Jul utan puck...

"Den är borta - den där hockeypucken du hade på ryggen"... Det är Petra som trycker sina starka fingrar djup in i mina muskler. På det där stället där hon vid flera tillfällen punkterat muskelknutor med långa nålar. Huah! Inte direkt ont, men verkligen inte skönt! Däremellan masserar hon och pressar hårt på triggerpunkter. DET gör ont!

Hon tycker att jag är mycket mjukare nu. Eller i alla fall mina muskler. Ett par behandlingar till bara. Det får bli efter jul. Nu ska jag vila. Inte från träning, men från långa pass framför datorn.

Teorin är att min onda axel - den som stört mig i ett halvår, kan vara kopplad till den där pucken. Jag hoppas att det är så. Nu när det verkar som om Petra får bukt med den.

Stönare...

Det händer att jag ger ifrån mig ett "fy fan" från cykelsadeln. Eller ett litet gny av trötthet just när en tuff intervall är över. De flesta andra är väldigt tysta där i spinning-salen.

Tills idag. På cykeln bredvid min sitter en man jag aldrig sett i träningslokalen tidigare. Aldrig hört heller... För jag är säker på att jag hade hört honom! Till och med om han hade suttit i det hörn som är mest avlägset från mitt. Så högt låter han. Han stönar och stånkar. Ojar sig. Hänger över styret. Flåsar med många decibel. Gnäller som om han hade ont någonstans. Jag undrar om han märker själv hur mycket han låter...

Själv ger jag inte ifrån mig ett endaste pip. Inte idag.

Inte mycket för att streaka...

Alltså. Vad är grejen med streaks? Löpar-relaterade Facebook-grupper tycks svämma över av run-streak-utmaningar. Streaks som i "springa varje dag utan uppehåll". Inte som i  "springa naken offentligt" - som jag nog först tänker på när jag hör ordet streaka... Ingetdera lockar mig.

Det förstnämnda (run streaks påklädd) lockar mig inte för att det är något tvångsmässigt över det hela. En "utmaning" utan ett (för mig) tydligt syfte. Det tycks ha väldigt lite att göra med att förbättra sig själv som löpare. Och jag har svårt att tro att kroppen mår bättre av det hela. Man ska bara räkna dagar liksom...

Det sistnämnda (streaka som i att springa naken offentlig) skulle i och för sig kunna vara spännande... Men jag tror jag hoppar över det också. Det är ju lite kallt ute. Och risken finns väl att man hamnar i finkan om man är tillräckligt offentlig. Inte riktigt värt...

Jag kommer på mig själv med att överväga ett "löfte" till mig själv om att yoga varje dag. Men inser snabbt att det också är streak-liknande i sin tvångsmässighet. Istället bestämmer jag mig för att göra några förändringar i livet som underlättar för yogan att få plats i mitt liv. När andan faller på. När det känns lustfyllt. När min kropp vill ha den. Man kan ju alltid hoppas på att det är varje dag.

Yoga naken på offentlig plats då... Nä, stopp nu... Bilderna som dyker upp i mitt huvud är inte vackra...

Vad är enklast...

...att flytta på en dosa eller laga en axel? Det är naprapat-Mats som ställer frågan. Han väntar sig inte att jag ska svara. Vi är ganska eniga i vår misstänksamhet mot den där dosan. Den där defibrillatorgrunkan som ska rädda livet på mig - om hjärtat löper amok. Den som jag värdesätter så högt. Men som eventuellt kanske - i alla fall indirekt, kan ha orsakat min onda axel.

Kirurgen tyckte han var schysst som satte dosan ovanligt långt ut mot armhålan. Utifall jag ville ha urringat utan att visa upp en underlig utbuktning under huden. Han gjorde det han tyckte var bäst.

Egentligen stör dosan mig väldigt lite. Någon gång ibland lägger min P huvudet på min axel i TV-soffan och då ryter jag lite... "Du-ligger-på-dosan-morr"... Visst har jag noterat i Body Pump-spegeln att jag tränar lite snett. I alla övningar där saker ska lyftas. Och möjligen håller jag axeln lite framskjuten mest hela tiden? Mats tycker det. Men ont har det inte gjort. Förrän nu. Efter drygt två år.

