lördag 20 september 2014

Surnar till

Det har skrivits träningsbloggs-spaltmeter i ämnet. Jag har skrivit om det förut. Det där mystiska fenomenet att det ibland går lättare än man väntat sig och ibland tyngre. Utan någon uppenbar anledning. Oförutsägbart.

Jag brukar inte ha några större problem med att träna på morgonen. Mig passar det utmärkt att slänga i mig lite yoghurt och ge mig iväg till Body Pump medan resten av familjen lördagssover.

Denna lördagsmorgon kände jag mig ovanligt peppad. Släpade fram mer vikter än vanligt. Men redan under uppvärmningen kände jag att kroppen inte alls var lika pep. Tuuuungt. Seeeegt. Man ska ju vara snäll mot kroppen sägs det och det var jag. Ända fram till axellåten (som är den sista med vikter) var jag ovanligt snäll. Men så surnade jag till. Lade på något extra kilo på stången och valde tyngre hantlar än jag brukar. Tyngre än vad jag tror att jag klarar av. Axlar är, och har alltid varit, min akilleshäl. Men med lite tjurskallighet så grejade jag det. Och kunde gå extra nöjd från hallen. 

4 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Bra krigat där! Tjurskallighet kommer man långt med!

Rund är också en form! sa...

Bra där! :-)

Jag vet precis vad du menar. Just det där att man inte vet vad det beror på, är OERHÖRT frustrerande! :-P

Kram M

L sa...

Det är ju sånt man blir extra nöjd med efteråt, eller hur?

anneliten sa...

Anna, och ibland känns det bra att vara en tjurskalle :-)

Rund, visst är det frustrerande!

Lisa, exakt :-) Hade jag inte tagit i där på slutet hade nog passet lämnat lite smolk i träningsglädjebägaren.