måndag 2 juni 2014

Han

Han som lärde mig att åka skridskor när jag nyss lärt mig gå. Han finns inte mer. Han som smittade mig med sin kärlek till skogen. Han som peppade mitt tonåriga jag att fylla i blanketter själv och ha kontakt med myndigheter. För att jag skulle bli självständig. Han som älskade att prata politik. Med alla. Han finns inte mer.

Han finns inte mer på jorden. Men för mig finns han alltid. I mina minnen och i den jag är. Min älskade pappa.

13 kommentarer:

Ingmarie sa...

Men kära du! Största styrkekramen någonsin till dig!
kan jag göra något för att hjälpa?

Anna (orka mera) sa...

Ååå, vad tråkigt att läsa! Tänker på dig och skickar mina varmaste styrkekramar!

Johanna sa...

Beklagar sorgen! Styrkekramar!

Anonym sa...

Ledsamt att läsa, förlorade min för två år sedan och det är som du skriver, han finns kvar i mitt minne, i min kropp och sakta går sorgen över i just de fina minnena. Minns och gläds åt dina minnen och tillåt dig vara ledsen när det känns bäst./Ingrid

Löpning & Livet sa...

Så tråkigt. Beklagar. Kram!

MarathonMia sa...

Kram

Lisa sa...

Beklagar förlusten

Snorkkis sa...

Beklagar. Vackert att du har så fina minnen som du kan bära med dig alltid. Kram!

Staffan sa...

Beklagar din förlust!! Plötsligt är ens föräldrar gamla medans man själv inte blivit äldre på länge, ja så känns det faktiskt just nu. Tänker att jag ska ta vara på dem men handlar inte därefter. Dumt!! Kram till dig!

Karin Göhlin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
K sa...

Man vill inte fatta att mamma och pappa en dag inte finns på jorden mer, fruktar........kramar

bureborn sa...

Så vackert skrivet! *blinkar bort en tår*. Varma styrkekramar till dig!

anneliten sa...

Tack alla! Jag har verkligen många fina minnen. Och ingenting ouppklarat. Men att fatta att han inte finns mer - det går bara inte. Logik är en sak. Känsla en annan.