Hundrafyrtio

I 140 knyck. Det är snabbt. Med 140 i puls. Det är långsamt. I alla fall om det är min kropp som ska springa. I långpasstempo brukar (brukade) jag snitta 156-158 slag ungefär. Och kunna prata rätt obehindrat under tiden. Men som Bureborn var inne på är 70% av maxpuls nog snarare vistempo än snacktempo. Jag överväger att springa sjungandes "Mamma-Mu"-sånger. För "Visa i molom", som Bureborn sjöng, kan jag inte. Men nej. Jag väljer att snegla frekvent på pulsklockan istället.

Varför då denna långsamma fart? Jo. För att stressa kroppen så lite som möjligt under läkningsprocessen. Utan att behöva sluta springa helt. Och för att skilja ut vilka smärtimpulser som eventuellt är relaterade till stress. Jag bestämmer mig för att lyda ett par veckor och se vad som händer.

Det sägs att om man är ihärdig med att springa sina lugna pass med riktigt låg puls så kommer den fart man kan hålla gradvis att öka. Och faktiskt. Tre 140-puls-pass har jag gjort. Och redan har farten ökat ungefär 20 sekunder per kilometer. Men det är fortfarande långt kvar till mitt normala långsamhetstempo.

Efter avslutat pass försöker jag stå på en ispåse och laga mat. För att kyla ner min ömmande fot. Jag drar två slutsatser där jag står: Min smärta är inte stressrelaterad (jag har ont trots att jag var noga med pulsen) och man står inte så still som man kan tro när man lagar mat.