig att rota i garderoben. Efter platta skor.

Just det rådet tycker jag inte är kul. Inte kul alls.

Logga skor på jogg.se

Jag har nya arbetskamrater. Mitt lilla enmansföretag har blivit partner med ett par andra fåmansbolag och vi delar kontor. På Östermalm minsann. Och än så länge har de inte tröttnat på mitt löpartjat. I alla fall inte uttalat. Nåja, jag håller hyfsat låg profil, särskilt nu när jag är skadad.

Jag har i alla fall hunnit orsaka rejält ömma vader hos helglöparen L. Efter att ha pratat om fotisättning och den numera rådande framfota-paradigmen provade han. Lite för länge för att vara första gången kanske.

Nu funderar L på att byta skor. Han har ett par och de har några år på nacken. Så det är dags - det håller jag med om. Han ber om råd. Om skomodeller ska man inte ge råd. Så jag svarar Runners Store eller Löplabbet och gärna mer än ett par. Jag visar mina fyra aktiva par på jogg.se. Statistiken över hur långt de har gått. Hur långt de har kvar. Jag berättar om deras olika syften. Nörd? Nä, inte jag.

Plötsligt inser jag att alla mina skors steg faktiskt inte är loggade. Trots att jag loggat alla mina pass. Det händer nämligen att de sitter på min dotters fötter. När hon får för sig att ta en löptur. Som nu ikväll. Hur gör man då? Kan man logga skoförbrukning utan att logga pass. Nä, där går gränsen för nörderiet. Och för skokontrollen.

Nördarna och deras prylar

Var nörd har sina attribut. Sina prylar. Jag läser matbloggar ibland. Ingen rotmos-Maria beskriver en chili som jag blir sugen på. Hon har gjort den i sin Crock Pot. What? Jag har aldrig hört talas om...

Å andra sidan kanske inte Maria snöar in på skillnaden mellan olika Garmin-modeller.

Spinningsanningar

Trettio minuter in i Annas söndagsspinning, som verkligen inte är någon lugn söndagspromenad, levererar Anna en spinning-sanning. "Ni vet väl alla att hjärnans enda bränsle är glukos?" Ja. Instämmande nickar sprider sig i spinningsalen. "Men visste ni att allt glukos är slut efter trettio minuters spinning?" Nähä? Skeptiska ögonbrynshöjningar. "Alltså är det ingen idé att ni ens FÖRSÖKER tänka de 20-25 minuter som är kvar..." Va? "Bara kööör". OK. Vi lyder. Efter passet kan vi börja tänka igen. Jag tänker att Anna säkert vet att kroppen gör allt för att försörja hjärnan med allt glukos den behöver och att kroppen offras före hjärnan. Men hon är klurig nog att försöka lura oss att ta ut oss mer än vad vår hjärna vill gå med på.

Nytt i mitt skafferi

Söndagsfrukostar är bäst. Långa och goda. Extra god idag med min nya ekologiska granula från Louise skafferi.

Louise ekologiska granula som Louise själv beskriver den: "denna granula är en sorts müsli som är gjord av bara äkta råvaror där alla ingredienser är ekologiska och noga utvalda. den är rostad i ugnen och därav den fina färgen och känslan i munnen, mums. Innehåller havregryn, kokos, solrosfrön, pumpakärnor, linfrön, russin, tranbär, vilda aprikoser, honung och kanel."

Jag är lite extra nyfiken på spirande företagsamhet nu när jag själv jobbar på att få igång mitt företag. Louise är nog också i början.

Olika i det avlånga landet

Jag valde att träna inomhus idag. Samtidigt, inte så långt ifrån min träningsanläggning, startade några mindre klena löpare en extrem utmaning. Täby extreme challenge. Jag föreställer mig att det är brutalt i vanliga fall. I år i blötsnö. Extremt så det räcker till och blir över - att klafsa 16 mil i kall och blöt sörja. Jag funderar på hur de extremas fötter mår. Russintår anyone? Jag fantiserar om funktionärer som febrilt torkar ombytesskor och dyngsura strumpor med hårtorkar.

