Viljestrykan förbrukas?

Kan viljestyrka sina? En artikel i New York times refererar till forskning som tyder på det. Och en av mina favoritbloggare, Steve Magness (the science of running), översätter till löpning - ett tufft pass klarar man bara av om det finns mental kraft och viljestyrka nog. Och den viljestyrkan kan vara helt eller delvis förbrukad efter en stressig dag på jobbet, anser Steve.

Jag funderar. Jag tror det kan stämma. Är jag mentalt slutkörd lockar inte ett tufft intervallpass. Då passar en lugn, kravlös jogg bättre. En jogg där stressen får rinna ur kroppen.

Ingmarie brukar säga att ingen elitidrottare klarar mer än tio år på toppen. Om kroppen håller är viljan ändå slut. Den mentala kraften att köra de där riktigt riktigt tuffa passen - de som vi vanliga motionärer aldrig ens är i närheten av, är förbrukad.

Nu är ju inte jag elit. Men återhämtning och återuppbyggnad känns ändå som en bra idé. Inte bara för kroppen. För löparsjälen också. Den träning jag gör just nu gör jag bara för att jag har lust. Den träning jag gör nu loggar jag inte. Den bara är. Den kostar ingen viljekraft.

Zumba är nog inte för mig

Det kommer nya träningsformer lite nu och då. Zumba fitness tycks vara den senaste "hypen". Åtminstone bland tanterna i Huddinge. Jag googlar och inser att Zumba fitness skapades redan 1999. I USA förstås. Elva år senare skakar vi rumpor i en Stockholmsförort. Och känner oss "inne". Jag som trodde vi levde i en globaliserad värld. En värld där företelser borde sprida sig snabbt.

Zumba. Översvallande positiva omdömen haglar omkring mig; Så kul! Så enkelt! Så effektivt utan att man märker att man tränar! Passen är fulltecknade bara sekunder efter att bokningen öppnar. De extrainsatta passen, för att möta efterfrågan, är lika fullbokade. Klart jag blir nyfiken.

Äntligen lyckas jag kapa åt mig en plats och förväntansfull kliver jag in i salen. Där finns latinon Carlos. Han spelar salsa, samba och mereunge - det säger han i alla fall att det är. Det han spelar är hur som helst inte musik direkt i min smak och jag dras aldrig riktigt med i den glädje som många av de andra deltagarna tycks känna.

Inte blir jag särskilt trött heller, trots att jag ganska enkelt hänger med i koreografin. Nä, Zumba är nog inte för mig.

Det är ett lite annorlunda klientel än dem jag vanligtvis ser svettas på spinningcyklarna, dubbelvikta på yogamattorna eller kämpandes med vikter på body pump. Olika träningsformer lockar olika typer och Zumban har på så sätt sin givna plats. Ren skär träningslycka för dem det passar. Men inte för mig.

Piriformis trycker tillbaka

"Otroligt spänd piriformis - det känns som den i ren ilska trycker tillbaka mina fingrar", utbrister Massör-Sofia.

Piriformis. Den lilla rackaren har jag ju hört talas om förr. Den ena naprapaten efter den andra identifierar just den rumpdelen som roten till det onda i hälseneproblematiken och något att se upp med om jag vill hålla mig skadefri i andra kroppsdelar.

Ett par olika stretchar har naprapaterna föreslagit. Stretchar som jag gör lite sporadiskt. Sofia tycker att muskel-rackarn (den högra är värst) är så envis att stretch nog inte är tillräckligt. Tuff massage behövs. Hon triggerpunktstrycker. Min mascara rinner bort i en flod av tårar.

Vi har massage på jobbet. Varannan fredag kommer Sofia med sina hårda nypor. Jag gillar hårda tag. När det gäller massage alltså... Trots att jag vet att jag behöver, hinner jag sällan. Men nu. Nu ska det bli ändring på det. Massagen ska prioriteras. Piriformis ska mjukgöras.

Negativ kontroll

LöparLisa gör en studie inom idrottsmedicin. Som en del i hennes läkarutbildning. En hypotes runt orsaker till knäproblem hos löpare (nära att jag avslöjade hypotesen här men från Lisas blogg förstår jag att hypotesen är hemlig, så mer än så säger jag inte) ska testas.

