Den där farten. Vad jag älskar den. Ska jag skola om mig till sprinter? Jag och Merlene kanske. Nä. Någon rim och reson får det ändå vara i vad jag utsätter tantkroppen för. Men faktum kvarstår att jag älskar att springa (relativt) fort. När det flyter och strax innan mjölksyra kommer. Det betyder att glädjen är kortvarig. Men den finns där.
Än så länge har vi inte vågat oss på några egentliga intervaller. Min tränare och jag. Däremot har Nilsson beordrat stegringslopp sedan ett par veckor tillbaka. Stegringslopp som inte alltid blivit av. Vet inte varför egentligen. För jag tycker ju om fart. Och jag vet ju att de är bra för löpsteget. Idag blev de av. I ösregn. Sex stycken hundra meter långa stegringslopp med ett fånigt leende på mina läppar.
Än så länge har vi inte vågat oss på några egentliga intervaller. Min tränare och jag. Däremot har Nilsson beordrat stegringslopp sedan ett par veckor tillbaka. Stegringslopp som inte alltid blivit av. Vet inte varför egentligen. För jag tycker ju om fart. Och jag vet ju att de är bra för löpsteget. Idag blev de av. I ösregn. Sex stycken hundra meter långa stegringslopp med ett fånigt leende på mina läppar.
4 kommentarer:
Gillar också stegringslopp! :) Undrar hur viktiga dom är egentligen? Tycker dock att mina kvalitetspass flyter bättre om jag kör lite stegringslopp före :)
Jag håller med. Det är något särskilt med kort och snabbt! Man kanske är galen..? ;-D
Daniel, håller med. I samband med fartpass är det kanon. Men nu har Ingmarie lagt dem i korta distanpass. Får inte springa intervaller riktigt ännu. Och då känns det liksom rumphugget.
Västgötskan, inte galen, bara farttokig :-)
Jasså du får bara smaka på kakan för Ingmarie! Vilken retsticka! ;)
Skicka en kommentar