Rädd för skogen

"Är du inte rädd att springa ensam i skogen" undrade min granne en gång för ganska länge sedan. Min granne som alltid, både då och nu, springer tillsammans med en annan granne. För det mesta i samma gamla el-ljusspår (jag ser dem - de springer förbi mitt hus, men inte åt skogshållet). "Nej, jag är inte ett dugg rädd" svarade jag. För med min logik är sannolikheten större att en knäppskalle - som var det jag enligt grannen borde vara rädd för, lurpassar vid ett elljusspår än i en djup skog (och inte ens det ser jag som särskilt sannolikt - jag är nog mer orolig för att något ska hända om jag kliver av en buss på en mörk busshållplats). I den djupa skogen kryllar det av stigar huller om buller och det är väldigt glest mellan löparna. Knäppskallen skulle få svårt att välja rätt lurpassningsställe och skulle nog få vänta en hel evighet. Osannolikt. Så tänker jag.

Lisas bloggbild gör mig sugen på en ordentlig skogsrunda. Men jag är lite rädd. Rädd för att det inte finns någon annan än jag i skogen. Rädd för att vara helt ensam i en otillgänglig ganska stor skog. Jag ser mig själv falla ihop. Jag ser ambulansmän irrandes på huller-om-buller-stigarna utan att hitta mig... Men det är innan jag går ut jag tänker så. När jag väl är i skogen. När jag väl springer på de där stigarna (givetvis med pulsklockan på armen) är jag inte ett dugg rädd. Jag bara njuter. Jag bara glömmer allt. Jag är inte rädd för skogen. Jag är inte rädd i skogen. Skogen är mitt rätta element. Trollunge kallade min mamma mig. Ja, kanske.

Avslaget party

För att ett party ska bli riktigt kul behövs bra musik. För att ett pump-pass ska bli riktigt kul måste musiken vara bra.

Release-partyt för Body Pump 87 lyfter inte riktigt. Inte för mig. Det hjälper inte ens att båda mina favoritinstruktörer Anna och Sofie står på scenen. I glittriga partykläder och med humor. Jag tycker ändå att hela tillställningen känns trist. Jag skyller på musiken.

Det har hänt förr att jag tyckt Pump-musiken varit kass. Men i de allra flesta fall har jag vant mig. Till och med börjat gilla. Inte allt kanske, men merparten. Jag hoppas att det händer med 87:an. Annars är det kanske dags att sluta med pump. Igen. Jag vet ju vad tränaren tycker. Det finns effektivare sätt att träna sina muskler. Så det har hänt att jag har slutat med pump. Och börjat igen. För att jag tycker att det är roligare. För att jag gillar att träna i grupp till bra musik. Men om musiken nu inte är bra...

Äntligen fickor!

Jag har ju lovat min käre make att ha med mig mobilen at all times. Allra särskilt vid löpning. Så den får följa med. För säkerhets skull. Och som bokuppspelare. Lite irriterande tycker jag dock att det är att ha något i handen. Armpendligen blir liksom inte lika avslappnad som när jag är tomhänt. (Jodå jag har ett sådant där smart fodral att sätta runt överarmen - varför jag inte använder det är ett mysterium).

Alltså välkomnar jag hösten. Eller egentligen höstklädseln. Löparväst, eller till och med löparjacka, kan bäras utan att man svettas ihjäl. Plagg som har fickor. Fickor som rymmer en iPhone. Äntligen fickor!

Svar på en fråga

En tillfrågad expert vill proppa i mig mer medicin. Dr. Bengtsson tvekar. Och beordrar ett nytt ultraljud. Remiss-frågan är om mitt hjärta är förstorat. Det finns antydningar om det på magnetröntgen. Och om det är sant behöver jag nog mer medicin, precis som experten säger. Då räcker det inte med betablockeraren.

Ditt hjärta är ganska stort. Men det är inte för stort. Och det har absolut inte blivit större sedan senaste undersökningen. Så säger sköterskan. Men jag ser extraslag säger jag. Ibland är det dumt att ha en aning om hur saker och ting ska vara. Det skapar en extra oro.

Ultraljudsläkaren kommer in. Han ska skriva till Dr. Bengtsson om extraslagen säger han. De är lite för många för att man ska vara helt lugn. Han vill rekommendera en 24-timmars EKG-registrering säger han. Det kan behövas mer medicin. Annan medicin. Vi får se vad Dr. Bengtsson säger.