När man gör vetenskapliga studier behöver man nästan alltid jämförelsematerial. I Lisas studie är jag jämförelsematerialet. Eller åtminstone en del av det. Knä-frisk som jag är agerar jag negativ kontroll.

Undersökningen, som utförs i en kylig klubblokal nära mig, är ganska subjektiv (Lisas bedömningar av mina reflexer, ledstabilitet, muskelstyrka, symmetri med mera). Att vara objektiv är svårare än man kan tro och studien hade vunnit på en "blind" Lisa. En Lisa som inte vet vem som har knäproblem och vem som är knä-frisk. Men jag förstår att det hade varit svårare att genomföra. En person med knäsmärtor avslöjas nog ganska enkelt.

Idrottsläkare vill Lisa bli. Jag tycker det är kanon. Vi behöver läkare som förstår idrottsskador. De flesta gör det inte. När mitt knä krånglade (jag har inte alltid varit knä-frisk nämligen) tyckte oförstående läkare att jag väl kunde sluta springa. Jag vägrade lyssna. Gick till en naprapat istället. Och byggde lite muskler på svaga ställen.

Någon hälsoekonomisk beräkning har jag aldrig sett, men jag känner mig ändå övertygad om att kostnaderna för idrottsskador långt underskrider kostnaderna för välfärdssjukdomar, sådana sjukdomar där för lite motion är en av bovarna. Ur ett hälsoekonomiskt perspektiv kanske just maraton är lite överdrivet, men ändå.

Var kom den ifrån?

Hittar novembernumret av Runner´s world i min brevlåda. Det har hänt förr att jag fått något enstaka gratisnummer då och då, i samband med någon större tävling. Tänker att detta nummer på något sätt hör ihop med Lidingöloppet.

Men icke. Innanför plasten finns en räkning. 49 kronor ska jag betala. För något jag inte har beställt. I alla fall inte medvetet. Funderar lite på om jag råkat kryssat i någon ruta någonstans någongång. Inte som jag minns i alla fall.

Visst händer det att jag köper något lösnummer ibland (typ bloggjoggarnumret, eller när Ingmarie eller Sofie skriver), men prenumererat har jag inte gjort på flera år. Tidningarna har en tendens att hamna längst ner i tidningskorgen, helt eller delvis olästa. De intresserar mig uppenbarligen inte tillräckligt.

Så vad är det som gör RW ointressant? Jag gillar ju löpning. Och jag lägger mycket tid på att läsa löparbloggar. Det är lite svårt att peka exakt på vad som gör RW trist i mina ögon, men känslan jag associerar till är "präktig". Många av inslagen i RW är vad min mor skulle kalla "klämkäcka". Jag får knottror av ytliga råd av typen "höj motivationen - skaffa en träningskompis". Ful layout är det också. Och rätt mycket upprepning av samma teman. Det senare är nog rätt svårt att göra något åt - det finns väl bara så mycket att skriva om, när man skriver om löpning.

Ingmarie och jag har spånat en del om hur en roligare löpartidning skulle kunna se ut. Jag sneglar lite på "Aktiv träning" - den ser mer spännande ut i mina ögon, men är väldigt tydligt inriktad mot killar. Det är å andra sidan en av sakerna jag gillar med RW - att den är hyfsat könsneutral.

Nu ska gnällkärringen läsa tidningen och se om jag ändrar uppfattning. Sämre än så är jag inte. Och i morgon är det jag som ringer kundtjänst och reder ut begreppen beställt/icke-beställt.

Nu vet jag hur jag tänker

Otestade tester vill jag förstås inte använda bara så där. Så när vår nya HR-resurs föreslår att jag i en rekryteringsprocess använder dels ett personlighetstest à la Jung, dels en tankemönstersanalys - en så kallad axiologisk profil, vill jag givetvis testa på mig själv först.

Jag. I två rapporter. En färgglad och ganska lättsmält. En betydligt mer djuplodande och komplicerad.

Föga förvånande tycks jag vara tävlingsinriktad. Jag gillar tydligen utmaningar också. Och är rätt så uthållig. Det står visserligen ingenstans att jag tänker springa maraton fortare än någonsin 2011, men jag läser det lätt mellan raderna.

Den axiologiska profilen är mer komplicerad och svårsmält (48 sidor). När jag läser den känner jag mig både träffad och förbryllad. Samtidigt. Denna rapport kommer jag att komma tillbaka till och den kommer att utveckla mig. Allt är inte trevlig läsning.

