Bloggarna jag läser är fulla av "tänkt maraton-fart". Det är sådana tider nu. Med stundande maror lite var stans. Inte minst i Stockholm. Tider då maratonlöpare tänker på tänkta kilometertider.
Först tänker jag att min maratonfart nog får bli 0 min/km. Men jag kommer på att det ju är ursnabbt... Snabbare än ljuset. Så sanningen är nog snarare 0 km/h. Eller stillastående. Som åskådare. Det är nog dags att inse att det inte blir någon start för mig den 2 juni. DNS. Den satt långt inne.
Ytterligare ett testpass idag. Fyra gånger fem minuter, med en minuts gångpaus. Ett par av intervallerna gick faktiskt i tänkt mara-fart, eller till och med lite fortare. Den marafart jag tänkte mig innan jag skadade hålfoten alltså. Den marafart som krävs för att greja 200 minutersmålet. Vilket är under 4.45 min/km. Så fastän det emellanåt känns som om jag glömt hur man springer så kan jag fortfarande. I korta sekvenser.
Och jag vill inbilla mig att hålfoten är lite mindre öm än den brukar efter ett testpass. 2013. Då. Då ska jag tänka maratonfart.
9 kommentarer:
Tråkigt men jag förstår dig fullt ut och det är ett mycket klokt beslut!
Kram och pepp!!!
Kan du inte bara springa igenom loppet om det onda i hålfoten går bort.
Ta det som ett träningspass, förutsatt att det onda går bort.
Usch, ett så trist beslut! Men jag tror som Daniel att det nog är klokt. Det finns fler maror, och en ynka liten en i Stockholm är varken värd stress för att inte hinna komma i form eller kroniska hålfotsproblem.
Den där formen förexten - den lär du inte ha svårt att få tag på igen! Långt innan 2013. Ngt trevligt höstlopp kanske?
Det är aldrig roligt med DNS men jag tror ändå det är bättre än DNF pga smärta...
Det kommer att bli bra och det finns ju andra maror! Året är inte slut efter Stockholm. :-)
Daniel, tack!
Lennart, först släppte jag 200-minutersmålet och tänkte som du - bara springa igenom, men på senare tid har jag insett att det inte skulle vara så lätt som det låter. Mitt längsta pass i år är 20 km och det var i början av februari. Sedan dess har jag knappt sprungit alls. En 5 mil sammanlagt kanske. Med sju veckor kvar och fortsatta fotbesvär tror jag att mara skulle bli en riktig mara och inte kul alls. Men jag kan förstås ångra mig om jag kommer igång bättre än väntat :-)
Bureborn, under 2.30 på Lidingö... Vad tror du om det?
Ingmarie, :-)
Tråkigt att du tvingas släppa årets Stockholm Maraton, men det kommer fler. Och då! :-)
Hur känns det efter passen då? Blir det helt bra emellan? För i så fall är du ju för tusan nästan tillbaka!:) 20min är ju långt!
Så himla tråkigt!! Men som ovanstående talare påpekat, säkerligen klokt som tusan! Till nästa mara är du på hugget igen, med hela fötter och en revanschlust som tar dig under 200 min med marginal!
Jag tänker inte marathonfart jag heller. Jag ska springa, njuta av utsikten, vinka till publiken och jogga över mållinjen på den tid det blir. I New york däremot... då blir det andra bullar!
Anna, jag skulle göra precis tvärtom! Njuta i New York. För där är underbar publik och härlig miljö (Stockholm har vi sett förr). Dessutom tycker jag banan var tuff mot kroppen. Underlaget känns hårdare och musklerna tog en del stryk.
Skicka en kommentar