Mitt hjärta pumpar trots allt på ganska bra. Men det är lite stelt. Det finns ärrbildningar. Där inflammationen satt. Ärrbildningarna är inte riktigt lika smidiga som resten av hjärtat. Du får nog leva med dem säger ultraljudsdoktorn. Jag får nog det tänker jag. Alternativet är liksom sämre.

Ärrbildning. Bestående stelhet. Mitt i mitt hjärta. Ja, jag är lite deppig. Det kan man väl få vara när man inser att den oövervinnliga kroppen inte är oövervinnlig. Eller får man inte det?

Ja, jag vet. Det finns de som har det värre. Ja, jag vet. Det kunde ha varit värre för mig. Men idag känner jag för att deppa. Lite.

I öronen

MarathonPetra rapporterar om en undersökning beställd av Spotify... "6 av 10 anser att musik förbättrar prestationen". Hmm. Prestationen mätt i resultat eller upplevelsen av prestationen?

Själv har jag två lägen. Nötläget och kvalitetsläget. När jag nöter, typ långpass eller lugn distans, kan det hända att jag har något i öronen. Men detta "något" är sällan musik. Nästan alltid en bok. När det är dags för intervaller eller backar eller något annat tufft - då vill jag vara närvarande. Jag tycker att musik stör koncentrationen. Och en bok skulle absolut INTE fungera tillsammans med ett fartigt pass. Så tycker jag.

Samtidigt går jag självklart med på att musik inspirerar. Resultatet av den Spotify-sponsrade undersökningen är inte särskilt revolutionerande för mig. Igår till exempel. Så himla svårt det var för mig att dra ner spinningtempot när pulsklockan börjar pipa mitt under Novaspace's extra snabba version av "Beds are burning"! Extremt svårt.

Men tillbaka till löparöronen. Just nu är det bara nöta som gäller. Och böcker förbrukas i snabb takt (jag lyssnar annars också - inte bara när jag springer). Idag springer jag slut på en bok. När jag ger mig ut har jag 49 minuter och 30 sekunder kvar på "Gone girl" av Gillian Flynn enligt Storytel-appen. Och jag springer i 50 minuter.

Lite tips på några bra böcker som jag förbrukat på sistone:
"Gone Girl" - den som tog slut idag. En klurig historia med en finurlig vändning mitt i boken. Kanske inte 100% trovärdigt. Men underhållande.

"Illdåd" av Thomas Erikson. Brutal historia om en brutal våldtäkt. Och dess lika brutala rättsliga efterspel. Mycket tankeväckande och otäck. Särskilt när man har döttrar i samma ålder. "Hjälten" är beteendevetare och delar in människotyper i färger. Jag vet sedan tidigare att jag är röd. Och de röda beskrivs inte som särskilt trevliga. Min enda invändning mot den boken... ;-)

"Augustiresan" av Anna Fredriksson. Jag har varit chef i ganska många år. Aldrig ens i närheten så utsatt som Jenny, men det svider ändå att läsa. Jag hoppas att de som läser får en och annan insikt (det fick jag). Inte bara de som är chefer, utan också de som har chefer. Sen är det en skilsmässa också. Och en läkande cykelsemester med vänner. Klart läsvärd bok.

"Levande och döda i Winsford". Håkan Nesser. Han kan han. Otroligt bra om en svensk kvinna som kommer till England med målet att överleva sin hund. Mer säger jag inte.

Lånetiden

Hela dagen har jag haft en klump i magen. Min ena dotter lämnar Sverige idag. Lämnar sitt rum tomt. För en ganska lång tid framöver. Hon åker till landet down under. Hon har visum för ett år. Pengar för ett tag. När hon kommer hem har hon inte bestämt. Jag tänker på den dagen då jag lämnade Akademiska sjukhuset med en liten alldeles nyfödd flicka. Det känns länge sedan. Det känns som alldeles nyss. Samtidigt. Och jag vet att man bara lånar.

Jag är glad att min lilla flicka har växt upp till en självständig och äventyrslysten individ. Ändå har jag en klump i magen.