I axiologin beskrivs sex tankemönster. De likställs med sex styrelseledamöter, som sitter i mitt huvud och styr mitt sätt att tänka. Alla styrelseledamöter får visserligen komma till tals, men några är betydligt mer dominanta än andra. Och kan man tänka sig - det "yttre jaget" är starkt hos mig. Här finns prestationsinriktningen och tävlingsmänniskan. "Vem är jag jämfört med andra"-tänket. Lite skämmigt tycker jag det är egentligen, att jämföra sig med andra. Samtidigt är det en drivkraft.

En annan stark ledamot i min tankestyrelse är "logik och system". Alltså har jag ett träningsprogram. Alltså vill jag veta vilka styrketräningsövningar som är bra för mig. Systematik. Analys.

Nu var ju testerna inte främst till för mitt löpar-jag. Men jag tänker att det nog är tur att jag har löpningen som prestationsurladdare - för att inte bli helt odräglig på jobbet.

Först sur, sedan blöt

Det har regnat hela dagen idag. Det hade inte varit svårt alls att bli genomsur av lite utomhuslöpning. Ändå tog jag det säkra före det osäkra och körde vattenlöpning istället. Garanterat genomblöt blir man.

Rejält sur var jag redan innan passet. Sur och frustrerad. Jag lät frustrationen rinna ur mig där i vattnet och över Ingmarie. Hon lyssnar så bra. Efter 70 minuter i Eriksdalsbadets bassäng klev jag upp. Genomblöt, men inte längre sur.

Ingmarie är inte bara en fantastisk frustrationsavledare. Hon är tränare Nilsson också. Min tränare. Och jag känner mig redo för lite struktur igen, efter några veckor av ostyrighet. Där i vattnet började vi spåna. På en uppbyggnadsfas. Med styrka.

Jag har ju gnällt en del om hur svårt jag har för att få till den där styrkan. Att jag inte riktigt greppar vad som är rätt och lagom för en löpare. Ingmarie antydde att jag ju alltid kunde börja med att göra det hon hela tiden sagt till mig att göra - inte bara när det gäller löpningen (den sköter jag nog hyfsat) utan styrkan också. Påpekandet var vänligt, men satt ändå rakt i mellangärdet. Ett mellangärde som hade varit starkt och motståndskraftigt om jag bara hade gjort styrketräningen... Nä, nu ska jag sluta gnälla och göra som Ingmarie säger. För hon vet vad hon snackar om, den där Nilsson.

Medan de sover

Det dåliga samvetet slår till ibland. Över att träningen tar mycket tid från familjen. Inte för att det klagas särskilt ofta över långa långpass eller prioritering av spinning framför matlagning. Nåja, ett och annat "måste du jämt" slinker kanske ur någons mun ibland. Men i stort sett finns en stor förståelse. Och kanske en insikt att mamman/frun är gladare - och trevligare att vara med, om hon bara får träna av sig lite.

Ändå gnager samvetet lite. Det känns helt klart bättre att träna när resten av familjen har annat för sig. Som att sova. Lördagsmorgons-pump är på så sätt perfekt. Lagom tills jag kommer hem vaknar huset till liv.

Cease the day(light)

Ibland tar jag mig friheten att arbeta hemifrån. Den friheten ger mig möjligheten att fånga dagsljuset. Springandes förstås. När hösten är över oss är dagsljus lyx. Jag är värd den lyxen.



Bästa löparomgivningen är en solig höstskog. Okey då - det blåste lite motvind. Och jag kanske borde ha haft vantar. Men ändå. Att springa i dagsljus är, och kommer att vara, en mera sällsynt lyx de närmaste månaderna. Cease the daylight.

Hemmakontoret byts för en stund mot bakbordet. Att knåda lite med en deg är en bra paus. Lååångsamt är alla surdegars hemlighet. Fördeg (levain) sattes i tisdags kväll, själva degen rördes ihop igår. Idag var det dags att baka ut. Utnyttja dagen till både jobb och brödbak. Cease the day.


Brödbloggare Martins skapelse Oktoberlevain i löpartanten/brödbloggar-wannabens tappning. Inte lika snyggt som Martins, men å så gott. Långsam jäsning ger mycket smak.

Fusklapp kanske hjälper

Återhämtningens tid. Alldeles innan uppbyggnadsperioden börjar. En bra tid för eftertanke och analys.

