Jag är inte rädd, jag kan springa...

Jag har inte glömt hur. Jag kan springa fort (nåja, allt är relativt). Garmin tycker visserligen inte att det går riktigt så fort som det känns, men en sådan detalj tänker jag inte låta mig nedslås av. Och jag kan ju alltid skylla på ett par passager av halkig knölig is utmed den sträcka jag valt ut för mina tio två-minutersintervaller.

Känslan är hursomhelst underbar. Fart i benen. Inte ont någonstans. De första intervallerna utomhus på mycket länge.

Framplockat

Rullar ut yogamattan gör jag inte. För den ligger redan där. Under TRXen. Som för det mesta hänger från loft-räcket redo att användas - något jag sällan gör. Bredvid yogamattan står strykbrädan som allt som oftast är uppställd. Fast jag nästan aldrig stryker.

Jag rullar inte ut yogamattan. För den ligger ju där. Men jag stoppar i en yoga-DVD i spelaren. Det var länge sedan.

Ett litet strykbrädeben syns till vänster i bild. Klotformade golvlampor ger yogamysigt ljus. Utanför fönstret glittrar snön i månljuset. Helt okej yogamiljö. Om man tänker bort strykbrädan. Och TRX-remmarna. Men det är väl just det man ska. Tänka bort omgivningen. Fokusera inåt.

Ovilja att binda mig

Ett av argumenten för Huddingehallen från allra första början var friheten. Medan andra gym kräver medlemskap och årslånga bindningstider säljer Huddingehallen klippkort. Eller till och med enkelbiljetter om man vill. Jag har varit Huddingehallen trogen under ganska många år nu - just för att jag inte vill binda mig. Löpning är min grej och när jag kan springa springer jag helst ute. Helt avgiftsfritt.

Många tolvgångers klippkort har det blivit genom åren. Det har känts som det mest ekonomiska. Med frihetskänslan intakt. Men i början på hösten - när fötterna krånglade som mest, bestämde jag mig efter viss tvekan för ett halvårskort. Det tog slut idag.

När jag med hjälp av jogg.se räknar ihop hur många gånger jag passerat kortläsaren hamnar jag på 66 incheckningar. Varav cirka en tredjedel är för dubbelpass, med spinning och CXworx som den vanligaste kombinationen. 66 passager är 5.5 klippkort och när jag jämför kostnader har jag "sparat" 2 500 kronor.

Nu måste jag bestämma mig för fortsättningen. Ska jag slå till på ett årskort kanske? Efter så många år är det kanske dags att binda sig?

Löpning är ganska okomplicerat

Ganska okomplicerat är det. Välj dubbat eller odubbat. Fäste vill man ha. Glid vill man inte ha. På med skorna. Ut och spring.

Dubbat eller odubbat? Inget självklart val idag. Jag valde i alla fall odubbat. Och sprang bitvis ute i körbanan för där var barmark.

Jag förbereder mig för nypremiär. Förbereder mig för något som kan vara lite mer komplicerat. Både glid och fäste behövs. Samtidigt. Inte bara att ta på sig skor och gå ut.

Kit inköpt. Instruktionsbok ingår. På norska. Burkarna liknar i alla fall de jag såg min pappa använda på mina skidor på den tiden jag åkte längdskidor. För väldigt länge sedan. Att jag aldrig lärde mig valla har jag skyllt på under mina många längdskidslösa år.

Tack för sällskapet, Jane

När jag är halvvägs uppför min sjätte och sista långa backe gifter hon sig. Jane Eyre. I tjugotvå timmar har hon hållit mig sällskap. Inte bara när jag springer - då hade den gamla klassikern räckt många veckor. Ljudböcker passar utmärkt när man hänger tvätt. Eller lagar mat. Eller springer. Men jag brukar lämna lurarna hemma när passet är något annat än kilometersamlande. Kvalitet kräver koncentration. Idag, med ett backpass på schemat, kunde jag ändå inte låta bli. Jag trivs så bra i miss Eyres sällskap. Och långa backer behöver ju inte vara så intensiva. De tar rätt bra ändå.

Storytel streamar bok efter bok ner i min telefon. Så vad ska jag välja nu när Jane till slut är lyckligt gift? En nobelpristagare kanske. Mo Yans "Det röda fältet". Eller Lars Keplers "Sandmannen". Jag var visserligen inte så förtjust i parets första bok - Hypnotisören (som jag läste på vanligt sätt för länge sedan). Jag tyckte den var för orimlig. Men med storytels upplägg kan jag ge vilken bok som helst en chans. Det går ju att lyssna en bit och snabbt byta om boken inte fångar. Hittills har jag lyssnat på 20 böcker och bara avbrutit en - Camilla Henemarks "Adjö det ljuva livet". Alltför självupptaget till och med för att vara en biografi.