Under tiden springer Orka-mera-Anna ett soligt pass i landets södra ände. Troligen i helt torra skor.

Men solen visar sig finnas betydligt närmre än Skåne. Min mor ringer, medan det fortfarande snöar kraftigt. "Vi sitter och solar på altanen" svarar hennes humoristiske (hrmm) svärson. Mor förstår inte skämtet. 14 mil söderut, fortfarande i Sörmland, är det strålande vårväder nämligen.


Gubbe i snö. Ett förgängligt konstverk made by min mors svärson. Min man.

The fot bone connected to the leg bone

Them dry bones... Som jag försöker springa med.

Ett besök hos en guru idag. Ingmaries. Han kallar sig kinesiolog och heter Danne.

Han testar mina rörelsemönster. Han testar mina kopplingar mellan nerver och muskler. Eller i alla fall är det det han säger att han gör när han kollar min muskelstyrka före och efter ett litet nyp (smärtstimulering med fingrarna alltså...). Sedan behandlar han. Med tryckmassage på insidan av vaden och under foten. Med manipulation av ett litet litet ben på fotens översida, precis där foten viker av och blir leg bone.

Han läser min skadehistoria. Den jag hade i läxa att skriva ner. Han dissar mina sko-inlägg. Med mina funktionella (!) fötter ska man inte behöva inlägg tycker han. Problemet är snarare mina orörliga fotleder. I samma ögonblick som han pekar ut fotlederna så känner jag att det är sant. Det ÄR verkligen där roten till det onda finns. Danne är på god väg att bli min guru också.

Längre än så här kommer jag inte. Och det är tydligen inte helt normalt. Jag får förstås en fin kinesio-tejp som plåster på såren. Danne är ju kinesiolog.

Över helgen ska kinesiologen tänka. Ta fram en plan. Jag kan knappt vänta. På att få lösgöra foot bone från leg bone.

Vissa tappar man

I min gröna tröja, från ett midnattslopp för flera år sedan, ser jag mig om i body pump-salen. Där i hörnet står någon i likadan grön tröja och långa löpartights. Hempa tänker jag. Den snabba löparen från Huddinge som jag körde intervaller med för något år sedan. Vars blogg jag följde. Vars blogg tystnade för något halvår sedan. Bara så där.

Jag tittar igen. Men nej. Det är inte Hempa. Någon som liknar honom bara.

En del människor som varit mina vänner har jag tappat på vägen. Gymnasiekompisar som flyttar åt olika håll. Au pair-vänner som vänder hem till sitt. Kontakt ett tag. Långsamt sinande. Kursare på universitetet som jag umgicks intensivt med, men som jag nu bara möter på glesa återträffar. Eller ibland via jobbet. Några har jag hittat tillbaka till på facebook. Men det är ju mer "koll" än kontakt egentligen.

I bloggsfären hittar man cyber-vänner. Människor vars (tränings)vardag man följer - utan att träffa dem alls, eller i alla fall inte särskilt ofta. På startlinjen till något lopp kanske. Man lär känna den bild som visas upp. Men så är det nog i verkliga livet också om man tänker efter. Bara några få nära vänner känner man bakom masken.

Det som gör bloggsfären lite speciell är att en bloggare kan sluta blogga plötsligt. Helt abrupt. Och då bryts kontaktvägen. Som med Hempa. Killen i grön tröja får mig att fundera på hur Hempa har det nu. Jag undrar om han fortsatt springa?

Tänka maratonfart

Bloggarna jag läser är fulla av "tänkt maraton-fart". Det är sådana tider nu. Med stundande maror lite var stans. Inte minst i Stockholm. Tider då maratonlöpare tänker på tänkta kilometertider.

Först tänker jag att min maratonfart nog får bli 0 min/km. Men jag kommer på att det ju är ursnabbt... Snabbare än ljuset. Så sanningen är nog snarare 0 km/h. Eller stillastående. Som åskådare. Det är nog dags att inse att det inte blir någon start för mig den 2 juni. DNS. Den satt långt inne.