Om man vill ha ett annorlunda resultat (bättre) bör man göra lite annorlunda (bättre). Jag känner mig själv som en hyfsat disciplinerad löpare. Men också som notorisk styrketräningsfuskare. Jag får inte till det hemma. Trots tillgång till pilatesboll, gummiband och någon hantel eller två. Jag får inte till det på gymmet. Trots att det bara är att ta hissen ner från jobbet.

På gymmet känner jag mig lite bortkommen, men framför allt rådvill. Det finns ju så mycket man kan göra - vad är bäst för mig och mest effektivt? Sommarens försök med PT gjorde bara möjligheterna ännu fler. Och mig ännu mer förvirrad.

Jag har bestämt att under återhämtningsveckorna ska jag göra ett rejält försök (igen) att "hitta hem" på gymmet. För att mota den värsta förvirringen skrev jag en lapp till mig själv. Bestämde i förväg vad jag skulle göra. Sen tog jag hissen ner.

Min fusklapp. Jag bestämde mig för ben, axlar och mage. Några övningar per muskelgrupp.

Lite hjälpte den nog. Min fusklapp. Jag ska tillverka fler. För andra muskelgrupper.

Fenomen jag kan vara utan

Eftersvettning tillhör just de fenomenen som jag inte tycker det finns någon verklig nytta med.

Nåja, någon fysiologisk funktion har den säkert. Och det har troligen med nedkylning att göra. Det är ju det svettning är till för - att föra bort överskottsvärme. Vätska som dunstar från huden.

Irriterande är det i alla fall. Att efter dusch och noggrann handdukstorkning känna sig genomblöt igen. Googlade lite: lång nedvarvning tycks vara enda botemedlet Lång nedvarvning ingår inte i Sofies spinning-koncept - här kör vi på ända in i kaklet. Sofie ska ha barn om någon månad. Som sagt, här kör vi på ända in i kaklet.

Valfrihet

Alla dessa val. Och stressen de för med sig. Jag har resignerat för länge sedan inför det faktum att jag säkert har valt fel pensionsförsäkring(ar). Och om jag valde rätt när jag valde så är det säkert fel nu.

Nu drar gymnasievalskarusellen igång igen. Och i år är det åter dags för vår familj att hänga med i svängarna. Två år sedan sist. Informatören vi lyssnar till poängterar att det är viktigare än någonsin att välja rätt från början. Att tänka högskoleutbildning och yrkesval redan nu. Det är svårare än någonsin att komplettera upp nämligen. Och striktare antagningsregler. (Eller intagning som det tycks heta nuförtiden - som om studenter vore interner.)

Hur många femtonåringar vet säkert vad de vill bli? Och hur många av de som väljer en specialinriktning på gymnasiet (typ kriminologi som min äldsta dotter valt att inrikta sin samhällsvetenskapliga utbildning mot) har sedan nytta av den i sitt yrkesliv? Relativt få gissar jag.

I de allra flesta fall tycker jag konkurrens och valfrihet är bra. Det skärper upp utbudet och ger konsumenter makt. Men till gymnasiet? Elever som konsumenter av utbildning? Den ena skolan försöker överglänsa den andra med utlandsresor eller gratis dator till alla elever. Jag undrar i mitt stilla sinne vad alla glassiga broschyrer, som fullkomligt väller ner i brevlådan, kostar. Och hur många lärarlöner eller skolböcker de pengarna motsvarar.

Tänker tillbaka på mitt eget gymnasieval. Linje fick man välja. Skolan var given. Hur gick jag till väga? Syo sa att natur var uteslutet eftersom jag bara hade trea i matte. Mina föräldrar tyckte jag skulle gå något yrkesförberedande och "bli något". Alltså gick jag natur... Tonårsrevolt som livsviktigt val. Hmm. Det blev rätt bra ändå. Och jag vägrar tro att livet avgörs vid valet till gymnasiet.

Träningsblogg? Jorå jag valde att yoga idag.

Jägare och samlare

Lite har vi nog kvar i oss - av jägare-samlare-kvaliteter. Ur vårt stenåldersarv. Åtminstone kommer min samlarinstinkt fram på hösten, om än något svag. Det känns som jag vill plocka och torka svamp (fast det gör jag inte), sylta och safta (fast det gör jag inte heller) och bunkra i största allmänhet.

