Jag ringde en gång min käre make och beklagade mig över vår kassa bil. Den hade stannat vid ett rödljus och vägrade åka vidare. "Kanske du borde fylla på lite bensin" föreslog han försiktigt. Efter det lärde jag mig att inte lita blint på bilars bensinmätare.
Kroppen då. Den behöver bränsle den också. Finurligt nog så lagrar den lite här och där. Som glykogen. Som fett. Långpassen är till för att träna kroppen på att utnyttja de där depåerna. Alltså bör man inte fylla på med socker när man springer dessa pass. Så tänker jag. Och kör på enbart vatten.
Nackdelen är att slutfasen på längre pass kan bli lätt plågsamma. I teorin har jag mer än nog med fett för att springa många långpass på raken. Men någonstans tar bränslet (glykogenet?) ändå slut och det blir TUNGT. Idag kom soppa-torsken när det var drygt tre kilometer kvar av mina planerade 30. Jag genomförde dem, men med känslan av att tolv kilometer till (maraton) är omöjligt. Och det hade det kanske varit också, om inte vätskekontrollernas sockriga sportdryck kommit till undsättning.
Hungerkänslor och hallucinationer om mat brukar ackompanjera slutfasen av mina långpass, något jag upptäckt förstärks av vissa ljudböcker. "Smaken" till exempel. En utmärkt bok av Muriel Barbery, men direkt olämplig att springa långpass till. I alla fall om man gör det med enbart vatten i vätskebältet.
4 kommentarer:
Tack för lästipset ska genast inhandlas =)
En del har svårt att lyssna på "prat" när de springer, jag tycker det är vilsamt och skönt... iaf när man springer långt och långsamt!
Beklagade? Jag har väl aldrig lärt mig så många fula ord på så kort tid! :)
Jesper, testa som ljudbok vet ja´!
Jonna, det går bara att lyssna när man springer lugnt. Kvalitetspass kräver fokus.
Patric, tror minsann du hört mig säga fula ord långt innan bensinstoppsincidensen...
Skicka en kommentar