I fjorton månader har jag knaprat kortison. Under hela denna tid har jag varit restriktiv med socker. För mig, som många gånger tidigare misslyckats med "socker-neddragningar", har det inte ens varit svårt den här gången. Allt ligger i motivationen. Och när det finns en risk för att utveckla diabetes (som det gör vid kortisonbehandling) så hittar jag den motivationen. Lätt.
Nu har jag slutat knapra kortison. Lite mot min doktors vilja och kanske behöver jag börja igen. Men just nu, medan doktorn funderar på vad det egentligen är som rumsterar i mina lymfknutor, så väljer jag att låta bli. Väljer att låta mina binjurar återhämta sig.
Alltså kan jag äta socker... Fettisdag på tisdag. Jag är SÅ sugen på en semla. Inte vilken semla som helst - en som jag själv bakar. Jag brukar göra en Karlsbaderdeg (vetedeg med kallt smör). Jag brukar fylla semlorna med en nötmassa gjord på lika delar mandelmassa och hackade valnötter. Mina semlor brukar vara ganska små. Inte överdrivet söta heller. Lagom - så att man inte ska må illa.
Jag bestämmer mig för att baka några. Jag bestämmer mig för att äta en. Den smakar trots allt väldigt sött. Jag är nog inte riktigt van... Illamåendet kommer. Och jag som snart ska träna. Dubbelpass dessutom. Body pump följt av spinning.
Mina mini-semlor. P får två.
Illamående är inget konstigt när man just slutat med kortison. Jag mår aningen illa lite av och till just nu. Allt som oftast när jag tränar faktiskt. Jag vet att det är normalt. Och övergående. Men att grunda med en semla var nog ingen bra idé ändå.
Nåja. Jag genomför mina bokade pass. Kanske inte med den bästa känslan, men det går. Värst är magövningarna mot slutet av Body pump-passet och de första låtarna på spinningen. Jag ser framför mig hur jag spyr över styret. Jag tar det lugnt, försöker tänka på något annat. Något annat än semlor och socker.