Mats säger åt mig att ro. Att träna baksida axel och rygg. Att låta pattarna vila (nä så sa han inte - ingen bröstmuskelträning sa han). Och fortsatt rehab med gummibandet. Men eftersom rehab har pågått ett tag nu (ja, jag har varit ganska flitig), utan egentlig förbättring, fick jag numret till en ortoped. En som är duktig på axlar. Kanske kommer han fram till att vi behöver flytta dosan lite. Att det är bättre än att vänta på att axeln klappar ihop helt och behöver opereras. Ett litet snitt i huden bör vara enklare än att rota runt bland senor och benbitar...

Jag gör det jag kan. Jag går ner i garaget och ror. Smala rodd. Breda rodd. Och så gummibandsrehab.

Nörderi, platt fall och core-styrka

Att snöa in helt på något. Sådär så att man letar likasinnade att prata med... För att ingen annan förstår. För att ingen annan orkar lyssna.

Så var det när jag var en fokuserad (eller besatt) löpare. Så är det nu när jag är en fokuserad (eller besatt) stickare.

Igår hittade jag en för mig ny stick-podd under namnet Stickkontakt (har ju sedan tidigare förbrukat Nördic knittings podd). Är man lite galen när man sträcklyssnar på 10 avsnitt? Nästan timslånga podcasts med tre tjejer som pratar stickning och garn. Kanske lite besatt. Men bara lite... Eller?

Hursomhelst. Podden följde med mig ut i skogen. I mina öron medan jag sprang över rötter och stenar. Jag kan inte påstå att just stick-poddar stimulerar till högre tempo - men det var inte det jag var ute efter. Kanske blev focus för mycket på knit-a-longs (när folk stickar samma sak samtidigt och visar varandra hur det går på sociala medier), på beskrivningar av garnkvaliteter med omedelbart habegär, eller på diverse tekniska tips. Kanske blev uppmärksamheten på rötter och stenar för dålig. För vips så låg jag där. Raklång längs stigen. Med ömmande knä, värkande armbåge och en känsla av fånighet. Som tur är såg ingen mig (vad jag vet).

Det var igår. Idag körde jag spinning. Och lämnade podden hemma faktiskt. Jag tänkte "inget ont som inte har något gott med sig". För min såriga hand ville inte riktigt hålla i styret. Annas uppmaningar om att enbart använda styret som balansstöd, att spänna bålen istället, behövdes inte idag - jag kunde helt enkelt inte lägga någon tyngd i handen.

Men hålla i stickorna - det kan jag.

Oj, nu blev det kväller...

Voffer då då..?

Jag har ju varit med i några år. Jag vet att det blir höst. Jag vet att kvällarna blir mörkare. Ändå låter jag mig överraskas. Snubblar över rötter i en mörk skog.

 Från vacker skymning till beckmörker - på noll-tid.

Jag vet att där är många rötter, men jag ser dem inte.

Jag glömmer snabbt och nästa dag tänker jag mig ett kettlebell-pass i trädgården. Inser dock snabbt att jag nog får flytta från min vanliga ogenerade plats bakom buskarna på gräsmattan till stenläggningen framför ytterdörren. Mer synlig för förbipasserande än jag skulle önska, men vad gör man? Det är ju där det finns en lampa.

Kettlebell-pass utanför ytterdörren. Kvällen är ljum. Men löven virvlar runt fötterna och hösten känns. Jag gillar höst...

In vill jag inte. Inte än.

Fånigt och fjuttigt, men ack så irriterande

Min ena dotter brukar säga "men mamma Jinxa inte". Som i att man inte får uttala vissa positiva saker för då går de åt h*lvete...

För en tid sedan filade jag i mitt huvud på en liten blog-text. Om att inte ha ont någonstans. Om att kunna träna vad man vill utan smärta i någon endaste kroppsdel. Jag tänkte på det där att vara tacksam. Att komma ihåg hur bra det känns - också när det känns bra. För så var det då...

Sedan. JINX... Ont i axeln. Inte jätteont. Bara så där fånigt och fjuttigt. Typ en 3:a på en 10-gradig skala. Bara när jag lyfter armen uppåt-bakåt. Bara när jag tar på mig jackor. Bara när jag försöker göra armhävningar (det går inte - axeln är liksom för svag). Bara i vissa yoga-positioner (som den ganska centrala "hunden"). Det fåniga fjuttiga i det hela gör förstås att jag går och drar på det. Tänker att det går över. Imorgon. Eller nästa vecka.

När jag insåg att det nog är ett par månader nu och att det snarare blir värre istället för bättre - då bestämde jag mig. Bokade en tid hos en av Ingmaries favorit-naprapater (en som jag ännu inte varit hos). Vi får se vad han säger. Och tills han säger något skippar jag alla träningsformer som känns i axeln (det har jag i och för sig gjort i ett par veckor nu - utan förbättring) och ägnar mig åt löpning och spinning.