Jag bokar in ett pass body pump. Kanske hjälper det mot klumpen.

Så himla olika

Det är inte första gången jag förundras. Över att det kan kännas så olika dag från dag. Över att känslan innan ett pass inte alls behöver stämma med hur det blir.

Igår. Lite seg innan. Men upptäcker snabbt att steget känns spänstigt. Andningen är ovanligt lätt. Klockan piper bara ett par gånger.

Idag. Verklig löplust. Tänker att min utmaning ska vara att se till att klockan inte piper en enda gång. Så blir det inte. Känsla av att jag knappt rör mig framåt. Ansträngd andning. Klockan larmar "utanför pulszon" igen och igen och igen. Jag svär högt åt klockan. Jag ser mig om. Jag befinner mig på en vältrampad  stig vid Långsjön. Jag är inte ensam men jag tror ingen hörde mitt lilla utbrott.

Farten är densamma. Medelpulsen är trots allt ganska lika eftersom jag saktar in när klockan säger ifrån. Känslan är helt olika. Men höstvackert är det. Idag också.

Uppnosat spår

I somras gick och gick jag. Utan hund och med hund. Så mycket annat i rörelseväg fick jag ju inte göra.

Med hund gick jag till hundbadet. Lite äventyrligt nosade F och jag upp nya spår och gick nya vägar. Jag tänkte att "när jag kan springa igen är denna väg en bra väg".

F vid hundbadet en av de många varma sommardagarna.

Idag, medan jag snörde på mig träningsskorna, fick jag lust att springa en av vägarna mot och förbi hundbadet. En vacker höstdag och skogslöpning hör liksom ihop.

Stigen förbi hundbadet. Min nyuppnosade löpväg. Inga hundar som badar idag.

Tio poäng

Jag är ingen perfektionist. Jag tror inte det i alla fall. I alla fall inte för det mesta. Ändå kryper det i den gamla tränarsjälen när jag ser bilder på diverse bloggar på (vuxna) tjejer som står på händer. Jag vill gå fram och putta till huvudet lite. Förklara hur man håller armarna. Få bort svanken. Jo visst har någon påpekat för mig att ett yoga-handstående inte är och inte ska vara samma sak som ett fulländat handstående hos en tävlingsgymnast. Men ändå. Jag vill rätta till.

Sedan skärper jag mig. Det är ju as-imponerande att kunna stå på händer som vuxen. Det krävs styrka lite överallt för att hålla upp en vuxen kropp, och det krävs en balans som de flesta aldrig har haft eller (som i mitt fall) har tappat bort på vägen ur barndomen. Det blir helt enkelt tio poäng till alla som kan. Vare sig de svankar eller sjunker ner lite i axlarna.

Vanlig tisdag - äntligen!

Jag råkar på Sofie på parkeringsplatsen. Den vid skolan. På vanliga tisdagar är parkeringen framför gymet alltid full. På vanliga tisdagar går jag på Sofies spinnig. Men det är klart - det är ju ett tag sedan en tisdag innehöll just spinnig.

"Ska du?" frågar hon. "Får du?" och "Vågar du?" "Ja, jag tänkte att du nog har Bee Gees Stayin' Alive någonstans på din ipod och att du nog kan hjärtmassage" svarar jag. Stayin' Alive har nämligen helt rätt takt för hjärtkompression - snabbare än de flesta tror. "Äh, vi har nog en sån där hjärtstarter-grunka någonstans" svara Sofie. Jag skojar. Sofie skojar. Jag har pulsklockan på armen och jag ska hålla mig i skinnet har jag tänkt.

Jag är lite nervös när jag går in i salen. Inte för att jag ska ramla av cykeln eller så. Inte för att hjärtat ska klappa ihop. Nej. Jag är orolig för att jag ska bli besviken. Jag är orolig för att klockan ska pipa vid minsta tramp. Det gör den nu inte. Jag har hört att det är svårare att få upp pulsen på en cykel än springandes. Det tycks stämma. Jag får visserligen bryta de flesta fartökningar långt innan Sofie tycker att de är över. Men jag kan ta i mer än jag trodde. Mycket mer än när jag springer. Jag svettas. Svetten blandas med tårar. Lyckotårar. F*n vad jag älskar vanliga tisdagar.

