"Jag känner mig övervakad men inte behandlad - ni gör ju inget!" snyftar jag ilsket. Jag är helt slut. Helt slut efter en natt utan sömn i ett bås på akuten. En natt med konstant larmande hjärt-övervakning. "För att ditt EKG är ur-skumt" svarar läkaren när jag undrar över larmet. "Helst skulle jag vilja ha dig på hjärtintensiven - ifall du tippar över i ventrikeltachykardi och måste elkonverteras" fortsätter han. Men hjärtintensiven har inga platser. Så där ligger jag mitt i akutens kaos - övervakad men inte behandlad.
Rädd är jag. Livrädd faktiskt. Inte för att dö där och då. Jag är ju trots allt på en akut och de låter mig nog inte dö i första taget. Nej jag är rädd för vad sjukdomen tycks göra med mitt hjärta.
Ett halvt dygn senare får jag äntligen en plats på en hjärtavdelning. Inte intensiven för hjärtat mitt har lugnat sig. Mitt sinne blir också lugnat - av en doktor som vet vad hon pratar om. Min doktor. Som omhändertar. Omhändertagandet är, liksom på akuten, EKG-övervakning, men nu i syfte att förstå orsaker och kanske modifiera min behandling. Känslan är en helt annan. Och jag är lugn.
Rädd är jag. Livrädd faktiskt. Inte för att dö där och då. Jag är ju trots allt på en akut och de låter mig nog inte dö i första taget. Nej jag är rädd för vad sjukdomen tycks göra med mitt hjärta.
Ett halvt dygn senare får jag äntligen en plats på en hjärtavdelning. Inte intensiven för hjärtat mitt har lugnat sig. Mitt sinne blir också lugnat - av en doktor som vet vad hon pratar om. Min doktor. Som omhändertar. Omhändertagandet är, liksom på akuten, EKG-övervakning, men nu i syfte att förstå orsaker och kanske modifiera min behandling. Känslan är en helt annan. Och jag är lugn.
6 kommentarer:
Spring och allt därikring känns otroligt meningslöst i förhållande till detta.
Styrkekram!
Det är så ofattbart och helt omöjligt att sätta sig in i din situation...
Och ofattbart att den svenska sjukvården är så otroligt kass.:-(
Och jag vill att du ska veta att jag finns när helst du behöver mig. Styrkekram från mig också.
En massa kramar från mig!!
Min obrukbara arm känns så ofantligt fjuttig i allt det här. Vet inte ens vad jag ska säga, mer än att jag tänker på dig och skickar mitt allra mesta pepp! Såklart hjälper det inte ditt hjärta, det förstår jag också, men vill ändå att du ska veta att vi är många här ute i cyberspace som bryr oss om dig och tänker på dig! Kram!!!
Andrea, om jag inte hade haft ett starkt vältränat hjärta hade jag högst sannolikt varit död nu - så spring!
Ingmarie, Jag vet att du verkligen finns på ett sätt som få andra. Den del av sjukvården jag upplever just nu är fantastisk. Men akuten, det var verkligen en katastrofal upplevelse!
Karin, kramar tebaks.
Anna, var och en har sitt och ingen av oss vet vad som väntar runt hörnet. Jag lider med dig. Kanske ännu mer för att jag vet vad det innebär att inte få träna. Och din arm är INTE fjuttig - den påverkar ditt liv rätt mycket, eller hur? TACK för pepp! Pepp tebaks!
Skicka en kommentar