Kinesiologen. Gurun. Han vill att jag ska springa långsamt. Med en puls långt under den som är min vanliga långpasspuls. Långt under den puls där jag kan föra ett ganska normalt samtal. Allt för att inte stressa kroppen. Jag vet att Ingmarie gjort liknande experiment. Och jag bestämmer mig för att prova.
En bit in i passet får jag spelet. Jag känner mig arg och frustrerad. Stressad av det låga tempot. Stress som stress tänker jag - den måste vara kontraproduktiv vad som än skapar den. Jag drar på. Fortare och fortare går det. Frustrationen släpper. När jag närmar mig huset går det riktigt fort. Så fort att dottern kommenterar. "Du spurtade va? För så där fort kan du väl inte springa hela tiden?" Nä. Det kan jag inte. Inte ens när jag är vältränad.
Idag kunde jag inte vara så där ostressat långsam. Jag försöker igen en annan dag.
En bit in i passet får jag spelet. Jag känner mig arg och frustrerad. Stressad av det låga tempot. Stress som stress tänker jag - den måste vara kontraproduktiv vad som än skapar den. Jag drar på. Fortare och fortare går det. Frustrationen släpper. När jag närmar mig huset går det riktigt fort. Så fort att dottern kommenterar. "Du spurtade va? För så där fort kan du väl inte springa hela tiden?" Nä. Det kan jag inte. Inte ens när jag är vältränad.
Idag kunde jag inte vara så där ostressat långsam. Jag försöker igen en annan dag.
7 kommentarer:
haha! Det är en konst att vara ostressa. :-)Jag har inte heller alltid varit lydig och kanske är det därför benet fortfarande bråkar... Men nu lyder jag! Kanske det redan har "verkat" på dig? De långsamma passen? Har du ont? Du får ta en rejäl diskussion med honom på onsdag.
Tyvärr ett ordentligt bakslag. Ont. Klantigt!
När jag började springa på riktigt låg puls under distanspassen så höll jag på att avlida av frustration över att det gick så sjukt långsamt. Men man lär sig! Fortare än du tror kommer du kunna springa på lite mer men ändå hålla pulsen låg. De lätta passen går fortfarande riktigt långsamt för mig, men inte på långa vägar så långsamt som de gick i början. Heja dig! Jag tror stenhårt på att verkligen ta det superlugnt på de lätta passen för att kunna samla mycket distans men ffa för att kunna springa snabbt på de snabba passen.
Oj vad jag förstår din frustration och oj vad jag lider med dig att du fått ont igen.
Finns inget svårare än att springa superlugnt och jag förstår verkligen din frustration. Synd att fartökningen straffade sig dessutom. Hoppas det snart går tillbaka!! PEPP!
Andréa, på något sätt tröstar det mig att du varit där! Du är ju i så superbra form nu!
Erik, skönt med omtanke. Någon (jag) tycker emellanåt att det är lite av ett i-landsproblem.
Anna, tack för PEPP. Jag behöver det. Men jag gläder mig åt att jag har många att heja på där från kanten av Stockholms gator den 2 juni.
Hehe. Mkt underhållande, jag kan verkligen se dig frustrerad i spring-spåret! Jag undrar verkligen vad han har dör teorier kring det dör med pulsnivåerna... Hur gör det skillnad för din fot liksom?
Skicka en kommentar