Inställningar

I tidernas begynnelse hade jag en röd, snygg pulsklocka från polar. Till den fanns en manual som angav att jag skulle räkna ut mina pulszoner med utgångspunkt i min ålder. Klockan pep och pep. Jag blev mer och mer frustrerad. Jag insåg inte då att jag inte passade i mallen. Jag insåg inte då att min maxpuls inte stämmer med min ålder. Ganska snart gav jag upp. Jag stängde av pipandet och gjorde som jag ville. Sedan dess har jag aldrig använt puls-pip-funktioner. Inte på någon klocka.

Men nu är situationen en annan. Nu letar jag efter en liknade pip-funktion i min fula gråa, men ack så uppskattade, trotjänare Garmin 405CX. Så att jag kan hålla mig inom min pulsrestriktion utan att behöva titta på klockan var och varannan minut. Så att jag kan springa ett eller annat pass i höstmörkret som gradvis lägger sig över oss. Jag hittar inställningen.

Jag springer. Klockan piper. Ofta. Jag lyder och håller in steget trots att tempot känns rätt lågt. Minsta lilla backe och klockan piper. Minsta lilla pip och jag lyder.

Min inställning just nu är att jag ska hålla mig till min pulsrestriktion. Utmaningen ligger i att kunna springa gradvis lite fortare utan att överskrida doktorns order.

I skogen bakom mitt sörmländska barndomshem ekar pipet från min Garmin.

Nytt recept

Mungiporna är uppe vid öronen när jag passerar dörren där ambulansen körde in för snart fyra månader sedan. Jag ska bara gå in och säga hej då till doktor Bengtsson, sen är jag fri. Fri att återlämna de där betablockerar-tabletterna till apoteket. Fri att springa med vilken puls jag vill. Så tänker jag. Jag är helt övertygad om att det kommer att bli så. Och jag tyckte nog att doktor Bengtsson antydde något sådant när jag pratade med honom i telefon efter min senaste magnetröntgen. Men det var innan... Innan han diskuterade den atypiska patienten (jag) med specialisten på Karolinska.

Ett nytt recept på betablockerare knappar doktorn snabbt in i apotekssystemet. Dem ska jag äta i ett halvår till. Minst. Om sex månader ska jag göra en ny magnetröntgen. Sedan får vi se. Om några veckor ska jag göra ett nytt ultraljud. För att se om ytterligare recept behöver skrivas ut. En ACE-hämmare. Specialisten rekommenderar det. Tycker att jag borde ha den redan nu. Men doktor Bengtsson är rädd att mitt blodtryck hamnar nere i tårna då. Det är lågt nog som det är. Så den vill han bara ge mig om ultraljudet visar att jag verkligen behöver.

Medan jag väntar på ultraljud, knaprar bromsmedicin och springer med pulsrestriktion ska fler specialister diskutera den atypiska patienten.

Jag påminner mig själv om att mitt mål är tant-elit. Jag hinner springa många lopp som tant. Jag lever. Och sex månader är inte så mycket i ett helt tantliv.

Hemifrån

Det finns fördelar med att vara sin egen boss. Man kan till exempel bestämma sig för att jobba hemifrån och träna mitt på dagen. Packa ner ett par inomhusskor och gym-kortet i en löparrygga,  springa till hallen, köra CXworx och sedan springa hem. Duscha länge. Äta lite rester och sedan jobba lite till. Hemifrån.

Intermittent

Det var en gång när söndagar var långpassdagar. Det var en gång när jag kunde springa långt. Det var fyra månader sedan. Tränare Nilsson uppmanar mig till försiktighet. Senor och ligament återuppbyggs långsammare än muskler och flås. Jag lovar Nilsson att låta återuppbyggnaden ta lite tid.

Jag bestämmer mig för ett intermittent pass. Springa och gå växelvis. För att få lite bulk i de fyrtio minuter löpning jag är uppe i. Jag späder ut löpningen med lika mycket gång. Fem minuter av varje. Väl hemma igen har jag avverkat elva kilometer och varit ute i 80 minuter. Kanske inte riktigt ett långpass, men en härlig känsla. På en söndag.