Piskad ur dvalan

Om det inte hade varit för min tränare hade jag inte sprungit idag. Heller. Man ska skynda långsamt när man är på väg tillbaka från skada tänker jag. Eller skyller på. Hur länge kan man dra ut på en "på-väg-tillbaka-från-skada-ursäkt"?

För ett par veckor sedan tyckte tränare Nilsson att det var dags att öka från tre till fyra löppass i veckan. Fortfarande modesta distanser. Jag fick inte till det. Tre pass blev det. Förra veckan likadant. Så i söndagens tränar-mail kunde jag läsa: "det är ju svårt att göra någon ökning när du inte får till det... Så mitt förslag är (igen) 4 löppass". Plus ett spinning och två styrkepass. Spinningen och styrkepassen, ett body pump och ett CXworx, blir oftast av, men fler än tre löppass har det inte blivit. Bäst att skärpa sig. Tränaren ser. Och jag vet att hon vet bäst.

Hemma från jobbet kvart i nio. Det är onsdag och jag har ännu inte inlett löparveckan. Om det inte ska bli fyra dagar i rad med löpning (vilket ju varken ser bra ut i min rapport till tränaren eller är bra för min lite ovana kropp) måste jag ge mig ut. Jag slingrar mig lite. Men till slut så. Väl ute är det - som alltid, väldigt väldigt skönt. Och jag känner mig nöjd trots att det går väldigt väldigt sakta.

Ingen löparglamour idag

I ett svettdoftande och inte helt nystädat stretchrum på mitt gym tar jag tag i rehaben. Rehab är rätt oglamoröst. Inte alls som att möta publikens jubel på Manhattan en solig New York-marathondag.

När mina fötter protesterar med grymt sendrag försöker jag tänka på något annat. Som New York marathon. Och sendrag får jag så fort jag närmar mig den stretch-position som Danne-Gurun lovat ska hjälpa mina stela fotleder. Stretchen liknar lite den position som jag tror heter sköldpaddan i yoga, men med en fot i taget. Jiiiha vad ont det gör. Men om det gör hälften så gott som det gör ont så kanske det kan bli till att springa över Queensborough bridge någon mer gång tänker jag.

Rehab-övning nummer två ska mjuka upp mina tå-leder. Sittandes på huk - på tå, ska jag försöka få ner mina knän i mattan. Nu kommer jag ju alls inte ner med knäna - inte om tårnas trampdynor ska vara i. Och det ska de. Men jag försöker. Riiitsch. Huden under ett par av mina småtår spricker. Jaha ja. En släng av fotsvamp. Igen. Inte så glamoröst det heller. Men behandlingsbart.

Just when it can´t get worse... så vänder det.

I mitt huvud snurrar Pink "I had a shit day..." Jag funderar på om jag ens orkar träna. Jag lägger mobilen på bänken vid skåpet. Jag knyter skorna. Jag går bort och fyller vattenflaskan. Inte alls långt från skåpen. Oj. Telefonen tänker jag och går tillbaka. "Just when it can´t get worse - I had a shit day" Borta.

Jag frågar i receptionen. Ingen telefon. Jag funderar allvarligt på om jag verkligen orkar träna.

Jag går in. Jag plockar fram alla pump-grejer. Humöret återhämtar sig gradvis för varje låt. När stretchen börjar smiter jag ut. Jag vet att receptionen stänger 21.00. Och där är den - min telefon. "Vindarna vänder" snurrar inte i mitt huvud. Men humöret är rätt bra.

Rehab att hoppas över

Rehab och prehab. I början är det något som hoppet tänds över. Något man lovar sig själv att vara flitig med. Så småningom är det något som lätt glöms bort och hoppas över.

Jag har stela fotleder. Dessa ska vara själva roten till en del andra besvär jag har enligt Guru-Danne. Han har visat mig övningar. Övningar som är allt annat än bekväma. Övningar som ofta ger mig kramp i tårna. Under en period var jag trots allt rätt flitig. Men inte nu. Nu när de där andra besvären - de som fotlederna var roten till, känns bättre.

Själva fotlederna har jag inte känt så mycket av. Förrän nu. Vid lite längre pass så känns det som om leden låser sig i halvflexat läge. Löpningen blir stapplig. Och ganska ont gör det. Så det är väl bara att bita i det sura äpplet och återgå till rehab-rutinen. Stå ut med lite kramp i tårna.

Tjejloppen och jag

Jag sa aldrig mer. Aldrig mer ett tjejlopp. Och det löftet har jag hållit förutom något litet avsteg för att döttrarna tyckte det var roligt att springa Maja Gräddnosloppet när de var små. Men då var det ju något annat.