Löpning känns jättebra. Efteråt gör axeln mindre ont och jag tänker att det är genomblödningen som gjort gott.

Definitioner

"Var snälla mot er själva nu" peppar Anna. Det hon menar är spinn loss som tusan och ge kroppen en omgång. I hennes värld är man snäll mot sig själv när man tränar hårt. Fine. Jag köper den definitionen.

"Nu är det bara tabata kvar" gastar Anna. Men Annas definition av tabata är förstås annorlunda den också... Istället för att vila mellan varje intervall lägger vi på mer motstånd och kör på så det ryker också i "pauserna". Som tur är är tabata-inslaget bara några få minuter. Som tur är är det på slutet av ett 60 minuter långt, mycket svettigt, intervall-spinningpass.

Lagom trött i kroppen (jodå jag var extra "snäll" mot mig själv) pysslar jag lite hemma. I öronen har jag "Introvert - den tysta revolutionen" av Linus Jonkman. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om boken. Irriterar mig lite på förenklingar och tycker att Linus är lite lätt obehagligt "klass-indelande". Men en hel del är tänkvärt. Allt kokar förstås ner till hur man definierar introvert och enligt Linus definition så är jag nog lite sådan jag också...  Liksom 70% av befolkningen. Väldigt få är enbart extroverta. Samtidigt hyllas och efterfrågas extroverta egenskaper i dagens samhälle vilket gör att vi odlar vår extrovertism (om ett sådant ord finns) och trycker ner det introverta. Jag lyssnar vidare så får vi se...

Tjat, tjat...

"Enligt Food Pharmacy så"... Jag inser att jag är aningen tjatig just nu. Stackars de som lever nära mig...

Och nu tjatas det också på bloggen (men den kan man ju låta bli att läsa). Tjatet beror på att jag tycker att Food Pharmacy är en så kul bok. Lättsamma texter om ett intressant ämne. Jag, som egentligen vill ha hårda fakta, har just klickat hem en mer vetenskaplig variant (av Tim Spector) på samma tema: våra mikrober och hur de reagerar på vad vi äter och hur de styr en del av vår friskhet och i många fall orsakar sjukdomar.

Det är en sak som jag gillar extra mycket hos tjejerna som skrivit Food Pharmacy. Infallsvinkeln. Idé-världen och sinnevärlden. Som hos Platon. Lite förenklat så förespråkar Lina och Mia en förlåtande attityd. Man orkar bara med så mycket perfektion liksom. Och förändringar som kräver stora ansträngningar blir oftast inte långvariga. Istället: babysteps. Lägg till bra saker. Förbjud inte de dåliga - de försvinner gradvis när de bra sakerna får fäste. Det angreppssättet tilltalar mig.

Mina babysteps:
1. Inte äta frukost på måndagar. För att låta organen vila minst 16 timmar i sträck någon gång i veckan
2. Äta mer råa grönsaker. Jag är redan rätt bra på det, men ska man vara perfekt är det enorma mängder... Som sagt - babysteps.
3. Dricka professor Stigs kryddiga shots (jag tycker faktiskt de är ganska goda och jag tror på Gurkmeja).

Den ganska smaskiga gurkmeja-shot som Professor Stig hittat på... 

Och som jag kan tänka mig att dricka

Jag har hivat in en del av mitt nötförråd i kylskåpet också. Att de sorter som innehåller omega-3 behöver skyddas mot oxidation och att det görs bäst vid låg temperatur - det var nytt för mig.

Men jag skippar smoothien på grönkål. Den må vara hur nyttig som helst, men jag klarar bara inte av den.

Ett annat av Stigs nyttiga recept.  Grönkålssmoothie. Men jag kan bara inte... P tycker den är fräsch och dricker upp resterna av min.

Så var det bestämt

För mig känns det som en stor grej. Lite av ett svek (jag gillar ju Huddingehallen och vet att de kämpar mot de stora gymkedje-drakarna) och samtidig så spännande.

Efter många år (gissar på mer än tio) på Huddingehallen byter jag till en av drakarna. SATS. Dels för att en av mina favorit-spinninginstruktörer gjort just en sådan övergång (också från Huddingehallen), dels för att jag är så himla sugen på att testa lite nytt. Nya former av gruppträning. Ingmaries indoor running till exempel. Om jag nu vågar...

