Tjuvlyssnar

Jag befinner mig i Huddingehallen. Plockar undan de sista Body Pump-prylarna. Fram till Johanna, som guidat och peppat oss genom passet, kliver nybörjarmannen.

Mannen: Vad kan man träna istället tycker du?
Johanna: Hmm, det viktigaste är nog att man hittar en träningsform man tycker är kul.
Mannen: Mmm...
Johanna: Så du tyckte inte Body Pump var så kul?
Mannen: Jo kul kanske... Men det var ju alldeles för jobbigt! 

Mannen: Tycker du att jag ska börja springa istället?
Jag anar att Johanna kämpar för att hålla masken.

Johanna: Tanken är nog att träning ska vara lite jobbig. Och det blir ju mindre jobbigt när du blir mer van. Du kanske ska prova Body Pump ett par gånger till innan du bestämmer dig för om det passar dig eller inte.
Mannen: Ja, fast jag tycker inte det ser alls lika jobbigt ut att springa.
Johanna: Springa är bra...

Jag hoppas att mannen hittar glädjen i någon träningsform. Han såg ut att behöva. Vi behöver ju alla.

Där går min gräns

Nä. Det går faktiskt inte. Nu har jag försökt. Löpning, jogg eller lufs - inget är möjligt att utföra med den kropp som är min och med det hjärta jag har om pulsen ska hålla sig under 120. Inte ens om jag springer långsammare än jag promenerar funkar det. Efter en halvtimme med en ettrigt "pulsintervall-överskridet"-pipande Garmin (jo minsann, klockan återuppstod efter en omladdning) och mer gångpauser än löpning så gav jag upp. Jag ställde om pulsgränsen till 140. Mitt emellan 160 (Dr. Bengtsson restriktion) och 120 (min nya doktors gräns) tyckte jag kändes lämpligt. Och nu gick det faktiskt att lufsa fram i något som kanske kan liknas vid löpning. 140. Där går min gräns för vad som är möjligt.

Tempot blev därefter. Strax under 7 minuter per kilometer. Cirka en och en halv minut långsammare än mitt vanliga långpasstempo. Det tempo där jag känner mig som mest bekväm. Det tempo som min kropp själv väljer när den får lov att "såsa". Den löpare som inte förstår hur svårt det är att springa långsammare än vad som känns naturligt - prova!

Garmin sviker

Min nya doktor vill egentligen inte att jag tränar alls. Men hon kan någonstans förstå att jag måste få röra på mig. Hon sänker Dr. Bengtssons pulsgräns med 40 (!) slag. Max 120 tycker hon. Det hjälper inte att jag förklarar att jag har rätt hög arbetspuls. Att mitt normala spann för mycket långsam löpning är 150-160 bpm. Hon står ändå fast vid 120.

Först tänker jag att jag lika gärna kan skippa träningen. Om det ska vara så. Sedan tänker jag att jag väl i alla fall kan testa. Se vad 120 som gräns betyder. Body pump tänker jag. Det är ju inte så pulshöjande. Jag laddar min Garmin. Och sätter klockan på armen.

Väl i pump-salen ska jag bara trycka bort GPS-funktionen och starta pulsmätningen. "Är du säker på att du vill ta bort alla personliga inställningar" står det tvärs över skärmen... Innan jag ens hinner förstå hur jag ska trycka för att inte radera mig själv blir skärmen blank. Inget liv i klockan what so ever. Shit!

Nåja. Jag får mäta pulsen mot sekundvisaren på väggklockan. För vända hem bara för att Garmin sviker - det vill jag inte.

Felsökningen fortsätter

Maj: Dygnet-runt-EKG, blodprover, angiografi, magnetröntgen, ultraljud, utskriven... Väntan.

Juni: Ny magnetröntgen. Väntan.

Augusti: Magnetröntgen igen, snabbt följt av arbetsEKG. Väntan.

September: Ultraljud igen. Blodprover. Väntan.

Oktober: Hjärtbiopsi. Blodprover. Väntan.

"Vi är fortfarande inte säkra och vi vill att du tar det lugnt. Helst inte träna alls. Om du absolut måste träna får du hålla intensiteten låg". Jag frågar vad låg intensitet är. "Inte bli svettig" är svaret.

Datortomografi bokad till slutet av november. PET (positronemissionstomografi) beställd. Till gud vet när. Om allt är bra blir det ny magnetröntgen. Och säkert en del väntan.

Man kan inte säga annat än att jag blir väl genomlyst.

Klagomur

Mina muskler förtvinar. Min själ ruttnar. Jag vill träna. Jag vill träna hårt. Jag vill inte vänta på ett biopsi-svar som aldrig kommer. Så. Det var det jag behövde ha ur mig. Bloggen får agera klagomur idag.

Får man gömma lite?

Man ska dela med sig. Så är jag uppfostrad. Och så har jag nog levt för det mesta. Men nu. Nu har jag gömt choklad... Får man det? Är det förmildrande om man egentligen inte gömt, bara lagt på ett ovanligt konstigt ställe?