Det var samma Maja Gräddnoslopp som fick mig att säga "aldrig mer". Några år tidigare. Innan döttrarna fanns. Jag hade tränat. Men jag vågade inte riktigt ställa mig i första startgrupp. Riktigt så gott var självförtroendet inte. Satan vad sur jag var när jag på en smal stig försökte ta mig förbi ytterligare en kvinna med barnvagn. De var många. Kvinnorna med barnvagn som ställt sig bakom elitlöparna och nu mest var ivägen för alla oss tjejer som faktiskt hade satt upp tidsmål. (Detta var före joggingvagnarnas tid och kvinnorna sprang inte). Aldrig mer lovade jag mig själv.

Mina fördomar om tjejlopp som puttenutt, "icke-tävling" och inget för mig har bestått. Kanske har jag fel. Men lusten att motbevisa mig själv har inte funnits. Särskilt som jag vänder mig mot en annan aspekt - att killar inte är välkomna. Vad är det för diskriminering?

Lika lite tycker jag om tjejvasor och tjejklassiker. Budskapet är tydligt - tjejer orkar nog inte så långt... Lopp får gärna vara korta - vi är olika i vad vi tycker är en lagom utmaning, men kortare för att det är tjejer. Det känns inte OK 2013.

Så kommer då äntligen ett lopp som vänder på begreppen. Tjejmarathon. Lite längre (för tjejer orkar faktiskt ganska mycket) och öppet för killar. Dessutom går överskottet till välgörande ändamål. Kan det bli bättre? Jag är anmäld. Och har liiite ångest för att det är så långt. Femtiotre kilometer. Det är lätt att vara kaxig i teorin.

Balansera mera

Jag undrar om det finns någon naprapat som någonsin konstaterat att någon patient (eller vad naprapten nu kallar sina kunder) är alldeles rak och styrkemässigt helt balanserad i kroppen. Kanske. Men det är nog inte så vanligt. Tror jag. Utan att veta.

Det jag däremot tror mig veta ganska säkert är att balans i kroppen är en av nycklarna till att hålla sig skadefri vid monotona idrotter som löpning.

Att strumporna är olika gör kanske inte så mycket.

Jag vet alldeles säkert att jag är starkare i höger ben. Kanske har det alltid varit så. Kanske blev det så när vänster knä var skadat. Jag vet också att jag borde jobba på det. Försöka tänka på det. När jag springer. När jag spinner. Men framför allt när jag styrketränar. 

Hantlar, skivstång och skovel

Det finns många sätt att träna upp sin kropp på. Just nu tränar vi en del med skovel. När grannen tar fram snöslungan spänner vi våra biceps. Och öser snö på en hög som redan är jättestor. Det räcker nu. Med snö.

PS. Tror det kanske kan heta snöskyffel här i Stockholm. Vi fick i alla fall konstiga blickar och underliga svar när vi ett annat snörikt år försökte köpa just en snöskovel.

Sträcka eller tid

Jag anade att det skulle bli svårsprunget idag. Knöligt och utan riktigt fäste. Snö är vackert. Snö är inte alltid lätt att springa på.

Nästan alltid är målsättningen med mina distanspass ett visst antal kilometer. Idag var planen att springa 20. I normalt långpasstempo ska det ta mig en timme och 50 minuter. Cirka. Med dagens moddiga förutsättningar kändes det som om det skulle kunna ta hur lång tid som helst och som om det skulle kunna skapa en hel del frustration i min löparsjäl.

Jag bestämmer mig för att tillåta mig att vända hemåt efter en timme. Vare sig jag har nått halvvägs till distansmålet eller inte. På så sätt behöver jag inte störa mig på att det går långsamt tänker jag. Mäta tid istället för distans. Jag vet ju att tiden är mycket viktigare än farten när det handlar om långpass. Så egentligen borde jag välkomna modden som något positivt. Något som hjälper mig att förlänga långpasstiden. Hmm. Riktigt så långt vill jag nog inte gå i mitt förhållande till snö...

Trots att det går riktigt riktigt långsamt idag når jag faktiskt halvvägs distansmässigt innan jag når en timme tidsmässigt. Och trots att jag inte behövde använda mig av den var den där halvtidstanken bra för mig. Inte minsta gnutta frustration kände jag - ens när fötterna for runt som mest i modden.

Svart eller vitt

Vitt är vackert. Men jag väljer svart idag. Åtta kilometer med några fartökningar. Fartökningar är svåra i det vita.

Inte tråkigt och tråkigt

Tisdag kväll på Cirkus: David Batra gör sin sista föreställning av "Det var ju tråkigt". Jag skrattar så där så att det gör ont i bröst och hals. Så där så att man knappt får luft. Så där så att man nästan får träningsvärk och är på vippen att logga tiden i jogg.se. Jag har inte tråkigt. Verkligen inte.

