Jag anade att det skulle bli svårsprunget idag. Knöligt och utan riktigt fäste. Snö är vackert. Snö är inte alltid lätt att springa på.
Nästan alltid är målsättningen med mina distanspass ett visst antal kilometer. Idag var planen att springa 20. I normalt långpasstempo ska det ta mig en timme och 50 minuter. Cirka. Med dagens moddiga förutsättningar kändes det som om det skulle kunna ta hur lång tid som helst och som om det skulle kunna skapa en hel del frustration i min löparsjäl.
Jag bestämmer mig för att tillåta mig att vända hemåt efter en timme. Vare sig jag har nått halvvägs till distansmålet eller inte. På så sätt behöver jag inte störa mig på att det går långsamt tänker jag. Mäta tid istället för distans. Jag vet ju att tiden är mycket viktigare än farten när det handlar om långpass. Så egentligen borde jag välkomna modden som något positivt. Något som hjälper mig att förlänga långpasstiden. Hmm. Riktigt så långt vill jag nog inte gå i mitt förhållande till snö...
Trots att det går riktigt riktigt långsamt idag når jag faktiskt halvvägs distansmässigt innan jag når en timme tidsmässigt. Och trots att jag inte behövde använda mig av den var den där halvtidstanken bra för mig. Inte minsta gnutta frustration kände jag - ens när fötterna for runt som mest i modden.
4 kommentarer:
Bra jobbat!
Och inte ont:) Då är du minsann kry!
Nja, oftast ont på slutet - så också idag.
Undrar varför det ska vara så svårt för oss löpare att känna oss helt tillfreds med att logga tid och strunta i sträcka på långpassen. Trots att vi itutas det i såväl löparpress som löparböcker. Envisa kilometerknaprare tycks vi vara, till skillnad från skidåkarna.
Aha, visste inte att skidåkarna var annorlunda. Men det är klart - föret har ju väldigt stor betydelse där.
Skicka en kommentar