"Rund" skrev om choklad häromdagen. Hur nyttigt det är. Hade jag ingen aaaniiing om... Jo, det hade jag nog. Någon ruta eller två om dagen ÄR nyttigt. Det väljer jag att tro på. Särskilt om chokladen är mörk och inte alltför sockrad.

Jag blir sugen. Choklad är gott. Jag handlar. För att jag inte ska sluka alltihop på en gång (nej, jag förstår inte dem som säger att man bara kan ta en enda liten bit av mörk choklad för att sedan inte vilja ha mer) köper jag en rejält dyr sort. Så att jag av snålhet inte äter för mycket tänker jag. Men att choklad är dyr brukar inte stoppa dem jag bor med. Alltså har jag helt enkelt inte lagt chokladen där choklad brukar ligga i vårt hus. Jag har inte gömt den. Nejdå. Jag har bara lagt den lite oväntat. Det får man väl?

Sextio kronor för 100 gram. Då vill man ju inte moffa i sig hela på ett kick. Eller att någon annan ska göra det. Å andra sidan. Om jag köper en lite billigare sort nästa gång. Och låter de andra hjälpa till. Då äter jag ju inte heller för mycket - för det hinner jag inte. Och jag slipper känna mig snål.

Jag vill inte ha den

Om jag fick bestämma skulle det sitta en stor "Ingen reklam tack"-skylt på vår brevlåda. Men jag får inte bestämma om just det. Nåja, han som vill ha reklamen får också se till att den åker i soporna.

Jag vägrar notoriskt att "registrera mig" som kund i diverse affärer och butikskedjor, för jag vet att då får jag adresserad reklam - med mitt namn på, som jag då måste hantera. Vill inte ha.

I Stockholm marathons register finns jag förstås, för jag har sprungit ett antal gånger. Jag vet när loppet är. Jag har koll på ungefär när man måste anmäla sig och hur man gör det. Ner i brevlådan dimper ett vykort modell större. Budskapet är att det blir ett Stockholm marathon också 2014. Ungefär vid samma tid som det brukar. Nähä? Verkligen? Jag undrar om den typen av reklam ger något överhuvudtaget - mer än inkomster till reklam-makare och tillskott till sop-berget.

Yoga eller inte

Jag gör solhälsningar. Trianglar. Krigare. Halva duvor. Det är länge sedan, men jag har inte glömt hur.

Jag tänker att jag inte tänker bry mig om att det är länge sedan. Jag tänker att jag inte tänker lova mig själv att göra si eller så mycket eller si eller så ofta. Jag tänker att jag ska låta yogan vara kravlös. Jag tänker att jag bara ska när och så länge jag har lust. Så får det bli. Då kanske det blir av. Eller inte.

En brasa att lägga yogamattan framför.

Detaljer

Så här ser min skog ut när jag springer (vilket jag inte gör just nu):

Så här ser min skog ut när jag promenerar:

Så här ser min skog ut när jag springer förbi hästhagen (jag lovar - jag gör inte det just nu):

Så här ser min skog ut när jag promenerar (jag gör det ganska ofta just nu):

Fixerad vid stubbar och ihåliga träd? Ja kanske. När jag var liten var det där trollen bodde. Och det gör de nog fortfarande.

Den lilla världen

Jag checkar in på hjärtavdelningen. Det sätts så kallade infarter i mina vener. Några prover tas. Läkaren kommer in för att förklara ingreppet som väntar mig. Hon ser lika förvånad ut som jag känner mig. Världen är liten... Det är I.

I bor två hus bort från mitt. Visst visste jag att hon är läkare. Jag visste nog till och med att hon är hjärtspecialist när jag tänker efter. Men vi känner inte varandra mer än på byta-några-ord-nivå. Nu ska hon in i mitt hjärta och knipsa några vävnadsprover. Och jag känner mig ganska trygg med det.

Efteråt. "Nä, jag vill egentligen inte att du tränar nu" säger I. "I alla fall inte löpning. I alla fall inte innan vi har svaret på biopsierna". Attans! I bor ju utmed min löpväg. I tränar liksom jag på Huddingehallens gym. Risken att bli ertappad är rätt stor. För världen är liten.

Inget är som väntans tider

När jag närmar mig utmaningar som jag tränat länge inför och som jag kanske också bävar lite inför - som Stockholm marathon med tufft tidsmål till exempel, så har jag en tendens att dela in tiden i före och efter. När jag planerar in något jag ska göra - vare sig det är relaterat till löpningen eller inte, så blir det automatiskt kategoriserat i antingen "före" eller "efter". Tideräkningens mittpunkt blir det där loppet. För samtidigt som jag absolut vill springa (och njuta av) det där loppet så vill jag någonstans också att det ska vara över. Att anspänningen ska släppa.

Just nu är tideräkningens mittpunkt något helt annat. En hjärtbiopsi.