Att plocka in vedleverans i boden känns bra i samlarhjärtat. Inte för att jag tror att bergvärmen som värmer mitt hus kommer att ta slut. Men det är klart - blir det strömlöst länge så...

Vedplock kan man kanske se som alternativträning. Varm blev jag i alla fall. Och trött i axlar och armar. Tre gånger blir man varm av ved. När man hugger, när man bär in och när man eldar. De två första involverar muskulärt arbete. Just detta år blev det ingen vedhuggning (både jag och P gillar att hugga ved) - inga lämpliga fällda eller fällbara träd fanns i vår närhet.


Vedleverans. Fyra säckar om två kubik vardera. Vi lär inte frysa i vinter.

Så här på höstkanten är det läge för löparsjälen att gå från jägare till samlare. Att sluta jaga personbästa och koncentrera sig på att samla ny kraft. Då får alternativträningen ta större plats. Och löpningen ske mer spontant - utan klocka, pulsmätning eller distansmål. På så sätt kommer suget tillbaka. Lagom tills det är dags att väcka pb-jägaren igen.

Vem äger marken?

Vi tar en del saker för givet. Jag tänker att jag kan springa nästan var jag vill. Kanske inte på någons tomt precis, men jag funderar sällan (aldrig egentligen) på om ägaren till skogen har något emot att jag springer där.

Utomlands är det inte lika självklart. Private property. No trespassing. Skyltarna talar sitt tydliga språk - här har du inget att göra. Men jag vill ju bara springa lite. Med lätta steg. Jag lovar att inte förstöra något.

Denna skylt, och andra, stoppade mig från att komma ut i naturen under gårdagens morgonrunda.

Mitt nästa resmål har däremot flera tillgängliga grönområden - fast det är en stor stad. Till exempel Hyde park. Jag väljer dock Regents park för dagens morgonjogg. Den ligger närmast hotellet. Och regenten tycks låta mig vara där.

Jobbresor

Här är jag nu. På engelska landsbygden. Rekognoseringspromenad säger mig att jag nog kan få till en av mina bättre morgonjoggar imorgon bitti. Löparskorna är givetvis med.


Hotel George. Jag bor i ett rum som heter George Eliot. Min kollega fick George Harrison. Det finns nog fler kända "George" än det finns rum på hotellet. Litet och mysigt.

Jobbresor. Ibland hinner man se annat än bara en möteslokal och ett hotellrum. Så här i återhämtningstider (jag har nog tävlat färdigt för i år) stör resorna inte träningen så mycket heller. Men som sagt, springskorna är med.

Sarkasmer på en spinningcykel

"Ni bestämmer själva hur trötta ni vill bli" - Ja, motsatsen är nog ingen bra affärsidé för en aktivitet vi frivilligt betalar för, tänker jag.

"Jag ser att ni fuskar!" ryter Sofie. Jaha, så var det med det självbestämmandet...

"Är ni kvar?" - Sofie förväntar sig ett rungande JA. Ja faktiskt, tänker jag - hur jag än trampar vägrar cykeln röra sig ur fläcken...

"Lever ni?" - Sofie förväntar sig återigen (och får) ett rungande JA. Jag tänker: Om vi inte lever lär vi ju inte svara...

"Nu är vi på väg mot slutet av passet" - Hmmm, har vi inte varit det hela tiden?

Hjärtliga sarkasmer poppar ständigt upp i mitt huvud under Sofies pass. För sådan är stämningen - lite lekfullt retfull. Hon är hård, men hela tiden med ett leende. Jag ler också. Men mina sarkasmer får stanna i mitt huvud, trots att de är hjärtligt menade.

Minns inte att jag bestämt mig för att bli jättetrött. Men det blir jag. Sofie har återigen lyckats locka ur mig varenda uns kraft. Och jag är så tacksam.

Suget

Ibland finns det bara där. Suget efter att oavbrutet stoppa något i munnen. Vad som helst som lätt går att plocka i sig med fingrarna. Suget är inte hunger och det går liksom inte att mätta. Efter lite sött behövs lite salt. Efter lite salt behövs något surt. En havreboll. En morot. Några överblivna fredagschips. En havreboll till. (Meningen är att tonårsdotter ska sälja havrebollar för fotbollslagets räkning, så vi har ganska många!)