Jag hämtar kortet omedelbums och bokar snabbt in tre klasser. Visserligen är två av passen i träningsformer jag känner till... Men jag tänker att stegvis så...

Gulliga snälla Ingmarie har hjälpt mig till en bra deal. Så att jag kan träna i hela Stockholmsområdet och samtidigt ha råd med nya löparskor. TACK Ingmarie!

Somliga springer i trasiga skor...

Luke Skywalker och äpplen

Bakterier i symbios med kroppen. Bakterier som positiv och aktiv kraft i vårt immunförsvar. Men i tarmar som matas med västerländsk diet tycks dåliga bakterier ha övertaget. Dåliga bakterier som håller fast många stackars kroppar i ett kroniskt inflammatoriskt tillstånd... Jag läser boken Food Pharmacy. Som fötts ur bloggen med samma namn. Som i sin tur föddes ur samtal mellan två hypokondriska kvinnor och en professor emeritus. I alla fall om man ska tro på Linas och Mias historieskrivning.

Grundtanken i boken är att mata de goda bakterierna och svälta ut de onda. Genom att välja rätt mat. Grundinställningen är att lägga till nyttigheter - inte att förbjuda något. Det mesta låter väldigt vettigt. Det mesta känns värt att prova. Vad som sedan stannar kvar i mina vanor något halvår senare - det återstår att se. Hur man ser på dessa hypoteser om några år - det återstår också att se. Men hypoteserna tilltalar mig. De låter rimliga. De rimmar väl med en del av den forskning jag följt på lite avstånd de senare åren. (Min enda invändning mot boken so far är att den i alltför liten utsträckning refererar till faktiska forskningsresultat, men det kan ju vara så att jag är en udda läsare).

Snygg, underhållande och nyttig bok tycker jag.

Socker är förstås en bov. Om det håller Mia, Lina och professorn med de flesta andra "hälsogurus".  Men av lite andra skäl än vanligt. Socker som bakteriemat. Jag har dock inte fattat varför socker skulle mata de onda bakterierna mer än de goda... Nåja, jag provar att göra "Luke Skywalkers" Granola (ett av recepten i boken, både socker- och glutenfri). Luke Skywalkers är pseudonymen för goda bakterier. Darth Vaders är förstås de onda... Jag inser snabbt att jag inte klarar av den helt osötade granolan. Jag tänker att mina Lukes väl ändå måste gilla äpplen. Jag tillsätter torkade äppelbitar till min granola. Mums. Den granolan kan jag äta. Ofta. Utan äpplena hade den nog blivit kvar i burken.

Luke Skywalkers granola+. Äppelbitarna passar bra med all kanel och kardemumma.

Grönsaker är bra. Jodå, det tror jag föstås på. Men den gröna smoothien, på grönkål och avocado, har jag inte riktigt vågat mig på ännu...

Så många gånger har jag lovat...

...mig själv att yoga mera. Det är ju skönt ju. Jag behöver det. Ändå blir det inte av.

I våras stängde jag ner mitt YogaGlo-konto efter att ha betalat månad ut och månad in - i flera år faktiskt, utan att egentligen använda... I maj fick jag för mig att Yogobe kanske var något för mig. Dyrare än YogaGlo...

Nu sitter jag här med insikten att jag betalat 189 kr/månad sedan i maj. Och yogat en (1) gång. Varför blir det inte av? Varför tänker jag att "i morgon - då ska jag"? Så funkar jag ju inte när det gäller annan träning. Annan träning blir (oftast) av, vare sig den är hemma eller "på lokal".

Jag stänger ner Yogobe-kontot. Jag bestämmer mig för att den tid som är kvar på abonnemanget ska jag utnyttja. Jag rullar ut mattan. Letar reda på ett pass för stela löpare.

Det är ju skönt ju. Jag behöver det. VARFÖR blir det inte av? 

Det fanns en tid när jag också var rädd

Jag är inte rädd när jag springer. I alla fall inte för människor. Alltsedan den där manifestationen för Ida - tjejen som blev mördad i motionsspåret, har jag tänkt på det där med rädsla och på hur rädsla kan begränsa en i livet. Om man låter den.

Jag konstaterar att rädsla är en känsla. Och att känslor inte alltid låter sig övervinnas av logik. Alltså är jag glad att jag faktiskt inte är rädd. I alla fall inte för människor. Och jag säger inte "äh, sluta fåna dig" åt dem som verkligen är rädda.

