torsdag 19 december 2013

Idrottskardiologen säger inte det jag vill höra

På väg till Australien. I min väska ligger min pulsklocka och lite träningskläder.

På väg till Arlanda passerar jag Karolinska sjukhuset. Besöket jag länge sett fram emot ska äntligen bli av. Idrottskardiologen. Han som ska ge mig råd om träning. Doktorn jag hoppas ska ge mig en pulsgräns jag kan leva med. Träna med. Nu när sjukdomen S sitter i mitt hjärta. Hoppfull går jag in. Gråtande lämnar jag hans mottagning. Jag kommer inte att använda pulsbandet i Australien. Inte när jag kommer hem heller. Inte på länge.

Doktor B säger att risken är ett kontinuum. Gradvis ökande med ökande puls och inte noll någonstans. Det finns ingen pulsgräns som är säker nu när S sitter i mitt hjärta. Han påminner mig om insatsen. Han påminner mig om att jag ska vara glad att jag lever. Han får mig att förstå att jag kanske inte har samma tur om det händer igen.

Om det var hans hjärta skulle han nöja sig med vardagsmotion. Oombytt. Samtidigt påpekar han att jag bestämmer själv. Han beskriver bara risken.

Jag frågar om träning är dålig för mitt hjärta på andra sätt. Om det elektriska kaoset jag riskerar inte inträffar. Svaret är att träning är bra. Jag måste bara hitta en balans. Och den balansen ligger på en helt annan nivå än vad jag skulle vilja. Än vad jag är van vid.

Jag har överlevt ett drygt halvår med styrketräning, promenader, yoga och vattenlöpning. Jag överlever ett halvår till.

8 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Usch vad tråkigt att höra! Men som sagt: insatsen är hög och det är inte värt att chansa! Jag hoppas du kan hitta andra saker att roa dig med medan du väntar på klartecken. Så att resan dit blir så lite plågsam som möjligt! En miljon pepp. Jag lider verkligen med dig!!

Rund är också en form! sa...

Åh... Förstår all din frustration och nedstämdhet. Oerhört trist när man inte får träna som man vill. :-((

Massor av kramar!

Erik sa...

Trist minst sagt, men du vet att det finns en fyrbent vän som älskar att vara med dig. Särskilt när ni är i skogen länge länge. Kram!

Staffan sa...

Ja, vad finns det att säga, läkaren och vi alla är ju bara rädda om dig men det är väl en klen tröst! När livet ligger i vågskålen får ju gärna säkerhetsmarginalen vara så stor som möjligt även om jag förstår din ledsamhet och din besvikelse till fullo! Önskar dig en trevlig och avkopplande resa, utan pulsband!

Andréa sa...

Jag vet inte vad jag ska säga... Men jag kan ge dig en stor kram. Kram!

Ingmarie sa...

Som Staffan skriver, vad ska man säga?
Det är ju en mardröm!
Samtidigt som det är en glädjedröm eftersom du klarat dig.
Vi är alla rädda om dig och hur tufft det än är så är det ju bättre att vara lite FÖR försiktig just nu.
Balans är inte alltid så lätt men jag är säker på att du finner den för du är en klok människa. :-)
Och resan är perfekt nu tror jag. Tid för både återhämtning och nya äventyr. :-)
KRAM min vän

anneliten sa...

Anna, tyvärr är det inte säkert att jag någonsin får klartecken. Beror på om kortisonet tar, och om det tar hur mycket som hunnit bli förstört.

Rund, oerhört frustrerande.

Erik, funderar allvarligt på att skaffa en egen :-)

Staffan, kunde ändå inte låta bli att irritera mig lite på läkarens mässande om att vardagsmotion är fullt tillräckligt ur ett hälsoperspektiv. För mig räcker det inte för att jag ska må psykiskt bra.

Andréa, "kram" räcker väldigt långt. Har just läst "i kroppen min" och insett att det kan vara väldigt svårt att prata med någon som är sjuk.

Ingmarie, mycket konstig känsla och jag behöver nog prata med ett proffs tror jag. Från hyfsat vältränad till hjärtsjuk = identitetskris.

Ingmarie sa...

Jag hade absolut gjort det!
Och som sagt var, mitt erbjudande om yoga & meditation står kvar. :-)
Det löser inte problemet men jag tror absolut det kan underlättar det hela. :-) KRAM