Jag kopplar ihop småätandet med rastlöshet och oro. Men idag vet jag inte var rastlösheten kommer ifrån. Kanske ur ännu ett missat yoga-tillfälle? (Jo, det är sant - för tredje måndagen i rad har yogan kvaddats av chefens planering. Och jag har fortfarande inte kommit mig för att säga något...)

Nä, inga fler havrebollar nu - jag ska se om jag kan bota suget med några solhälsningar här på köksgolvet istället.

Ett SUM i miniatyr

Jag läser Camillas beskrivning av sin löp-upplevelse på Sörmlandsleden under gårdagens SUM. Jag vill också. Tur att jag har nära till skogen och att jag bor i Sörmland. Jag fixar ett eget SUM. Kanske inte riktigt lika långt, men...

Mitt SUM går bland annat längs den 15 kilometer långa vit/svart-markerade slingan i skogen bakom mitt hus. Den är visserligen inte en del av sörmlandsleden, men den är en led i sörmland.

Stenigt. SUM ska vara tekniskt utmanande sägs det. Min led är knölig. Ibland stenig, ibland full med rötter.

Hinder finns där också. Jag springer i Asics Gel Kayano - funderar på om jag behöver komplettera min löpskosamling med ett par trailskor.

Blöta stigar avlöses av...

...torra berghällar.

Skogen är mitt rätta element. Jag tycker om höst. Jag älskar att springa. Höstrunda i skogen är en oslagbar kombination.

Som i en inredningstidning

Alltid är det något. Hemmafixarlistan är aldrig tom. Uppdraget idag var att köpa ett draperi. Istället inhandlades lite nya soffkuddar. I grönt och lila. Och en tunn grön yllefilt. Saker som passar in i drömmen om att sitta uppkrupen i soffhörnet och läsa en bok. Utan ohängd tvätt eller dammråttor som stör. Som i en inredningstidning liksom.

Imorgon är det nog dags att riva den trasiga duschkabinen. Eller kanske åka till Ikea och leta nya garderober till tonårstjejernas rum. I enlighet med tonårslogik kommer kläderna absolut inte att behöva ligga på golvet om de gamla garderoberna byts mot nya.

Som i en inredningstidning kommer det aldrig att bli. Stöket är beviset för att vanliga människor lever i mitt hus. Människor som läser böcker, bloggar, kollar på TV-sporten eller chattar trots att diskmaskinen inte är urplockad.

Mållös

Lopplös var jag några dagar. Innan jag anmälde mig till maran 2011. Den i Stockholm.

Mållös är jag. Blogg-namnet till trots. Har inte bestämt mig för något annat än att jag ska fortsätta springa. Och att jag vill springa både Stockholm och New York marathon nästa år. Två maror under samma år. Att kroppen håller är ingen självklarhet.

Att klara att springa ett lopp kan vara ett mål i sig. Men när distansen är en jag redan grejat behöver jag ett tidsmål för att känna mig stimulerad. Lidingöloppet vore kul att fixa under 2.30, men vad ska jag tycka om maran? Den i Stockholm. 3.30-gränsen har jag klarat. 3.25 känns lite väl nära mina 3.26.50 från i år. 3.20 låter svårt.

Det är återhämtningstid nu. De senaste löppassen har jag lufsat utan klocka. Har tänkt mig att det ska vara så nu i oktober och november. Jag tränar så som det faller mig in och tränare Nilsson har ledigt. Kravlöst och skönt.

Så småningom vill jag ha mening och mål. Jag vill vara systematisk. Jag vill mäta. Sådan är jag.

Nu rusar jag

Dags att svida om. Byta kjolen mot löpartights. Stövlarna mot Asics Gel Kayano. På med sportbehån. Dags att springa hem. Fantastisk uppfinning - transportlöpningen.

Effekter och bieffekter

Helt utan biverkningar. Så heter det ibland om naturpreparat. Min ännu ej motbevisade hypotes är att alla preparat som har en önskad effekt på kroppen också har minst en oönskad. I alla fall om effekten är stor nog att ha betydelse. De biologiska processer vi vill påverka är sällan så specifika som vi skulle önska när vi ensidigt önskar oss positiva effekter.