Jag snubblar över reklam för ett överfallslarm för löpare. Då plötsligt minns jag. Minns att jag under en period - i början av mitt löparliv, sprang med en grunka i handen. En liten dosa med en sprint som man kunde dra ut för att aktivera ett larm. Öronbedövande. Ja, jag minns faktiskt hur det känns att vara rädd när man springer.

Hur försvann rädslan? Jag vet inte. Jag är bara glad att den är borta. Och över att jag vet hur den känns så att jag kan förstå andra.

Rädslan för orm finns tyvärr kvar... Men jag vägrar låta den hindra mig från att springa i skogen.

"Nytt pennskrin"-känslan

Nejdå. Jag behöver inget nytt pennskrin och jag har inget köpt. Vad jag menar är den där känslan av nystart. Känslan av ny termin trots att jag inte gått i skolan på väääldigt många år... Känslan av att faktiskt längta efter att strukturera och organisera efter en lång och skön "ta-dagen-som-den-kommer" period.

Jag funderar på träningsupplägg för hösten. Har väldigt svårt att bestämma mig. Ska jag köpa ett nytt årskort till "min" Huddingehall? Eller känns det roligare att byta till SATS? Friskis och Svettis kanske bör undersökas? Eller klarar jag mig utan?

Ett par av mina sommarkompisar.

Nåja, ytterligare ett tag klarar jag mig utan träningskort. Jag sommar-blandar löpning med Kettlebells utomhus, garage-styrka (jo, makens garage-gym funkar rätt bra för mig, men jag har inte riktigt haft lust att gå in i fönsterlös betongbunker när det är så fint ute) och Annas cirkelträning i Skeppsmyreparken. Alldeles underbar mix tycker jag. Men mixen förutsätter nog sommar. Får en bild på näthinnan där jag kör get-ups med Kettlebells i knä-djup snö... Now you see me, now you don't... Jag behöver nog ett träningskort i alla fall. Så småningom. Om någon månad eller så.

Det var ju också en läxa...

"Vi avslutar med att göra så många burpees vi hinner på 30 sekunder" säger PT-Anna.

Det är sista utomhus-cirkelpasset innan 3 veckors semesteruppehåll. Semester för Anna. Vi andra ska tydligen göra burpees dagarna i ända... För i nästa andetag berättar Anna att hon tänker mäta vår utveckling. Första passet efter semestern (!) ska vi göra minst två (men gärna fler - typ dubbelt så många) burpees utöver de vi hann på 30 sekunder idag... Just en härlig läxa.

Cirkelträning vs. EM-fotboll

Cirkelträning ikväll. Och premiärmatch för Sverige i EM-fotbollen. Mega-krock...

Jag tycker att fotbolls-EM är superkul att titta på. Allra särskilt när Sverige spelar (om det inte går as-kasst förstås). Allra särskilt när jag har en rolig stickning på gång. Och det har jag ju nästan alltid nuförtiden. Just nu denna.

Men cirkelträning utomhus... En solig kväll med peppiga PT-Anna. Det är också kul. Och mycket nyttigare än TV-soffan.

Cirkelträning vs. fotbolls-EM: 1-0

Kopplat till maran

Jag ser det indiska haket i Kungens Kurva. Jag tänker att P tog med mig dit för att äta den där kvällen. Då när jag hade sprungit en av mina första maror. Minns inte riktigt vilken. Men minns att jag inte ville äta. Jag ville sova. Jag kunde inte komma därifrån fort nog. Jag bet ihop. Tittade på när P åt. Mådde illa.

Från pendeltåget ser jag Västerbron. Jag minns de år jag tittat ut genom tågfönstret på just den bron och tänkt att där ska jag springa snart. Skräckblandad förtjusning.

Bussen åker på Torsgatan. Jag tänker på saltgurkor...

Jag promenerar på Djurgården. Eller längs Kungsträdgården. Framför slottet. Får flash-backs. Ler inombords för minnena är ljusa. Det jobbiga är glömt.

Det är fredag. Imorgon är det Stockholm marathon. Mitt marathon (ja, ja Asics kan få tro att det är deras). Jag ska inte springa, men jag minns pirret dagarna innan. Hur livet var indelat i före och efter. Förväntan. Nervositet. Glädje.

90% av mig

Försäkringsbolaget har fällt sin dom. Det finns 90% kvar av mig. Mitt handikapp är 10%. Jag tycker det känns aningen absurt att man räknar fram en sådan siffra. Men det är klart - hur skulle de annars göra?

