Ett främmande föremål i min kropp. Som kom dit utan någon egentlig mental förberedelse. På skärtorsdagen meddelar Dr. H att hon vill att jag ska ha en. Att hon inte vill släppa hem mig utan. På Påskaftons morgon - mindre än två dygn senare, sätts den in. Jag är glad och lycklig för att den sitter där och för att operationen gick så lätt och bra.
Jag kommer hem. Något händer med mig. Jag har inte ont. Men jag känner tydligt att något inkräktar i min kropp. Om jag lägger handen utanpå bandaget är det nästan platt. Men känslan inombords är mer som att ha en tennisboll under huden invid axelleden. Jag vill nypa tag och bara rycka bort grunkan. Min kropp vill inte förlika sig med den. Min själ vill inte bli ständigt påmind om sjukdom.
Jag ringer pacemaker-mottagningen. Egentligen för att fråga hur jag ska bete mig i säkerhetskontrollen när jag gör en dagstripp till Paris nästa vecka. Sköterskan har varit med förr. Hon frågar mig om jag förlikat mig med dosan. Mental avstötning är det tydligen inte bara jag som känt av. Man kan se dosan som en skyddsängel. Man kan se den som en ständig påminnelse om sjukdom. Man kan välja hur man ser på saker. Jag lägger handen på dosan. Blundar. Tänker skyddsängel, skyddsängel, skyddsängel.
Jag kommer hem. Något händer med mig. Jag har inte ont. Men jag känner tydligt att något inkräktar i min kropp. Om jag lägger handen utanpå bandaget är det nästan platt. Men känslan inombords är mer som att ha en tennisboll under huden invid axelleden. Jag vill nypa tag och bara rycka bort grunkan. Min kropp vill inte förlika sig med den. Min själ vill inte bli ständigt påmind om sjukdom.
Jag ringer pacemaker-mottagningen. Egentligen för att fråga hur jag ska bete mig i säkerhetskontrollen när jag gör en dagstripp till Paris nästa vecka. Sköterskan har varit med förr. Hon frågar mig om jag förlikat mig med dosan. Mental avstötning är det tydligen inte bara jag som känt av. Man kan se dosan som en skyddsängel. Man kan se den som en ständig påminnelse om sjukdom. Man kan välja hur man ser på saker. Jag lägger handen på dosan. Blundar. Tänker skyddsängel, skyddsängel, skyddsängel.
Med viss vånda tog jag bort det sterila bandaget idag. Såret visar sig vara ett tunt ärr. Jättefint. Kirurgtejp ett tag bara så att inga glipor skapas.
7 kommentarer:
Precis skyddsängel, skyddsängel, skyddsängel. Kramar i massor!!
Fint att tänka att det är en skyddsängel. För det är det ju.
Kram på dig och hoppas att genomgången genom säkerhetskontrollen går smidigt.
Det ÄR ju verkligen en skyddsängel! Tänk vad fantastiskt ändå. En liten manick som ska skydda dig. Styrkekram!
Vad fint, en skyddsängel! Hoppas på glatt hjärta och många löpsteg framöver!
Vad fint att se den som en skyddsängel! Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas att ha en dosa inopererad. En dosa som kan rädda mitt liv, men som jag också måste känna att jag kan lita på. Lyckas inte. Vissa saker kan man liksom inte föreställa sig. Kram!
Säger som bureborn. Vissa saker kan man liksom inte ens föreställa sig ens om man försöker. Men skyddsängel är en fin liknelse. Och kanske den en dag kan bli en kär. Kram
K, kram tebax
Snorkkis, det går säkert bra. Först ska sköterskan godkänna att jag får flyga - elektrod-check måndag morgon innan de egentligen öppnat pacemakermottagningen. Måste säga att vården ändå är rätt flexibel :-)
Andréa, läser på pacemaker-forum. Jag är inte ensam om att vara skyddad. Och många är unga. Tur att det finns grejer.
Beata, jag hoppas också att jag ska få springa igen. Men mest är jag glad att jag lever.
Bureborn, nej vissa saker kan man inte föreställa sig. Min far har varit hjärtsjuk i många år och jag har tyckt att han varit så negativ. Nu börjar jag förstå honom. Oro kan göra saker med en.
Ingmarie, jag börjar faktiskt tycka om den lilla knölen :-)
Skicka en kommentar