En hel dag

En hel dag för mig själv. Först har jag lite ångest eftersom jag egentligen inte gillar ensamhet. Sedan känns det lugnt och skönt och jag börjar smida planer. Hade saker varit som jag vill att de ska vara hade jag sett ensam-dagen som ett utmärkt tillfälle till långpass. Men nu är det inte så. Och planerna får bli något annat.

Solen skiner över trädgården och jag tänker att jag ska täcka rabatterna med löv. Sedan ska jag gå in. Det är dags att byta från vår/sommar till höst/vinter i garderoben (ett projekt som jag innerst inne vet brukar sträcka sig över veckor - med kläder i högar överallt eftersom jag inte orkar bestämma mig för vad som ska slängas). Men först ska jag äta frukost. Klockan är 9.

Klockan är halv tolv. Och jag äter fortfarande frukost...

Ut och gå

När jag var liten gick min mamma på promenad. Det var innan det fanns stavar. Eller det fanns förstås stavar, men man hade dem bara när man åkte skidor. Powerwalk var inte uppfunnet. Och mamma bytte inte om till sportkläder. Mamma bara gick en bit. I vanliga kläder. Någon gång hände det att pappa slet sig från tidningen och radion (ja, han har simultanförmåga min pappa) och följde med.

Jag tyckte det var lite underligt, det där att gå på promenad. Men det tycker jag inte nu. Promenaddags. Med min man. I vanliga kläder. Utan stavar. En varm, mörk höstkväll.

(En annan grej jag tyckte var otroligt underlig när jag var liten var krypkörningen mina föräldrar ibland ägnade sig åt för att glo in i folks trädgårdar - just det beteendet har jag inte anammat. Jag har dock insett att nyfikenhet på hur folk har det i sina trädgårdar och promenerande passar ganska bra ihop. När det inte är becksvart vill säga. Som nu.).

Är olydig igen men har inte kul

Jag ser mig själv som rationell. Men man lär sig om sig själv när det är på riktigt. Rent logiskt resonerar jag mig fram till att läkaren har fel i att ge mig totalt träningsförbud. Rent logiskt tror jag inte att det är farligt att bryta mot "doctors order" så länge det inte handlar om högintensiv träning. CXworx är inte så högintensivt. Ändå har jag svårt att slappna av. Känner efter. Känns det inte lite konstigt i bröstet? Slår inte hjärtat lite udda? Nä, det var inte alls kul att vara olydig idag. Och jag inser att jag inte bara är irrationell, jag är långt ifrån så tuff som jag trodde.

Lite olydig

Om man nu bryter mot doktorns uttryckliga order så är det väl bra att göra det tillsammans med en annan doktor? Om det behövs återupplivningsförsök menar jag. Skojar lite bara. För doktorns uttryckliga order till trots känner jag mig inte alls orolig när jag kliver ner i Västertorphallens pool med vattenlöparbältet runt magen. Man kan köra hårt i vattnet. Men man kan ta det lugnt också. Och om man tar det lugnt så är jag rätt övertygad om att det inte är någon större fara för någon kroppsdel. Inte ens för ett sargat hjärta.

Att babbla bort en timma med Lisa är dessutom en lisa för själen (dålig ordvits - jag vet). Just denna timme tar mitt hjärta massor av plats. Alla mina provsvar. Resultatet av alla undersökningar så som jag förstått dem. Alla mina teorier. Jag behöver sätta ord på saker. Jag behöver nysta i ledtrådar. Lisa hjälper mig och jag mår så mycket bättre. 

The big S

The big C. En underbar TV-serie som jag tittat lite sporadiskt på. Den handlar om Cathy, som mitt i livet har cancer. En underfundig och både sorglig och rolig historia. Samtidigt.

I mitt huvud snurrar en scen ur "the big C". Cathy försöker förgäves få sin läkares (fantastiskt spelad av Alan Alda) attention. "But I am dying" utbrister hon i ett försök att få honom att prata lite längre med henne. "And in what way does that make you special" svarar han och går ut ur undersökningsrummet...

Jag väntar på min biopsi. Jag försöker desperat få tag i min läkare för att förstå lite mera. The big S är ovanligt. Men absolut inget man vill ha i sitt hjärta. Min läkare är svår att få tag på. Efter fyra psykiskt plågsamma dagar lyckas jag. Min läkare är inte som Alda. Han pratar länge med mig. Han lugnar mig med några fakta om just mina provsvar. S är långsökt, men behöver ändå utredas utifrån mitt atypiska case. Han ber mig att försöka att inte ta ut ett eventuellt negativt besked i förskott.

En liten bit av mitt hjärta

Tur att jag hann springa ett härligt skogspass igår. Tur att jag hann njuta av höstlöpning. För nu är det träningsförbud igen. En läkare ringde. Inte min läkare. En annan. En specialist. Hon hade sett mina magnetröntgenbilder och ville ta en hjärtbiopsi. Om två veckor hade hon tid. Fram tills dess ingen träning. Och sedan? Who knows.

Det kan hända att inläggen här blir lite färre när jag inte har någon träning att skriva om.