I nästa mening i försäkringsbolagets utlåtande står det att arbetssituation eller fritidsaktiviteter inte tas med i bedömningen. Utifall jag nu skulle få för mig att protestera. Utifall jag skulle få för mig att hävda att jag är långt ifrån 90% av min forna löparkapacitet. Men det är lugnt - jag har accepterat läget. Jag protesterar inte. Jag är glad att jag lever, mår bra (100% bra de allra flesta dagar) och kan springa på min (nya) nivå.

Två års kortsion-kur tog slut i julas. Sakta men säkert har jag tappat kortison-kilon. Det har absolut INTE gått av sig själv. Med Lifesum (utmärkt app) har jag ordnat till maten och med PT-Anna har jag fokuserat på att bygga tillbaka lite muskler (kortison bryter ner muskler och bygger bukfett - var försiktiga med stress...). Jag räknar ut att viktmässigt är jag nu 90% av mitt allra tjockaste kortison-jag. Det tycker jag är bra jobbat av mig. Nästan tillbaka i min gamla skepnad. Ett par kilo till bara.

Musik som hjälper... Eller stjälper

PT-Anna tycker tabata idag. Jag gör. Svettas och frustar.

PT-Anna tycker tabata hemma också. Ibland. Som omväxling i styrketräningen (inte för att jag hunnit tröttna efter mina tre-fyra garage-pass, men man kan ju förebygga tänker jag). "Ja, fast jag ska inte ha så kass musik som du har" säger jag halvt på skämt halvt på allvar. "Äh, det finns massor av tabata-musik på Spotify" säger Anna.

Nu har jag letat och lyssnat. Vilket skämt! Vilket skräp! Snälla hjälp! Jag vill ha en app som kan göra om min vanliga bra-iga peppiga musik till tabata. Det borde finnas. Tycker jag. Eller åtminstone en tabata-app som kan lägga nedräkningar utanpå musik. Bra musik som jag ju redan har i Spotify.

Jag har en "swing timer" som jag använder när jag kör kettle bells. Men irriterande nog vägrar den pipa när musiken är på. Hmm.

Sådär ja. Det var dagens i-landsproblem.

På med pjäxorna...

Jag springer i snöglopp till PT-Anna. Vi nöter teknik. I marklyft och knäböj behöver jag få upp hälarna lite för att få rätt vinklar och rätt teknik. Mina stela fotleder behöver lite hjälp... I marklyft känns dessutom armarna för korta. Armlängden är nog svår att göra något åt. Men fotlederna. Hälarna hamnar på varsin viktplatta. Och vips kommer jag djupt ner i en höftbred knäböj.

Än så länge har jag inte vågat mig in i gymmets avdelning för fria vikter. Men jag ska. Det är det som är målet med teknikträningen hos PT-Anna. "Men ser det inte ganska fånigt ut att sätta vikter under fötterna" undrar jag. PT-Anna skrattar lite. "Alternativet är slalompjäxor" säger hon. Hmm.

Ut ur bekvämlighetszonen...

Jag har en PT. Hon heter Anna. Tidigt på morgonen på fredagar springer jag till henne. Det är inte långt. Lagom uppvärmning. Sedan kör vi. 30 minuter. Tungt. Tufft. Styrkefokus. Så småningom ska jag bli en gymråtta. Med Annas hjälp. Nu i början (tredje gången idag) kör Anna olika upplägg. Testar vad jag kan. Undersöker vad jag är sämre på. Styrkor och brister.

Dagens upplägg är tabata om tre övningar. 45-45-30 sekunder. Upprepa. Sedan tre nya övningar. Väldigt kort vila. Ur-tufft. Jag gnäller en hel del. Men Anna har fattat att hon inte ska lyssna på det. Att det inte betyder något. Att jag är sådan. Pust. Stånk. Svärord.

Medan jag kör ett set visar Anna nästa övning. Nej. DET vill jag inte flåsar jag fram. Varför undrar Anna. För att jag är dålig på det... Det gills inte blir Annas svar. För att det är så jobbigt... Det gills inte heller. Den enda giltiga anledningen är kroppsskada av något slag. Dåliga knän eller nå't. Jag har inget sådant att skylla på.

När jag genomfört alltihop och fått en high five och massor av beröm trots allt mitt gnäll (my god vad jag älskar min PT) pratar vi om det där. Det där att man, när man tränar på egen hand, gärna gör det som känns bekvämt. Skippar det som inte är lika bekvämt. Och på så sätt utvecklas mindre. Jag tackar Anna för att hon pressar ut mig. Ut ur bekvämlighetszonen.