Ytterligare ett testpass idag. Fyra gånger fem minuter, med en minuts gångpaus. Ett par av intervallerna gick faktiskt i tänkt mara-fart, eller till och med lite fortare. Den marafart jag tänkte mig innan jag skadade hålfoten alltså. Den marafart som krävs för att greja 200 minutersmålet. Vilket är under 4.45 min/km. Så fastän det emellanåt känns som om jag glömt hur man springer så kan jag fortfarande. I korta sekvenser.

Och jag vill inbilla mig att hålfoten är lite mindre öm än den brukar efter ett testpass. 2013. Då. Då ska jag tänka maratonfart.

Hållar-bekymmer

Jag börjar få småpanik på bysthållarfronten. Jag har tre svarta och fyra vita BHar, i en och samma modell, som jag går runt på nästan jämt. Jag har verkligen hittat min favorit. Så vad är problemet? De har slutat tillverkas! För ganska länge sedan dessutom. Och de jag har börjar ge med sig. Tro mig, jag har provat andra modeller. Jag har tagit hjälp av kunniga expediter - de som strosar omkring med måttband runt nacken och mäter en på längden och tvären. Men hur väl utprovade de nya BHarna än är hamnar de ganska snart längst in i lådan - till förmån för mina gamla slitna favoriter.

Nästa lika enformig är jag när det gäller sport-BH. I alla fall om jag ska springa, och särskilt om jag ska springa långt. Då är Falke den tydliga favoriten. Den sitter bra. Den håller på plats och den ger absolut ALDRIG skavsår. Alla andra sport-BHar jag provat ger skavsår. I alla fall om jag springer längre än ett par mil. (Vilket i och för sig var ganska länge sedan jag gjorde).

Kanske borde jag bunkra några fler exemplar av Falkes utmärkta sport-BH, utifall de - ve och fasa, skulle sluta tillverkas.

Här sitter jag nu, trots allt, i en budgetsport-BH från New Body. Den duger gott till spinning nämligen. Inte så mycket skumpande och behov av att hålla på plats där. Jag sparar mina favoriter till det de verkligen behövs för - löpningen.

Tvärnit

Så det kan gå. Min spinning-granne tappar sin megastora vattenflaska. Hon bryr sig inte så mycket om det utan spinner vidare. Jag bryr mig inte heller. Sådant händer ibland. Men idag vill omständigheterna att flaskan ska rulla in under min trampa lagom tills jag trampar ner. Tvärstopp. Rätt läskig känsla faktiskt. Från fullt ös till stillastående i ett tramptag. Tur i oturen att jag satt ner.

Jag noterar också att en del spinningcyklar är bättre än andra. Den jag sitter på idag är grymme-svår att ställa in. Superlätt -superlätt - ganska lätt - nästan omöjligt att trampa - tvärnit. På bara någon halvcentimeters vridning på motståndsvredet. Jag är van vid "min" cykel (den jag alltid väljer när den är ledig) med mycket större spännvidd i motståndet. En cykel där man kan finlira och hitta optimalt motstånd för varje tempo och för varje utmaning, vare sig det är tung-tramp eller supersnabb spinn.

I skogen

Mina intervaller är inte mycket att skriva löparblogg om. Tjugo stycken försiktiga en-minuters - utan att trycka på och varvade med gång. Det känns lite i hålfoten nu efteråt. Men känslan av skogsväg under fötterna och vårsol på nosen - den var underbar.

I bilder:


Snö varvad med lätt lerig barmark. Helt OK underlag när man ändå inte kan ta i.

Myror som åskådare. Fast de tittade inte så noga på mig tror jag. De myllrade mest omkring.

I skogen har några jägare för ganska många år sedan lämnat sin rastplats efter sig. Inte så snyggt gjort tycker jag, men stubb-gubben och hans kafferep-kompisar ser nöjda ut.

Varför?

Jag gillar verkligen den frågan. Varför? Men jag gillar inte när vuxna inte svarar barn vettigt. Som idag i omklädningsrummet till mitt gym. Som också är badhusets omklädningsrum. Därav många barn. Barnet som frågar. Och mamman som svarar "för att det är så". Jag gillar inte det svaret. Respektera och uppmuntra barnets frågvishet och svara hellre "jag vet inte". Så tycker jag.