Tråkigt att det var sista chansen. Annars skulle jag varmt rekommendera.

Onsdag kväll hemma: TRX är ju SÅ trist tänker jag. Men bra. Det råkar hänga en i mitt vardagsrum och jag borde ge den en chans. Verkligen.

Jag plockar fram en app. Virtual trainer TRX. Jag tänker att jag kan prova mig igenom alla övningarna och välja ut några som jag sedan ska köra regelbundet. Hmm, vem försöker jag lura - jag tycker ju hemmaträning är megatråkigt. Nåja, jag sätter igång. Metodiskt i alfabetsordning. Atomic push up är först på listan. Shit vad jobbigt. Och effektivt. Armhävningar med fötterna i öglorna och med ett knäindrag mellan varje. Nummer två heter axelpress. Också det en slags armhävning, men i handstående med fötterna i ögglorna. What!? Hur ska man komma upp dit? Beats me. Jag hoppar över och går till nästa.

Jag betar mig igenom listan. Halvvägs (23 av 44) är jag ganska trött och bestämmer mig för att det är nog för idag. Några väldigt nyttiga och välbehövliga övningar har jag hittat. Som jag borde göra regelbundet. Men hur ska jag nu göra för att dessa ska kännas lite lite kul? Inte kul på samma sätt som en bra stand-up förstås, men tränings-kul. Tillräckligt o-tråkigt för att bli av.

Isbrytare

Värmande merinoull från New Zeeland som Anna på Löplabbet talar sig varm om under löpningens dag-eventet. Jag faller för löftet om en varm rumpa och köper trosor. Till det en grön tröja jag bara inte kan stå emot. Jag, som tycker att man kan se ut lite hursomhelst när man springer, faller för färgen. Faller för färgen på en tröja som är tänkt att ha under löparjackan och som faktiskt inte kommer att synas... Lite nyfiken är jag också. Är det någon skillnad på ren merinoull och de blandplagg, funktionsmaterial och merino, jag redan tycker är så bra?

Märket är Icebreaker och testpasset ett två mils långpass i några minusgrader och sol. Jag känner mig lagom varm. Det kliar inte. Trosorna sitter där det ska (jag blev lite varnad för "troskryp" av en av de andra event-besökarna - eftersom trosorna inte är så elastiska, men den rejäla modell jag valde funkade bra på mig).

Väl hemma igen tycker jag att tröjan är väldigt våt. Våtare än mina blandtröjor brukar kännas. Men frusit har jag ju inte. Är då ren merino bättre än blandningen? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Fler testpass behövs nog.

Virrpanna

Kanelbullen har en. Då borde väl löpningen ha en. En egen dag. Så tänkte Ingmarie för fyra år sedan. Och skapade löpningens dag. Den första lördagen i februari valde hon.

Vi samlas på Löplabbet Götgatan. Ingmarie berättar om passet. Ner mot Eriksdalsbadet ska vi. Vi ska springa intervaller längs vattnet. Jag ser Årstavikens strandpromenad framför mig och lyssnar halvdant till instruktionerna. Vi ska ju ändå springa tillsammans. Under uppjoggen känner jag av den stora baljan te jag drack till frukost och piper in på toa i badhusets entré. Hur svårt kan det vara att hitta en hel hög löpare som kutar fram och tillbaka längs vattnet tänker jag.

Jag ser många löpare. Men ingen stor hög. Jag springer en bit till. Ganska lång uppvärmning hon valt den där Ingmarie tänker jag. Någonstans ur bakhuvudet dyker en insikt upp. Plötsligt minns jag Ingmarie säga att vi ska springa på kullersten. Kullersten? Det finns det ju ingen längs Årstaviken tänker jag. Kanske menar hon vid Liljeholmen? Jag fortsätter. Men nej. Där finns inget löpargäng.

Jag inser att jag lyckats tappa bort gänget. Jag inser att de nog sprang åt Hammarby-hållet. När jag tänker efter är det nog kullersten på den sidan. Jag springer tillbaka på Årstasidan av Årstaviken och tänker att jag får göra några egna fartökningar som kompensation för missade intervaller.

Jag hittar gänget lagom till Ingmaries lilla överraskning. Plankor på alla möjliga sätt.

Virrpannans firande av löpningens dag blev alltså en dryg mils ensamlöpning med några fartökningar där underlaget så tillät (isigt) och till sist, när virrpannan återfunnit gruppen, några plankor med ett intervalltrött gäng. 

Förbereder...

Löpningens dag imorgon. Kan man förbereda sig på bättre sätt än att gå på Champagneprovning? Troligen.