Kroppen utan löpning

Mina fotleder är precis lika stela som vanligt. Särskilt på morgonen - innan jag kommer igång. "Du går som om du skitit på dig" kommenterar en av döttrarna. Hmm...

Jag har en liten känning i vänster hälsena. "What the f*ck!" tänker jag irriterat. Det kan inte stämma - jag springer ju inte. Jag går visserligen en del, men inte riktigt så mycket att jag förväntar mig hälseneproblem.

Slutsats: när jag väl kan springa igen ska jag komma ihåg att inte nödvändigtvis skylla varje skavank på löpning.

Allt på internet är inte sant

Svärmor visar sig vara en tävlingsmänniska. Det visste jag inte om henne. Hon har förlorat en tipspromenad på en utslagsfråga om vilken flod som är längst - Nilen eller Amazonas. Vi googlar lite tillsammans och får fram lite olika svar. Det stör min svärmor. Och kanske mig lite också... Allt som står på internet är inte sant. En gnutta skepticism och ett rejält mått källkritik behöver man när man är på nätet. Något som är mer naturligt för min tonåring än för svärmor. Nya tider.

Om man googlar myokardit eller myocarditis får man många träffar. Vissa har en tydlig avsändare och verkar proffsiga. Dem läser jag.

Jag sorterar lite i informationen - allt är som sagt inte sant och allt är framför allt inte applicerbart på mig. Jag vägrar till exempel ta till mig det amerikanska rådet att inte anstränga sig fysiskt på ett halvår... Istället läser jag en svensk rekommendation som känns mycket rimligare. När det finns flera sanningar kan man ju alltid välja den som passar...

Medan jag läser inser jag att jag är ovanligt symtomfri. Å andra sidan inser jag också att många hjärtmuskelinflammationer faktiskt går bäraren omärkt förbi (medan några leder till plötslig eller långsam död). Jag hittar information om att trots att luftvägsinfektioner troligen är den vanligaste orsaken så kan nog virala tarminfektioner också orsaka myokardit. Ingen verkar dock veta säkert. Hmm. Var jag inte lite dålig i magen några veckor innan? Jag tror jag googlar lite mer. På gastrointestinal infection and myocarditis. Med kritiska ögon förstås...

En gnagande oro

"Jag mår bra". "Jag känner inget och har inte gjort, varken före eller efter den där akuta timmen". Fraser jag upprepat gång på gång som svar på hur-mår-du-frågan. Hela tiden har det varit sant. Fram tills nu. Sedan några dagar förnimmer jag en svag känsla av obehag i trakten av hjärtat. Kanske är det inbillning. Men varför börjar jag inbilla mig först nu i så fall? Två månader efter ambulansfärden. Jag inser att jag faktiskt inte vet om inflammationen är på nedåtgående eller uppåtgående.

Jag pratar med en sköterska på hjärtavdelningen. Mest av schemaläggningsskäl. Jag försöker själv synkronisera ihop mina olika augusti-besök på tre olika avdelningar och två olika sjukhus för att det ska bli så effektivt och tidigt som möjligt. I förbifarten nämner jag att jag tycker att jag känner något. "Får du ordentligt ont bör du väl åka till akuten" svarar hon. En gnagande oro tar tag i mig. Det är något helt annat att ha ett inflammerat hjärta jämfört med att ha en trilskandes hälsena eller en öm piriformismuskel. Jag som trodde jag var tuff. Jag är inte så tuff.

Idag två månader

Två månader av promenader. Två månader utan träning. Två månader av liv.

Tiden går fort. Tiden går långsamt.

Knäcke-hemligheter

Min lilla mamma har en hel låda hembakat knäcke med sig hem till mig. Mammas knäcke är världens godaste knäckebröd. Om det är nyttigt vet jag inte. Men jag har bestämt mig för att tro det. Jag ser att det är massor av sesamfrön i. Och mjöl förstås. Resten vet jag inte. Receptet är nog inte hemligt och jag kanske ska ta reda på det. Men mitt knäcke blir nog i alla fall inte lika gott som mammas tunt tunt kavlade.

Jag har ett par kartonger knäcke från Gateau också. Som jag också fått, men inte av mamma. En av dem är sesam. Också väldigt gott, men inte som mammas.

