onsdag 29 oktober 2014

Bakterier smyger sig in

Jaha ja. Jag har varit SÅ positivt överraskad över att just infektionskänslighet har varit en kortison-biverkan utan konsekvens för mig. Inte minsta antydan till snuva eller annat otyg under de elva månader jag petat i mig tabletterna. Men. Så börjar det rossla lite i halsen. Mitt i stekande Kanarie-ö-sol. Långsamt utvecklar sig en hosta. Som sista natten på hotellet och första natten hemma var bortom allt jag tidigare upplevt.

Jag mailar Doktor I. Som jag misstänkte innebär infektionen att jag inte får trappa ner kortison-dosen så som det var tänkt. Vänta ut infektionen först. Doktor I vill också att jag går till min vårdcentral. Är det bakterier så behöver jag PC-hjälp (penicillin alltså).

Jag får sista akuttiden för dagen. Den när all personal egentligen hellre vill gå på lunch. Läkaren muttrar lite för att jag kommer till vårdcentralen med lite hosta och ingen feber eller något. Jag förklarar att jag äter kortison och att en del symtom på infektion nog kan vara maskerade. Egentligen är det ju inte mikroberna i sig som ger förkylningssymtomen. Det är när våra kroppar gör sitt bästa för att eliminerar inkräktarna som vi mår lite taskigt. Och mitt immunförsvar är desarmerat av min medicin.

Läkaren muttrar lite till. Han låter sköterskan (som nog också vill gå på lunch) ta ett par prover som han tydligt förklarar att han själv inte tror kommer att ge något utslag. Mutter-mutter. Jag väntar.

I nästa stund är han som förbytt - intresserad och "på". Du har lunginflammation säger han. Kortisonet maskerar en del av symtomen. Ja, jag sa ju det... Han funderar. Han frågar lite om sarkoidosen (han har förstås inte hört om hjärtsarkoidos - det är ju ovanligt som sjutton). Han ringer infektionsklinikens jourtelefon. De har gått på lunch. Han konsulterar en kollega. Han skriver ut bredspektrumantibiotika. Ingen tid att vänta på något odlingssvar.

Jag åker till Kvantum och handlar. Skåpen behöver fyllas efter en dryg vecka på Kanarie-ö. Det känns lite underligt att gå runt där. Jag trodde man skulle ligga däckad när man har lunginflammation. Men kortisonet får mig att känna mig mer eller mindre som vanligt. Utom under de hemska host-nätterna.

8 kommentarer:

Ingmarie sa...

Märkligt att en del läkare inte varken verkar vilja eller kunna lyssna på patienten. De var ju samma med mitt ben. Det var "inget" och skulle gå över...
Krya på dig!

rundarocksaenform sa...

Tyvärr är det nog så många som kommer till VC för "ingenting" som gör att när det väl är någonting, så är läkarna trötta på alla patienter som "tror sig veta". Tyvärr.

Men skönt att du fick en tid och hjälp i alla fall.

Kram M

Snorkkis sa...

Nej men aj då, lunginflammation låter inte som någon höjdare. Tur att du gick till VC minsann. Krya!

anneliten sa...

Ingmarie, jag tror att det är som Rund skriver i mitt fall - VC-doktorer är trötta på patienter som kommer för ingenting eller för en förkylning. I ditt fall är det bara galet att man kan missa en sådan stor skada som du ändå hade!

Rund, min läkare vände och nu är han lite överbeskyddande istället :-)

Snorkkis, som sagt, kortisonet är nog anledningen till att bakterierna fått fäste, men gör också att symtomen är milda. Inte trodde jag att man kunde gå på som vanligt (förutom träning) med lunginflammation. Men det kan jag. Det är bara host-nätterna som är ett mindre helvete :-)

Lisa sa...

Hua, hoppas på snabb bättring!

anneliten sa...

Lisa, CRP har gått från 87 i tisdags till 30 idag -siffrorna säger mig inget - mer än att det går åt rätt håll = antibiotikan funkar. Hostan är dock mycket envis.

Lisa sa...

Det låter som en bra trend. Hostan lär nog dock fortsätta lite till, inflammationen behöver väl tid att lägga sig.

anneliten sa...

Lisa, jag har ju inga referensramar när det gäller CRP, men jag får för mig att 87 är rätt högt... Därav läkarens helomvändning. jag mår mycket bättre nu dock och har bara en liten tablett doxycyklin kvar.