Därmed inte sagt att alla biverkningar är av ondo. Eller farliga. Ta till exempel mina naglar. De har växt sig så starka under min kisel-kur. Den effekt jag egentligen är ute efter är förstärkt bindväv och mindre problem med mina hälsenor. Hälsenorna har slutat gnälla. Jag kan förstås inte säga säkert att det är Kiseln som gjort susen. Men det kan vara det. Som vanligt svårt att hitta vetenskapliga bevis och vettiga studier.

Mina naglar. De "kostar" regelbundet kiselintag. Det är inte gratis, men definitivt billigare än lösnaglar.

Kisel kanske är ett kasst exempel för att illustrera det jag egentligen vill säga - det är ju ett grundämne som vi alla har i små mängder i vår kropp. Att jämföra det med farmakologiskt aktiva ämnen är inte helt rättvist. Man kan nog mer se det som ett kosttillskott och mina gnälliga senor som ett bristtillstånd.

Men det finns en del grejer där i hälsokostaffären som har farmakologiska effekter, och därmed också bieffekter. Och det är inte alltid smart att kombinera naturläkemedel med vanliga läkemedel. Johannesört är ett ökänt exempel. Örten får kroppen att snabbare bryta ner vissa läkemedel. Hos p-piller-ätare har det hänt en och annan gång att Johannesört-intag lett till överraskningar i form av växande magar.

Så det jag egentligen vill säga är: var försiktig och ifrågasättande i hälsokostaffären. Har du tur hittar du något bra. Med lite otur blir du av med pengar på något verkningslöst. Har du riktig otur hittar du effekter du inte ville ha eller behövde.

Ibland har biverkningar lett till nya upptäckter. Ta till exempel det lilla blåa pillret med ett namn som börjar på V (skriver jag namnet lurar jag besökare till min sida under falska premisser). Från början var V tänkt som ett medel mot kärlkramp. I tidiga kliniska prövningar uppenbarade sig andra effekter. Det sägs att vissa män bunkrade och vägrade lämna ifrån sig tabletterna när studien var över. En ny marknad öppnade sig. Och hälsokosten har följt efter med en icke-essentiell (dvs en som kroppen själv kan tillverka) aminosyra, arginin, som nog väldigt få lider brist på och behöver.

Outslitliga

Med löparskor är det enkelt. Ett par-tre år gamla är de "torra". High tech materialet, vad det än må ha för coolt namn, förlorar sin stuns. Efter något 100-tal mil är sulan sliten och stel. Och kanske börjar stortån titta ut genom "meshen"?

Spinningskor däremot. De åldras långsamt. Jag känner inte till några kasseringsregler. Tyvärr. Mina spinningskor har aldrig varit särskilt sköna nämligen, och jag ser fram emot att pensionera dem. Men trots att de är ganska gamla så tillåter inte samvetet att jag gör det än. De är ju hela. Och de behöver inte ha stuns.

Kanske kan jag skänka dem till dotterns samla-pengar-till-fortbollsläger-i-Spanien-loppis? Eller till Röda korsets second hand-butik - den där min lilla mamma frivillig-jobbar? Men vem vill köpa ett par använda spinningskor? Troligen ingen.

Har fått en och annan komplimang för mina snygga spinningskor. De är inte obekväma på foten, men efter en stund på cykeln domnar fötterna. Har provat loose fit och stenhård kardborreknäppning - ingen skillnad.

Under sommaren har jag inte slitit alls på spinningskorna. Nypremiär ikväll. Tillbaka i Sofies sal känner jag tydligt att spinningmuskler och löparmuskler inte är exakt samma. Flåset finns där men inte de rätta musklerna. Det är jobbigt. Sofie ryter: "Ni tror att jag inte ser er va´? Det är helt fel! Lägg genast på!". Låren brinner. Svetten rinner. I love it!

Flexibel på gränsen till ryggradslös

Hänga med i svängarna. Ändra planer i sista minuten. Flexibilitet tagen för självklar.

Jag har ny chef. En veckopendlare som gärna använder veckodagarnas kvällar till jobb. Hans natur är snabb och ryckig. Han förväntar sig och får följsamhet från omgivningen.

Jag går på Yoga-kurs varje måndag. Eller jag har i alla fall betalat för sexton tillfällen. Två måndagar i rad har telefonmöten kommit ivägen. Möten aviserade bara timmar i förväg och utanför normal arbetstid. Det är inte frågan om OM jag kan, utan det förutsätts ATT jag kommer. Att ange yoga som hinder skulle inte mottagas väl. Mina yogakläder ligger kvar oanvända i träningsväskan.