På Kvantums hylla väljer jag ofta Grännaknäcke av sorten "EU". Varför det knäcket bytte namn från GI till EU för ett tag sedan har jag undrat. GI kan man ju liksom förhålla sig till i matsammanhang. Men EU? På deras hemsida står det "Varför det heter EU-knäcke? Det är en hemlighet. Men det är eutroligt gott!"

Jag tar en promenad. Jag ser löpsedlar om att EU förbjuder GI och LCHF. Sensationslysten rubriksättare har varit i farten. Idag, i min mer seriösa morgontidning, läser jag att livsmedelsverket inte längre godkänner märkningar såsom "GI" och "LCHF" eftersom de inte är av EU listade begrepp. Hmm. Jag skulle förstå det bättre om det handlade om att "GI" och "LCHF" inte är tillräckligt definierade som begrepp för att kunna användas i märkning. Men för att de inte finns på en lista? Låter som om livsmedelsverket fegar och gömmer sig bakom "skurken" EU. (By the way så anser jag att GI är sunt och vetenskapligt prövat medan LCHF är ett enda stort experiment med människor som försökskaniner - men detta inlägg handlar ju om knäcke).

En tanke slår mig. Kanske är det på grund av EUs lista som Grännaknäckes GI-knäcke numera heter EU-knäcke? Jag anar en lite ironisk ton... Som jag gillar.

Tiden släpar sig fram

Jag pratade med hjärtsköterskan idag. "Du har tydligen bokat en tid för arbetsEKG på egen hand..." börjar hon. "Du-förstår-väl-att-du-absolut-inte-får-göra-det-där-arbetsEKGt-innan-vi-vet-säkert-att-inflammationen-är-borta-och-man-vet-aldrig-hur-lång-tid-det-tar-att-få-magnetröntgenundersökningen-gjord-och-man-vet-aldrig-hur-lång-tid-det-sedan-tar-att-få-svaret - minst-en-vecka-brukar-vi-räkna-med-och-du-förstår-väl-att-du-inte-får-gå-till-arbetstestet-innan-du-hört-från-oss..." Men andas kära du, tänker jag. Och inser att det är långt kvar. Långt kvar tills jag får träna mig svettig. Som tur är är vädret sådant att jag faktiskt kan gå mig svettig. Utan att för den skull definiera det som träning.

Transport-gå

Transport-gå går bra. Det går faktiskt enklare än att transport-löpa. I alla fall om man inte får gå så fort att man blir svettig. Och sådana är ju mina restriktioner. Så jag transport-går. Utan att behöva fundera över kläd-logistiken (med rätt kläder på rätt ställe), som ju är transport-löpningens utmaning. Min enda uppoffring är att de snyggare men mindre bekväma skorna får stanna hemma.

Till pendeltågsstationen i Stuvsta går jag. Sedan går jag från Centralen till restaurangen där jag ska äta lunch med min dotter. Hon som tillfälligtvis flyttat in till stan för att "vakta" semestertom lägenhet. Och passa på att bo centralt för ett tag.

På så sätt får jag plats med min dagliga promenad i ett annars ganska späckat schema av jobb blandat med nöje. Jag undrar hur jag hann träna. När jag fick träna. Nu har jag knappt tid att promenera.

Hippopotamus

Hippopotamus. Hippo. Flodhäst. Flodhästar har säkert massor av muskler. De är säkert inte alls lösa i hullet. Ändå är det en flodhäst jag tänker på när jag ser mig själv i spegeln i en provhytt mitt i sommar-rean. Rund kropp. Kanske kan man inte äta lika gott och lika mycket när man inte springer fyra pass i veckan? Kanske behöver man hålla igen lite på energiintaget när man inte styrketränar hårt och spinner intensivt?

Å andra sidan kan jag nu, redan efter knappt sju ofrivilligt träningslösa veckor, tydligt konstatera vad träningen gör för mig fysiskt. Att jag behöver den också för "utsidan". I alla fall om jag ska matcha de matvanor jag har. I alla fall om jag inte ska behöva byta till en ny garderob av större storlekar. Hmm. Tills jag kan träna igen får det nog bli lite ändring i energiintaget tror jag.