Jag är en bitch, men bara om jag får säga det själv

Min nya kollega var lite chockad idag. Första gången han såg rök komma ut ur öronen på mig. Och första gången han hörde tydligt missnöjda meningar ur min mun i andras sällskap. Riktade mot indiska kollegor på andra sidan videoutrustning. Vissa är födda (eller uppfostrade - jag tror det är det senare i mitt fall) till bitches.

På mitt senaste riktiga jobb (innan jag blev egensinnig i konsultbranschen) hade jag en skylt på mitt kontor: "The bitch switch is on". Vår HR ville att jag skulle ta ner den. Det ville inte jag. För mig är "bitch" - så länge jag säger det om mig själv, ett positivt epitet. Ett "jag-låter-ingen-sätta-sig-på-mig"-statement. Om någon annan kallar mig bitch är det en annan femma... DET går jag inte med på.

Varför denna utläggning den 8 mars... Det kom bara över mig. Just denna dag...

Lite av den bitchiga ilskan från video-mötet sparade jag. Sådant bränsle är bra att spara till träning nämligen. Nu gick väl inte dagens body pump till historien som värsta bitch-passet (min kropp var lite FÖR mosig från söndagens äventyr för att prestera på topp). Men ilska kom ut. Rann bort med svetten. Träning är bra. För mycket. För arga bitches och för alla andra.

Ovallat

Kvart i åtta kliver jag in i omklädningsrummet. Hör några kvinnor prata om att de har smort in sina rumpor inför dagens sadelnötande. Det har inte jag. Inga cykelbyxor eller mjukt sadelskydd har jag heller... Jag oroar mig lite för rumpskav. Det är dags för min allra första vasaloppsspinn.

Tre ledare turas om. De håller ett betydligt högre tempo än jag hade föreställt mig. Intervaller. Tunga backar. Som en vanlig 55 minuters klass men gånger fyra. Drygt. Extra drygt för att det är tungt före i vasaloppsspåren idag. På väggen sitter en banprofil med passertider från tidigare år. Vi fattar ganska tidigt att vi inte kommer att gå under fyra timmar.

Rumpan klarar sig fint. Och benen är ganska pigga hela vägen. Men mina fötter! Fy vilken smärta. Jag har väl anat tidigare att passformen på mina spinningskor (som jag har haft väldigt länge) kanske inte är den bästa. Jag brukar känna mig lite "inklämd" redan under normal-långa förhållanden. Men nu. Nu gör det rent brutalt jätteont. Jag funderar på om jag kan springa upp till omklädningsrummet och hämta mina löparskor, de som jag hade på mig till hallen. Men sedan kommer jag på att det lättar en hel del om jag knäpper upp kardborrebanden. Från Oxberg till Mora kör jag med helt uppknäppta skor. Det funkar. Det gör betydligt mindre ont.

Så här några timmar efteråt känns lår och vader mosiga. Skam vore det väl annars. Men rumpan mår bra. Trots att jag körde ovallat och odämpat. Och kul var det. Nästan hela tiden.

Tills motsatsen är bevisad

Jag saknar doktor I. Hon som tog mig på allvar. Hon som inte bara behandlade min kropp utan också mötte mig med respekt. Hon som ringde mig. Mailade. Som såg det som att jag hade kunskaper om min kropp och om läkemedel som kompletterade hennes. Hon såg mig inte som ett hot. Inte som en jobbig ifrågasättare.

Doktor P. Något helt annat.

Jag har sedan länge ifrågasatt en markör Doktor P envisas med att mäta för att följa min sjukdom. Hans "så-har-vi-alltid-gjort"-svar får mig att se blodiglar framför mig. Åderlåtning. Lobotomi. Jag ber P fråga en endokrinolog. Jag vet inte om han har gjort det. Jag skickar vetenskapliga artiklar till honom. Jag vet inte om han läser dem. Jag vet bara att han har skickat en remiss så att jag ska ta just det provet jag strakt betvivlar relevansen av. Jag lämnar provet och tänker att då kan jag åtminstone diskutera svaret med honom.

Idag ringer Ps sköterska och meddelar att provet nog visar att jag fortfarande är sjuk men att doktor P vill att jag tar ett till så att han kan se en trend... Jag kan inte prata direkt med honom för han är ledig. Ledig... Jag får ett utbrott på den stackars sköterskan. Jag vet att det inte är hennes fel. Men jag måste säga till någon att jag tycker det hela är skit. Att jag inte känner mig respekterad.

