Omedelbar återkoppling

Jag skypar. När jag stänger ner så ombeds jag omedelbums klicka i hur jag upplevde kvaliteten. Jag antar att Skype använder informationen. Och jag tycker det är smart att fråga användare efter intryck. Man får känslan av ett företag med ständig vilja att förbättra.

Jag cyklar. På en testcykel. Två läkare granskar mitt EKG on-line. De har först väldigt noga förklarat att vi ska ta det försiktigt. Att jag nog inte kommer att få göra något max-test. Att de nog inte vill ta risken. Inte idag. Jag trampar på. Läkarna pekar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar. För att få lite omedelbar återkoppling. Stämningen lättar gradvis. Jag trampar tyngre och tyngre. Till sist är jag uppe i 192 i puls. Min maxpuls...

Jag ligger på en brits och varvar ner. Blöter ner papplakanet med svett - under EKG-övervakning. Den ena läkaren kommer in. Han förklarar att han ska svara till "min" läkare. Jag får inte veta så mycket mer nu. Mer än att jag tydligen lyckats trampa runt en betydligt tyngre belastning än vad en person av min storlek och i min ålder (hmf - gammal jag?) brukar klara (all kondition har inte runnit av mig under året). Och att det blev en max-belastning ändå.

Omedelbar återkoppling: Jag tror det gick riktigt bra. Det kändes så. And I´m happy!

Gärdet

Lördagspromenad på Djurgården. Jag tråkar ut mitt sällskap med tjat om maratonbanan och hur det känns att springa över kanalen och lämna det lite trista, publiktomma, Gärdet. Ett gärde som dessutom innehåller - tycker jag, de mentalt jobbigaste maraton-kilometrarna. Ett slags ingenmansland. Halvvägs passerat, men långt kvar. Tröttheten börjar kanske komma. Kanske någon liten krämpa.

Söndag. Nytt promenadsällskap. Denna gång går vi maratonbanan baklänges - längs Strandvägen. Denna gång på väg till Gärdet. För något helt annat än enformigt nötande. Kent-fest.

Senast vi såg Kent var på Långholmen för två-tre år sedan. Då var de sena upp på scen och ljudet var kasst. Denna gång tickade en klocka projicerad på scenen. Nedräkning. En konsert som startar på sekunden. Ovanligt. Ovanligt bra ljud också. Fantastisk spelning. Att jag inte såg så mycket var väl förväntat - det gör man inte om man mäter 158 cm i strumplästen och är klok nog att välja bekväma, platta skor. 

Gärdet behöver inte alls vara trist. Gärdet kan vara allt annat än enformigt. Och Stockholm är fantastiskt. Tänk att det finns ett Gärde mitt inne i stan. Och en nästan orörd grön Ö som Djurgården.

Någonstans måste man ju ändå tro

Någonstans måste man ju ändå tro. På onsdag är det dags för arbetsEKG. Eller kanske "träningsEKG" för min del. För att undersöka om och hur mycket jag vågar träna.

Någonstans måste man ju ändå tro. Jag köper årskort på träningshallen.

När solen strålar...

...är det svårt att jobba hemifrån. Ut vill jag så gärna. Till min soliga altan. Min dator är bärbar, men datorskärmar och strålande sol är inte riktigt förenligt. Jag sätter mig under parasollet. Det fungerar.

När solen strålar så där härligt varmt är det svårt att gå in och träna. Men det gör jag hursomhelst. Går in alltså. När jag kommer ut igen är himlen täckt av moln. Bra så. Då jobbar jag nog lite bättre.

Sju år i taget

Dr L lägger en liten grunka över min ICD. Pace-ar. 90 bpm. Mäter något. Motstånd kanske. Elektroderna sitter utmärkt tycker han. Och jag har inte varit i närheten av att få en stöt vad han kan se. Inte under body pump. Inte under de senaste dagarnas raska skogspromenader - med 77-årig mor i utmärkt fysisk form som pådrivare.

Fortsätter det så här är prognosen att batteriet håller i sju år enligt Dr L. Batteribyte innebär ny operation. Hela dosan byts och bara elektroderna får sitta där de sitter. Sju år låter ganska länge. Sju år är ovanligt länge försäkrar Dr L. Å andra sidan... När jag är lika gammal som min mor är nu ska jag - med den takten, ha bytt fyra gånger.

Värmeotålig

På många sätt är vi lika, min far och jag. Eller jag är lik min far som han var. Min far var känslig för värme. Mer och mer ju äldre han blev. Jag är känslig för värme. Mer och mer.

Livet går vidare. Livet ska gå vidare. Livet måste gå vidare.

Jag kör body pump. Min hall har inte den allra bästa ventilationen. Svetten lackar och jag tänker på min värmekänslige pappa. Han kunde bli lite otålig av värme. Det kan jag också. Men inte när jag kör pump. För pump gör mig lycklig. Att bli trött i musklerna är så skönt. Att känna sig stark. Jag har ganska starka muskler träningsbrist och kortison till trots. Min far hade starka muskler. Innan sjukdomen.

Han

Han som lärde mig att åka skridskor när jag nyss lärt mig gå. Han finns inte mer. Han som smittade mig med sin kärlek till skogen. Han som peppade mitt tonåriga jag att fylla i blanketter själv och ha kontakt med myndigheter. För att jag skulle bli självständig. Han som älskade att prata politik. Med alla. Han finns inte mer.

Han finns inte mer på jorden. Men för mig finns han alltid. I mina minnen och i den jag är. Min älskade pappa.