Man måste ha tråkigt ibland för att veta när man har roligt. En Alfons Åberg-sanning. Man måste göra skitpass ibland för att veta när det går bra. En anneliten-sanning.
Sms-konversation med tränare Nilsson. Vi bestämde att hålfoten kunde få springa men att passet nog skulle kortas. Sex kilometer i tröskelfart blev tjugo minuter, och 9 kilometer totalt.
Det blev ett Alfons-pass. Ett sådan som ska påminna mig om hur det känns när det känns bra. När det går bra.
Första kilometern var jag inställd på att bryta. Knölade ihop tårna för att inte sätta i hålfoten. Skärpte mig och slappnade av. Gradvis kändes foten lite bättre.
Andra kilometern förbannade jag underlaget. Det absolut värsta jag vet är moddig snö som flyttar på sig.
Tredje kilometern flöt på.
Fjärde kilometern, nu inne i tröskeldelen, förbannade jag Garmin. Eller min oförmåga att programmera den rätt. Skit bakom spakarna... Och jag fick stanna och programmera om.
Femte kilometern förbannade jag mitt skoval. För nu var det optimalt icebugsunderlag, med hårt packad snö. Och jag som Bambi, i hala Asics Kayano. Jag vågade inte ta bugsen, det var ju i dem jag fick hålfotsont.
Sjätte kilometern förbannade jag motvinden. Nu ute ur skogen och på ett blåsigt fält.
Sedan var jag bara nöjd. Nöjd över att ha uppnåt det jag skulle - tröskelpuls i tjugo minuter. Nöjd över att var på hemväg. Nöjd över att hålfoten bara protesterade lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar