Trelleborg-Smygehuk

Jag hade femma i geografi. Mest för att jag har ovanligt lätt att plugga in saker utantill. Sedan glömmer jag lika fort. När jag satt på tåget ner mot Sydkustloppet funderade jag på var loppet skulle gå egentligen. Sydkusten fattar man ju - men var starta och var gå imål? Det visade sig att starten gick på en golfbana utanför Trelleborg och att målet var i Smygehuk. För de som liksom jag glömt all geografi så är Smygehuk Sveriges sydligaste udde.

Den 21 kilometer långa banan var bländande vacker nästan hela vägen. Jag njöt av solen, den fantastiska utsikten över havet och naturen längs kusten.

Drygt 350 löpare startade och så många fler hade nog inte fått plats på de stundtals mycket smala stigarna. Det kändes som om funktionärerna var nästan lika många som löparna. De visade vägen. De bjöd på dricka. De peppade och fotograferade. Allt utmärkt ordnat av några löpargalningar varav jag känner en - Daniel. Daniel sprang fort idag - som alltid.

Tre av mina fem överkvinnor idag - jag kom sexa. Ingmarie vann, Orka-mera Anna var tvåa och Skånskan-Sara femma, trots att hon blandade löpning och gång. Tre gazeller och en småknubbig tant...

Väl i mål visade klockan 1.39.39. Trots motvinden, som faktiskt tog emot rätt så rejält längs vissa av de mer öppna strandpassagerna, och några korta partier med svårsprungen lös sand som underlag. Jag är nöjd med tiden. Faktiskt en putsning av mitt PB med 1 (!) sekund. Men framför allt är jag nöjd med upplevelsen.

Bortaplan

Jag brukar hålla mig i Stockholmstrakten när jag springer lopp. Det är liksom enklare så. Sova hemma. Byta om hemma. Åka pendeltåg och tunnelbana. Springa. Åka hem och duscha. Bekvämt.

Den här gången blir det annorlunda. Jag befinner mig på ett hotell i Malmö. Imorgon ska jag byta om på hotellet för att springa 21 kilometer på Sydkusten. Start i Trelleborg tror jag. Det låter som det kan bli rätt bekvämt trots allt. Vi, Ingmarie och jag, blir upphämtade av privatchafför Löparglädje-Thomas och skjutsade hela vägen till starten. Det är annat än SL det.

Min huvudvärk

Min huvudvärk kommer sig alltid av en av tre orsaker. Vätskebrist, kaffeabstinens eller psykisk anspänning. Vätskebristvarianten botas enkelt med vatten. Koffein-suget tillfredställs med kaffe. Förstås. När inte vatten eller kaffe hjälper, eller ens en Treo, då gäller det att hitta något avslappnande.

En lugn löptur i skogen gör underverk. Särskilt en vacker vårkväll som ikväll. Sådär ja. Äntligen är den envisa huvudvärken väck.

Är halvmaraton en bra sträcka för tanter?

I helgen är det dags för en halvmara i Skåneland. I motvind om man ska tro prognosen orka-mera-Anna letat upp.

Jag försöker minnas min halvmara-karriär. Söker i St. Eriksloppets resultatlista. 2002 tycks ha varit premiäråret och jag gjorde 2.00.14. Året efter hade jag kapat 15 minuter och 2005 gick jag under 1.40.

Efter 2005 har det varit maraton och Lidingölopp som varit min gren. Med något millopp här och där. Inga halvmaror på nästan sex år. Det ska bli spännande att se hur det går. Om åldern tagit ut sin rätt - jag är ju inne på mitt andra år i K45. Eller om jag ska skylla på motvinden.

På omvägar

Långpass mitt i påskhelgen och mitt i släktturnén. Det får jag till genom att springa mellan frukosten hos mor och far och påsklunchen hos svärföräldrarna. Kortaste vägen är en mil landsväg. Den väljer jag inte. Min väg är istället en rejäl omväg på vindlande småvägar - kantade av kohagar, genom skogar och utmed sjöar. Svindlande vackert i solskenet. Jag älskar sörmländsk natur. Kanske för att det är den naturen jag är uppvuxen i.

En del av min omväg

Benen är med mig idag. Jag andas in vårluften och dricker girigt ur vätskeryggan. Det är varmt. Sista fyra av totalt trettio kilometers omväg samlar jag ihop genom att springa fram och tillbaka på en barrklädd stig högst uppe på en rullstensås.

Den bästa av omvägar tänker jag, lånar duschen och slår mig ner vid dukat bord.

Nya pjäxor på premiärtur

Det blev både skavsårsplåster och nya skor. Allt för att inte riskera förvärring av nötskadan.

I lilla staden finns inte så mycket av välja på i löparskoväg. I första affären några Asics-modeller och lite Nike-varianter. Inga DS trainers, som jag nog var lite inställd på, och nästan inget i min storlek. I affär nummer två finns ett löpband och en lite mer insatt kille men ungefär samma modeller. Jag testar ett par Nike i någon Lunar-variant. Killen vill inte rekommendera dem. Jag granskar inspelningen av mina löparben under klänningsfållen och ser med egna ögon att han har rätt.

Fram åker ett par Asics Gel Kayano (inte nu igen tänker jag). I dem ser mitt steg perfekt ut. Jag ser det själv. OK då. Det får väl bli ett par pjäxor, som 4.30-Staffan vill kalla Kayanon. Jag är helt enkelt en löpare som klär bäst i rejäla skor.


Vita fina pjäxor

Premiärturen går på mina bästa löpvägar. Sådana skogsvägar som egentligen bara är hjulspår med lite gräs i mitten. Jag kör progressivt. Ökar farten succesivt över böljande kullar. Pjäxor funkar bra på skogsväg.

Gäddjaktsblåsa

Befinner mig på landet i min hemby. Här ska jag springa ett par härliga pass är det tänkt. Jag har ett par skor med mig - Asics Gel Kayano.

Lillebror vill undersöka om gäddorna leker. Jag travar med. Promenad på våriga skogsvägar i solnedgång är ju inte helt fel. Särskilt skönt efter att ha ätit lite för mycket av mammas goda mat. Vi pratar om hur vi klubbade en lekande gädda en gång - vi minns det tydligt båda två, kanske för att det var något förbjudet.

Efter en stund känner jag lite lätt skoskav. Skyller på min mans lite för stora strumpor som jag knyckt.

Vi ser några gäddor som står i vassen. För lek är timmen lite sen. Vi går hem.

Attans vilken blåsa jag fått. På hälen. Och inte beror den på makens strumpor. I mina Kayano är fodret trasigt precis på det stället som motsvarar skavet.

Vad gör jag nu? Letar nya löparskor i "stan", dvs metropolen Katrineholm? Skaffar skavsårsplåster och hoppas att det räcker? Att avstå löppassen vill jag inte.

Återfunna ben

De där stolpiga, sega och tunga benen som har suttit på min kropp ett tag var någon annanstans idag.

Tröskelpass om tre gånger tio minuter. Under omgång nummer två släpper den - den där stumheten som förföljt mig i flera veckor. Jag susar fram. Så känns det i alla fall. Det är andningen och pulsen som begränsar min framfart - inte benen.

Att jag klätt mig lite för varmt i det vackra vädret är en bisak och ett leende spricker ut i mitt svettiga ansikte.

Garmins dom visar dock att känslan inte alltid stämmer med verkligheten. Riktigt så snabbt som det kändes gick det inte. Och den första intervallen, som jag upplevde som lite motig, var snabbast. Men vad garmin säger struntar jag i idag - mina pigga ben är återfunna och jag hoppas att de är här för att stanna.

Återhämtningen. Kaffe, hallon- och myntasmoothie och Vikaknäcke med ost i solskenet.

