Svider nog

Mjölksyran svider lite i mina ben. Spinning på söndagseftermiddagen. Jag kör hårt. Efter att ha suttit i soffan och skrikit mig hes över sprintande skidåkare. Jag försöker föreställa mig hur ont det måste göra att åka en VM-sprint. Det är så lätt att glömma där i TV-soffan.

Min svärmor satt i soffan med mig. Ganska kritisk är hon. Kanske borde jag ha tagit med henne till spinningsalen? För att ge henne ett lite annat perspektiv.

Som ett f*cking domino

Vissa dagar. När allt faller. Planer som går åt h*lvete. För några timmar sedan hade jag inte klarat att skriva annat än en enda lång radda av de fulaste ord jag kan (och jag kan ganska fula).

På förmiddagen ett sms från Lisa. Hon föreslår att vi ska damma av västarna. Ses i Västertorphallens bassäng på eftermiddagen och vattenlöpa lite. Och snacka mycket hoppas jag. Lääänge sedan jag träffat Lisa. Jag föreslår tre-tiden. Har en tvättmaskinleverans vid lunch och ett web-möte halv två. Tre-tiden borde vara lugnt. Ser verkligen fram emot både bassäng och obligatorisk bastu. Och mot att snacka bort en timme med Lisa.

Men då börjar det. Gubbarna som ska leverera tvättmaskinen (efterlängtad - tvätthögen är gigantisk) är sena. Dominoeffekten. Skjuter upp. Planerar om. Sms:ar till Lisa att jag blir sen.

Rafsar ihop mina saker. Tänker att jag behöver ha med mig plånboken. Kör mot Västertorp. Hamnar bakom en bilskolebil. Jo, jag vet att man ska hålla hastighetsgränserna, men det kryper i kroppen... Stress. Lisa är nog redan i vattnet tänker jag. Äntligen framme. Parkerar. Men F*CK! Hittar inte plånboken. Har nog glömt den på hallbordet... Överväger att chansa på att P-vakten har tagit helg, men inser att jag nog ändå inte blir insläppt i hallen utan att betala. Ringer Lisa som inte svarar - för hon är förstås redan i vattnet. Åker hem. Svär långa ramsor för mig själv.

Tar på mig löparskorna. Trots att jag inte har minsta lilla lust för nu är jag rejält molnig. Ger mig ändå ut i februariskymning. Vrålar åt en dam vars lösa hund springer rakt på mig (i annat sinnestillstånd hade jag nog bara muttrat lite).

Springer vidare. Känner långsamt och gradvis hur stressen rinner av mig.

Duschar. Messar Lisa. SNÄLLA kan vi boka in en ny tid. Lisa svarar ja. Svärorden har lagt sig. Och dominobrickorna ligger där de ligger. Stilla.

Gammalt och slitet

Diskmaskinen krånglar. Den är inte gammal. Den borde inte gå sönder redan. Jag och P gör en gemensam insats. Jag med instruktionsbokens något diffusa ritningar. P med långa starka fingrar och ett tålamod jag för det mesta inte har. Vi hittar ett plektrum i avloppspumpen. "Åh mitt favorit" utropar dotter. "Hur har det hamnat där..." Ja hur? Nåja. Nu går diskmaskinen igen. Den är inte gammal och borde inte vara särskilt sliten.

Jag tvättar en stor hög träningskläder. Tvättmaskinen står och stampar. Vägrar centrifugera. Tur att det är kläder i funktionsmaterial. Jag vrider ur det värsta och tänker att de torkar nog hyfsat ändå. Tvättmaskinen är gammal. Utsliten. Vi letar inga plektra i den. Istället får vi leta ny maskin.

Jag kliver ur sängen. Fotlederna knakar. De är slitna. Fulla med broskinlagringar där brosk inte ska vara. Det gör lite ont. Ondare nu när jag springer lite igen. Jag vet att det inte är mycket att göra åt. Inte egentligen. Sluta springa vill jag ju inte. Bestämmer mig ändå för att ta det lugnt. Två löppass i veckan får räcka just nu. Bestämmer mig också för att stretcha fotlederna mer. Så där som kinesiolog-Danne visat mig och som jag gjorde så duktigt när besvären var som störst.

Grunda med semla - not a good idea?

I fjorton månader har jag knaprat kortison. Under hela denna tid har jag varit restriktiv med socker. För mig, som många gånger tidigare misslyckats med "socker-neddragningar", har det inte ens varit svårt den här gången. Allt ligger i motivationen. Och när det finns en risk för att utveckla diabetes (som det gör vid kortisonbehandling) så hittar jag den motivationen. Lätt.

Nu har jag slutat knapra kortison. Lite mot min doktors vilja och kanske behöver jag börja igen. Men just nu, medan doktorn funderar på vad det egentligen är som rumsterar i mina lymfknutor, så väljer jag att låta bli. Väljer att låta mina binjurar återhämta sig.

Alltså kan jag äta socker... Fettisdag på tisdag. Jag är SÅ sugen på en semla. Inte vilken semla som helst - en som jag själv bakar. Jag brukar göra en Karlsbaderdeg (vetedeg med kallt smör). Jag brukar fylla semlorna med en nötmassa gjord på lika delar mandelmassa och hackade valnötter. Mina semlor brukar vara ganska små. Inte överdrivet söta heller. Lagom - så att man inte ska må illa.

