Solen skiner över ett tunt tunt snötäcke. Jag snör på mig mina icebugs och ger mig ut på ett milslångt distanspass. Jag tråcklar mig fram mellan söndagspromenerare. Fast det inte är söndag.
Solen orkar inte riktigt upp över trädtopparna och det blåser lite kallt. Jag inser att jag gradvis har ökat farten. Undermedvetet. Det finns visst spring i benen idag. Jag har inget pulsband på mig, men jag andas som under ett tröskelpass. Djupa, jämna andetag. Jag överväger med mig själv. Dra ner tempot lite, till distansfart, eller fortsätta den spontana tröskelträningen? Jag väljer det senare. Tar till vara spontaniteten.
3 kommentarer:
Härligt! Jag hoppas känslan är den samma hos mig när jag strax ska springa snabbdistans..
Två dagar efter inlägget om att våga träna mindre och du är redan olydig mot tränaren.. :-)
Men det är ju bara för härligt att låta kroppen och lusten styra!
Andréa, man får passa på och njuta av känslan när den infinner sig. För den är inte alltid där.
Bureborn, jo jag vet... Säg inget till Nilsson!
Skicka en kommentar