Min kropp är stel. Men flexibel är jag. Har jag ens en ryggrad?

Hemma väntar nästa boss - dotter som kräver kanelbullar på kanelbullens dag. För henne är jag gärna flexibel.

Skumt

Strax innan halv sex ger jag mig ut på en skogsrunda. Väljer stigar fulla av rötter och stenar. En utmaning för motoriken och superduper styrketräning för fotleder. Varje fotisättning kräver koncentration och fötterna måst lyftas högt i varje steg. Jag gillar utmaningen. Och skogen är mitt rätta element.

Men vad svårt det är idag! Inser att jag ser rätt dåligt. Kan det vara glasögonen som spökar? Är de immiga? Nej. Inser att det är halvskumt i skogen. Skymning redan? Jag har helt enkelt inte hängt med i solnedgångs-svängarna. Inte en tanke på att ett sent eftermiddags-/tidigt kvälls-pass i början på oktober faktiskt innebär löpning i mörker.

Jag trippar vidare. Försiktigt. Mörkare och mörkare blir det. En rejäl snubbling och ett par feltramp. Men ingen större skada. När jag efter nästan en mil får chansen lämnar jag skogen och springer upplyst elljusspår och cykelbana hem.

Väl hemma hittar jag min käre P framför grillen med ficklampa i högsta hugg. Skumt har blivit mörkt.

Styrka är inte min styrka

Det blåser en "puffa självförtroende"-vind genom löparbloggarna. Nämn tre saker som gör att du tycker att du är världens bästa löpare, typ. Jag tror att det var Miranda som tog initiativet. Gott så. Att stärka självkänslan och fokusera på sina styrkor och positiva sidor är en utmärkt idé tycker jag.

Men inte för mig just idag. Istället funderar jag, så här utanför tävlingssäsong, över hur jag ska kunna få bukt med en av mina svagheter - oförmågan att få in bra löp-anpassad styrketräning i min träning. Tränare Nilsson skriver in styrketräning i mina veckoscheman, men det blir liksom inte av. Och jag vet nog i ärlighetens namn inte riktigt vad som är bäst att göra och vad som är lagom.

Jag har tillgång till hyfsat välrustat gym i anslutning till jobbet. Och i somras hyrde jag in duktiga Vaike för att få till ett program. Har jag följt programmet? Nä. Tror att jag varit på gymmet två gånger efter Vaike-instruktionen. Och då fuskat rätt rejält.

För att jag ska funka på gymmet tror jag att jag behöver några få väl utvalda övningar att börja med och hålla mig till. Inte den myriad av möjligheter som gymmet och Vaikes instruktioner inbjuder till. Jag vet liksom inte var jag ska börja - och då blir det inget alls.

I morse var jag tillbaka, efter 4-5 månaders uppehåll, i den enda styrketräning jag någonsin lyckats få kontinuitet i - Body Pump. Inte helt optimal för löpare förstår jag. Väldigt lite core och mycket bröst, armar och axlar. Jag tror att jag trivs så bra med pump för att någon annan bestämt hur det ska vara. Det är bara att haka på. Det enda jag väljer är vikterna. Så tungt jag bara orkar. Skönt trött blir jag. Och att göra rörelser till musik har jag alltid tyckt om.

Trädgård och blommor är inte heller min bästa gren. Men en fin blomlåda fick jag ändå till idag.

På benen igen

Jag har väntat länge nog. Benen hade nog kunnat redan i onsdags tror jag. Men då kunde inte jag. Jobbet kändes mer prioriterat än löpningen.

Jämförelserna mellan Lidingöloppet och marathon har gjorts på flera blogg-håll. Och jag håller med majoriteten. Lidingöloppet är grymt jobbigt fysiskt medan det pågår. Vaderna skriker i uppförsbackarna och låren tar stryk nerför. Psykiskt är maran värre. Och återhämtningen går definitivt fortare efter Lidingös tuffa men mjuka backar.

Dagens återträff med löpningen känns underbar. Höstluften är krispig och jag får vara i min skog. Ingen tidtagning och ingen pulsmätning. Bara frihet. En Lidingö-stukad fot känns lite. Men den förmår inte grumla lyckan för jag vet att den läker.

Min skog. Knöligt underlag stärker fotleder. Och den doftar gott av höst.