Ätorsaker

En bra ätorsak är att fylla näringsbehovet. Äta bör man annars dör man.

För ganska många finns nog fler ätorsaker än att mota hunger och tillföra näring. För att det är gott till exempel. Eller som tröst/belöning. Kanske för att inte såra någon som bjuder.

Själv småäter och skåpäter jag gärna när jag är lite trött, men ändå behöver koncentrera mig. Som nu ikväll till exempel. Ikväll har jag suttit vid köksbordet och författat en rapport över dagens besök hos finländskt företag. Eftersom klockan ringde 4.30 i morse (och jag sov dåligt just för att jag visste att jag skulle upp tidigt och inte fick försova mig) så är jag rätt mosig. Den låga energinivån försöker jag, utan att egentligen tänka, bota med att stoppa diverse ätbart i munnen. Tills jag inser vad jag håller på med. Tills jag inser att enda boten är sömn. God natt!

Stark-känslan

Det är den jag vill åt - den där känslan av att ha en stark kropp. Stark-känslan är en av mina drivkrafter i träningen.

Jag började träna body pump för att orka lyfta runt små nätta gymnaster som snabbt blev större. Att ha kraft nog att fånga dem i luften utifall en volt råkade gå lite snett. Nu är det några år sedan jag slutade som tränare. Men med pumpen har jag fortsatt.

Inte helt optimal styrketräning för en löpare tycker tränare Nilsson. Inte för att man blir särskilt muskulös och därmed onödigt tung eller så. (Men man förblir inte muskellös heller.) De många repetitionerna tillåter inte några supertunga vikter. Istället är "felet" att det blir lite samma sak varje gång och kroppen vänjer sig. Men det är ju just då stark-känslan kommer. Kroppen är van. Tekniken sitter i ryggmärgen. Jag lassar på tungt. Nåja, relativt tungt. Och jag känner mig stark.

Nu sitter jag här med darriga armar och matta lår. Kroppen må vara van, men musklerna blir trötta ändå.

Träna när andan faller på?

Påskvecka. Jag har sett fram emot den som en vecka där träningen lätt får plats och kan utföras när andan faller på. Så mycket fri tid helt enkelt. Jag borde inte ens behöva planera i förväg. Eller?

In i ekvationen ska släkten och släktkalasen. Ett jonglerande med viljor där påsken är marginellt lugnare än julen. Att transportera mig springandes mellan ställena är en av mina lösningar. Maken skjutsar snällt mina kläder i bilen. Det brukar han i alla fall ställa upp på.

En annan faktor är gymmets öppettider. Helt igenbommat från skärtorsdag till morgonen efter annandagen. Styrkan får jag se till att få till i början av veckan.

Till det lägger vi en jobbresa till ett grannland på ask-onsdagen. Över dagen betyder tidigt flyg ut och sent hem. Den dagen får bli vilodag.

Vips blir planeringen lika viktig som vanligt.

Jag hoppas det lossnar snart

Jag kan inte minnas när jag senast hade ett sådant pass när allt stämmer och det där riktiga flytet infinner sig. Känslan av lätta ben och stuns i steget. Istället är benen tunga och stumma.

Jag letar förklaringar. Och jag hoppas att det lossnar snart.

Långpass idag. Jag springer långsammare nu än jag gjorde i vinterns snömodd. Och det känns förstås inte vidare upplyftande. Snart bara måste det lossna.

Samtidigt gläds jag åt att min kropp just nu är hel. Det är på inget sätt självklart.

Solbadare

Mycket trött och äntligen klar med den sjätte och sista fyra-minutersintervallen vänder jag tillbaka mot dotterns hemmaplan. Tänker mig att se andra halvlek i första seriematchen för säsongen. En halvlek tjejfotboll brukar räcka för mig.