Jag bestämmer mig för att baka några. Jag bestämmer mig för att äta en. Den smakar trots allt väldigt sött. Jag är nog inte riktigt van... Illamåendet kommer. Och jag som snart ska träna. Dubbelpass dessutom. Body pump följt av spinning.

Mina mini-semlor. P får två.

Illamående är inget konstigt när man just slutat med kortison. Jag mår aningen illa lite av och till just nu. Allt som oftast när jag tränar faktiskt. Jag vet att det är normalt. Och övergående. Men att grunda med en semla var nog ingen bra idé ändå.

Nåja. Jag genomför mina bokade pass. Kanske inte med den bästa känslan, men det går. Värst är magövningarna mot slutet av Body pump-passet och de första låtarna på spinningen. Jag ser framför mig hur jag spyr över styret. Jag tar det lugnt, försöker tänka på något annat. Något annat än semlor och socker. 

Träning som stressar

Jag tror det var CoachMilla/in motion som jag senast såg det hos. Uppmaningen att ta det lugnt ibland. Att träning också kan vara stress för kroppen.

Jag minns massören på mitt förra jobb. Som envist försökte få mig att trappa ner på träningen samtidigt som hon gick loss på mina stress-knutor i axlarna. Jag, som då var på väg mot någon mara och med tuffa tidsmål i sikte, ville förstås inte lyssna (och inte var träningen den huvudsakliga orsaken till stressknutorna - det är jag säker på).

Jag vet inte om jag vill lyssna nu heller. För mig är det så tydligt - efter ett hårt (allt är relativt - hårt för mig just nu med mina förutsättningar och min kondition) träningspass känner jag mig nästan alltid lugn och avslappnad. Harmonisk. Om stressen träningen utsätter kroppen för följs av ett lugn har jag svårt att tro att den är farlig. Om träningen däremot blir ytterligare ett prestationskrav bland flera prestationskrav - då kanske det inte är helt nyttigt.

Modell typ samma

En modell är en modell. Eller borde åtminstone vara det. Det är inte utan irritation jag inser att mina sprillans nya icebugs pytho2 skaver på min fotknöl. Det gjorde inte de gamla. Trots att de har samma modell-beteckning och är i samma storlek. Jag tycker det borde vara förbjudet att ändra på en skomodell och fortfarande kalla den för samma namn. Så det så!

Rosa trotjänare (över 900 km enligt jogg-logg) med varenda dubb i behåll. Tyvärr en spricka i tyget (syns inte så bra på bilden, men i skarven mellan svart och rosa strax ovanför stortån finns en lång glipa). Nya blå i vad jag anser borde vara samma modell (de heter i alla fall samma) men som tycks ha något högre "skärning" och därmed skaver på min fotknöl.

Jag firade

Jag brukar tänka att kroppen minns. Även om inte jag gör det. Att alla träningspass registreras i muskler, hjärta och lungor. I benstomme och i blod. I min ämnesomsättning. Vare sig jag mäter dem med min Garmin eller inte. Vare sig jag loggar dem i träningsdagboken eller inte. Å andra sidan är fysisk form kortlivad. Av all den träning jag lade ner för två år sedan - på väg mot min sjunde mara som aldrig blev, märks inte ett spår i min kropp idag.

I går var det löpningens dag. Jag firade. På slirigt underlag. Med isig vind vinande runt öronen. Inte ett pass som går till historien som ett av de skönaste. Inte heller att minnas som ett av de djävligaste. Ett pass i mängden. På sätt och vis ett mycket passande löpningens dag-pass. För löpning är inte bara de skönaste, tuffaste eller djävligaste passen - de som man minns. Löpning är att harva. Envetet. Regelbundet till vardags. För att det ibland ska kännas så där underbart lätt. Att det känns underbart efteråt - DET gäller däremot nästan varje pass. Så ock igår.

Tack Ingmarie för att du skapade löpningens dag. Även om årets firande för egen del inte går till löpar-historien, så minns jag väldigt tydligt det första löpningens dag. Vi sprang runt runt Humlegården. Varv på varv. Du, jag och några till. I år var jag ensam. Men inte ensam om att fira. Tänk vad stor din dag har blivit, Ingmarie!

Den där smolken

Jag vill skriva om att mitt hjärta är rent. För det är det. Inte minsta lilla upptag av socker under PET-undersökningen. Vilket är ett helt fantastiskt resultat - bättre än vad Dr. I hade vågat hoppas på. Dessutom ett 24-timmars EKG som visserligen visar på så kallade breddökade extraslag (som, om jag förstår det hela rätt, betyder extraslag som börjar i hjärtats kammare), men inget som ser särskilt farligt ut. Och utan koppling till träning tycks det. Megajubel borde utbryta.

Men. Där finns något annat nu. Något i lymfan. Som inte har varit där förut men som syns tydligt i PET-kameran. Jag har förstås mina teorier om vad det kan vara. Alltifrån ofarligt till cellgiftskrävande. Smolk i glädjebägaren.

Jag har vetat i en vecka att där är något. Jag får nog vänta en stund till på att få veta vad det är.

Medan jag väntar fokuserar jag på att mitt hjärta är RENT!