Samtidigt gnager oron. Det kan vara så att jag fortfarande är sjuk. För min sjukdom märker jag inte. Har nästan aldrig märkt av den fysiskt. Men den äter upp mig inuti. Om den inte äter på mitt hjärta (vilket provet visar enligt P) så äter den på min själ. Jag behöver en annan form av undersökning för att veta säkert - en dyr undersökning. Mycket dyrare än ett blodprov...

Jag bestämmer mig. Tills motsatsen är bevisad tänker jag betvivla provet och fortsätta tänka på mig själv som frisk. Vasaloppsspinning på söndag.

Får man ta med sig...

...stickningen?

Jag är vaken till midnatt. I och för sig ingen större ansträngning en lördagkväll. Vid midnatt ska platserna till årets Vasalopps-spinning släppas.  Ett sådant där pass där man cyklar framför TV-sändningen av skidtävlingarnas skidtävling (i alla fall för svenskar) från det att starten går tills det att den första åkaren går i mål.

Jag har varit sugen förr. Men det har aldrig blivit av. Antingen har vi varit på väg ner från någon skidort just på Vasaloppsdagen. Svurit över trafik och avstängda vägar mellan Sälen och Mora. Eller så har jag helt enkelt varit för sen att boka. För de platserna försvinner blixtsnabbt.

Alltså sitter jag där vi midnatt. Men icke. Hela det vanliga utbudet av söndagspass dyker upp som bokningsbara just vid midnatt. Men någon vasalopps-spinning finns inte på programmet. "Surt" tänker jag och går och lägger mig. Så fort jag vaknar på morgonen sliter jag åt mig mobilen och kollar bokningsappen. Voilà! Där finns passet. Och jag lyckas boka. Hurra! Hurra... Hurra?

Plötsligt inser jag att jag nog ger mig in på något som högst sannolikt är mig övermäktigt. Jag är ju inte maraton-tränad nuförtiden. Ibland förtränger jag sådana fakta. Tänker inte på att uthållighetspass värda namnet inte funnits med i mitt träningsupplägg på väldigt länge. Grejar jag verkligen detta?

Plötsligt inser jag också att jag missar massor av tid i TV-soffan. Tid som skulle lagts på mitt nya nörderi (nu när löparnörderiet tycks vara över) - stickningen. En tanke far genom huvudet. Kan man ta stickningen med sig på Vasalopps-spinning? Njae. Troligen inte...

Post script: Har just insett att mina nya vänner sticknördarna ägnar sig åt vasaloppsstickning och lägger upp insta-bilder under en speciell hashtag (#vasaloppsstickning om någon råkar bli nyfiken)... Vore väl kul med en stickbild från spinningsalen, med Vasaloppet i bakgrunden?

Samma slutsats

Anledningen är en annan. Men slutsatsen är densamma. Jag och träningslinnen är inte så kompatibla.

Jag brukade tycka att mina armar var för osnygga (tunna underarmar och lite fläskiga överarmar) för att göra sig bra i linnen. Nu när hela kroppen är mer eller mindre oformlig bryr jag mig faktiskt mindre. Skönt på ett sätt. På ett annat sätt vill jag förstås bli av med de där kortison-kilona så snabbt det bara går (jo, jag har slutat med nästan alla mediciner, men vet inte än om doktorn går med på att det är för alltid). Så jag anstränger mig lite. Försakar en del gott. Och belönar mig med annat. Nu senast med nya träningskläder.

Ett stenkast från mitt kontor ligger lululemons showroom. Där gick jag loss häromdagen. Tights (som när jag kom ut i dagsljus visade sig vara glittriga) och två linnen. Jag som aldrig har linnen ville plötsligt ha. Kunde plötsligt inte låta bli.

Egentligen var jag, som nästan alltid är svartklädd i träningslokalen, ute efter lite färg. Vet inte om glitter på byxorna (som tyvärr inte syns så bra på bild) räknas som färg...

Invigning idag. Spinning och CXworx i spräckligt linne. I CX-salen, framför stora spegeln, inser jag att dosan jag har under huden - mellan nyckelben och armhåla, syns VÄLDIGT mycket när jag rör mig. Och rör sig gör man ju när man tränar. Jag sneglar runtomkring men jag tror ingen tittar. Inte egentligen. Jag bestämmer mig för att trivas i mitt linne trots allt. Med fläskiga armar och defibrillator under huden.

När jag kör hem får jag en flash-back från en annan träningslinne-blunder. En enda mara har jag sprungit i linne. För att jag ville vara så sval som möjligt antar jag. Skavsåren från helvetet blev resultatet. På insidan av överarmarna.