Jag måste komma ihåg att jubla. Jag får inte glömma. Jag vill inte glömma. Hur skört livet är. Jag får inte glömma att njuta av det som är.
Många är de som vittnar om att man när man ser döden i vitögat börjar leva. På riktigt. Inte lika många pratar om att man glömmer. Glömmer bort dödligheten igen. När minnena av dödens vitögon bleknar.
Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Mitt emellan kanske. Att komma ihåg att leva medan tid är - det är i alla fall himla smart.
Idag är det två år. Sedan det där loppet. Sedan mitt hjärta fick spel. Sedan läkarna sa att det var förvånande. Förvånande att jag klarade mig.
6 kommentarer:
<3 Livet alltså. Så skört!
Ja tänk vad fort det kan gå...jag är så glad för din skull att allt gick så bra som det gick!
Vi är verkligen små på jorden... ❤
Kram M
Andrea, visst är det så. Samtidigt som jag fascineras över hur mycket kroppar ändå tål.
Karin, jag med.
Rund, visst är vi små, men ändå är var och en av oss en fantastisk skapelse!
Tiden går så fort så fort! Och döm inte dig själv för hårt. Vi är bara människor. Som glömmer. Men det är bra att stanna upp emellanåt och påminna sig själv att livet inte varken är en självklarhet eller en oändlighet. KRAM
Ingmarie, jag dömer mig nog inte alls - jag bara konstaterar :-)
Skicka en kommentar