Jag bestämmer mig också för att avsluta min variant av intermittent fasta. Jag sa att jag skulle testa i sex veckor. Sex veckor har gått. Ett par kilo har försvunnit. Frågan är bara om det är muskler eller fett som ramlat av. Jag lyssnar till ett föredrag av Fredrik Paulún. Han dissar 5:2 (inte så konstigt kanske - hans böcker, som han förstås vill sälja, handlar ju om att äta, inte om att inte äta). Det han anför som argument tar ändå lite skruv i min hjärna. IGF-1, som fastan ska sänka, är ju en tillväxtfaktor som bygger muskler. Om man inte har skyhögt IGF-1 från början (vilket man inte har om man äter sunt och tränar enligt Paulún) kanske det inte är så bra att ta ner det?

Så jag är tillbaka i min gamla tro - ordentlig mat lagad av bra råvaror som äts regelbundet i lagom mängd och kryddas med en stor dos motion (låter förstås enklare än vad det är i vanliga livet - idag har jag exempelvis mumsat hembakad banan- och blåbärskaka mest hela dagen). Då mår kroppen bäst. En sådan livsföring säljer kanske inga lösnummer av Aftonbladet, men den är nog klart vettigast.

Omogen

Inte visste jag att det finns en så fantastisk restaurang tre steg bortom den flottiga indiern som jag ibland besöker i brist på annat. Tack Ingmarie för att du visade mig Yogayama. Med fantastisk god och fräsch mat. Och med yoga-klasser. Dyra yogaklasser.

Lisa och jag pratar yoga. Medan vi vattenspringer i Eriksdalspoolen (inomhus - utomhuspoolen badar i sensommarsol men är tom på vatten). Yoga var det... Jag definierar mig själv som omogen. Omogen i mitt förhållande till yoga. För mig är yoga stretch. Och kanske lite styrka. Men jag inser att för andra finns det något mer där. Något jag inte kommer åt. För att jag inte är mogen. Inte mottaglig.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska göra ett nytt försök att komma åt det där andra. Det som tycks finnas bortom stretchen. Har jag råd att yoga på Yogayama? Vi befinner oss på Östermalm. Ett stenkast från mitt kontor. Priserna är andra än i Huddinge. 1 900 kr för ett 10-kort. Tvåhundra (!) kronor för ett enstaka pass. Jag bestämmer mig ändå för att jag vill prova. När tiden är mogen.

Händerna upp i luften

Nej, Petra Marklund spelar vi inte i Body Pump salen. Ändå är det "Händerna mot himlen" som snurrar i mitt huvud efteråt. Som någon slags ironi. Jag är SÅ trött i armarna. Så där så att jag knappt orkar lyfta händerna över midjehöjd. Så där så att det nästan inte går att tvätta håret. Trötta muskler. Me like.

Handbroms i

"Folk som tränar brukar inte gilla de här tabletterna"... Så säger doktorn. Där och då hade jag träningsförbud. Att knapra betablockerare gjorde mig inte så jättemycket. Det var då.

Nu. Sexton betablockerar-veckor senare. Fjorton träningslösa veckor senare. Det är svårt att avgöra vad som är vad. Vad är tappad kondition och vad är betablockerar-broms.

Nobelpris-prisad farmakologi. Betablockerar-molekylerna lägger sig helt enkelt i vägen. Ockuperar de beta-adrenerga receptorerna. Hindrar adrenalin och noradrenalin från att göra sitt jobb. Bromsar de reflexer som borde öka mitt hjärtas rytm och mitt hjärtas kraft som svar på löparmusklernas arbete. Motverkar vidgningen av luftrören.

Som att springa med handbroms.

Till bättre behövande

Jag har bestämt mig för att donera ett par av mina träningsskor till en bättre behövande. Min dotter får i sin back-packer rygga packa ner mina fina rosa, ganska nya och väldigt lätta Nike Free 3.0. Hon behöver dem nog mer än jag. Där i landet down under. Dessutom passar de hennes smala fötter betydligt bättre än de passar mig. Mina höga fotvalv gör att jag får kämpa för att få på mig dojjorna. Och skor som man måste kämpa för att få på sig blir liksom inte av att man använder.

Att Nike valt att göra sin 3.0-modell utan plös kan jag ändå förstå. Det blir en väldigt tight och bra känsla när foten väl är på plats. Men jag orkar som sagt inte kämpa. Jag accepterar att den modellen inte är för mig.