Jag ringer Danne. Ingmaries kinesiolog och guru. Han som fixar hennes kropp när den är sned. Han är frågvis. Han undrar VARFÖR jag är skadad. Han tänker göra sitt bästa för att ta reda på det säger han. Och jag längtar redan till onsdag efter påsk när jag får träffa honom. Han vill gå till botten med orsaken. Inte bara behandla symptomen i min hålfot. Min läxa är att skriva ner min skadehistoria. För honom att läsa. Jag vet redan att den röda tråden är höger sida. Efter det att vänster knä var skadat på kryckbehovsnivå (2006) så har det alltid varit höger sida som bråkat. Från piriformissmärta, till hälseneont och gubbvad. Och nu plantar-trubbel. Alltid höger sida.

Augusti-påsk

Jag läste för väldigt länge sedan en bok med titeln "August". Jag var 19 år och fick en insikt. Boken handlade om några människor i New York och deras beroende av sina "shrinks". Det var på 80-talet och första gången jag hörde talas om att vanliga människor kan gå i terapi. Att man inte måste vara psykiskt sjuk. Det räcker med att vara lite stukad.

I augusti tog alla "shrinks" i New York semester. Och de stackars klienterna hade ångest. Inför och under. De hade ett behov och de kunde inte fylla det.

Jag tänker på boken när jag läser mitt gyms skylt över öppettider i påsk. Skärtorsdagen till 16.00. Långfredag STÄNGT. Påskafton STÄNGT. Påskdagen STÄNGT. Annandag påsk öppet till 16.00.

För en alternativträningsberoende slår ångesten till. Jag bokar snabbt skärtorsdagens sista gruppträningspass: Spinning följt av CXworx. Mitt på dagen. Sedan ser jag framför mig en lång väntan till annandagen.

Och jag tänker att löpning ger så mycket större frihet att tillfredsställa sitt träningsberoende. Utomhus är aldrig stängt.

Eftersom jag inte...

...kan bjuda på mustiga berättelser om lyckade löppass, så kan jag kanske bjuda på ett recept på världens godaste kycklingsallad istället?



Jademarinerad kyckling med mangosallad kallar jag den. Och jag har snott den ur Allt om mat från 1990-talet.

Strimla och stek kycklingfilé, 500-600 gram är lagom mycket till fyra personer. Stek den inte för hårt.

Lägg den stekta kycklingen i en marinad av:
1 dl kinesisk soja
1/2 dl vatten
2 msk riven färsk ingefära
1 tsk (knappt) sambal oelek
2 msk vinäger (balsam, vitvins- eller äpplecider)
2 msk sesamolja
2 msk råsocker eller liknande
4 pressade vitlöksklyftor

Kycklingen får gärna ligga där en bra stund.

Gör en salladsbädd av sallad, avocado (2-3 st), mango (2 st), och gurka. Lägg kycklingen ovanpå. Spara marinaden som extra sås. Koka glasnudlar till om du har lust.

Supergott. Och ganska passande till påsk med den gula mangon.

Medan andra springer

Jag är avundsjuk. Och sjuk av springlängtan. Jag läser bloggar om halvmaror i Prag. Jag läser bloggar om träning inför London och Stockholm marathon. Jag läser bloggar som summerar mars. Till exempel Staffans. Med imponerande 26 mil.

Min träningsdagbok är ett excelblad indelat i veckor. Jag brukar inte summera månader. Men för skoj skull gör jag det. Jag får ihop till ett långpass ungefär. Totalt. Drygt 3 mil löpta i mars, uppdelade på småsnuttar med gångpauser. Not so impressive. Men är man skadad så.

Lite mer imponerad är jag över min egen ihärdighet med alternativträning. Nästan en timme om dagen i snitt. Fördelat på 40% spinning, 40% pump och core, 20% vattenlöpning och yoga. Ungefär. Att jag fått en starkare bål på hålfotsskadekuppen - det är det ingen tvekan om.

Men helst vill jag ju bara springa. Och det ska jag. Snart.