Under första halvlek har jag istället letat upp min intervallplats, en lite småknölig och knixig grusväg i mycket vackra omgivningar. Vatten, ekar och ängar. Dränkta i vårsol.

När jag springer tillbaka träffar jag på en solbadare - en huggorm. Nu, under min nerjogg, är jag bara någon decimeter från att trampa på den. Pulsen rusar åter upp nära max. Jag är instinktivt rädd för ormar. Tänker att för ett par minuter sedan spurtade jag i hög fart (för att var mig) på precis samma stig.



Resten av nedjoggen, som går genom halvhögt torkat gräs och på stigar genom stenrösen och sly, är jag extra hispig. Minsta lilla rörelse och jag hoppar till.

Träning i trängsel

Hoppades på snabbdistans i grupp idag. Anmäld som jag var till Ljusruset i Älvsjö.

Ljusruset går ut på att det motionsspår som samlar flest löpare vinner ny belysning. Älvsjö tävlar mot Hässelby och Järva. Enligt föranmälningarna ligger Järva grymt efter medan det bara skiljer en enda löpare mellan Älvsjö och Hässelby. Men det är antalet genomförare som räknas.

Ljusruset visar sig bli en träning i trängsel snarare än den snabbdistans iklädd peppande nummerlapp jag tänkt mig.

En studie i mänskligt beteende blir det också. Jag har svårt att tåla folk som tränger sig före - vare sig det är damen som totalt ignorerar att det är en 30 meter lång kö till nummerlappsutdelningen eller den medelålders man som först knuffar undan mig och sedan klämmer sig före några tonårsgrabbar för att få tag på den gratis sportdrycksflaska som delas ut efter målgång.

Att det är trångt i spåret tar jag med jämnmod. Lite som på Lidingö är det. Vi börjar på ett lerigt gärde som snabbt smalnar av till ett skogsspår. Skillnaden är att god löparsed verkar vara ett okänt begrepp för de flesta ljusrusare. Att hålla till höger om man måste börja gå är inget som deltagarna tycks känna till.

Startgruppsindelat är det. Men placeringen är fri. Studie i mänskligt beteende del två. I startgrupp ett - den man enligt tydlig skyltning och speakeruppmaningar skulle välja om man tänkte sig avverka de 3.6 km terräng på 12.30 eller snabbare, står en blandning av löpare i tävlingslinnen, pappor som håller sina barn i handen ("Pappa, jag tycker vi ställer oss längst fram!" "Bra idé min pöjk!" Eller?) och tanter med fleecetröjan knuten runt midjan. Själv ställer jag mig i startgrupp två, med sikte på 15.30 eller bättre. Så fort går det nu inte. Elljusspår är smala och 3952 löpare är många.

Väl i mål träffar jag Huddingelöparen Lisa, vars blogg hjälpte mig hitta loppet. Och vet ni - Lisa gick och vann! Eller gick och gick... Grattis Lisa!

Jag hoppas att mitt deltagande hjälpt Älvsjö vinna nytt ljus till sitt spår. Jag hoppas att loppet ger mersmak till många av dem vars första lopp avverkades ikväll.

3 830 kr

Det kostar att ligga på topp. Nu är väl inte betalda anmälningsavgifter någon garanti för att just ligga på topp. Men loppen inspirerar mig till mer och bättre träning och den sporren är värd varenda krona.

Tretusenåttahundratrettio kronor. Så mycket har jag betalat i anmälningsavgifter till 2011 års lopp.

Sydkustloppet 30/4 - 250 kr (+resa och uppehälle)
Stockholm marathon 28/5 - 845 kr (+ startklar försäkring 125 kr)
Midnattsloppet 13/8 - 340 kr
Lidingöloppet 24/9 - 595 kr
New York marathon 6/11 - 281 USD, drygt 1 800 kr (+resa och uppehälle)

Jag är också anmäld till ett par lopp som inte kostar mig något:
Ljusruset Älvsjö 14/4 - gratis för alla
Lidingö ultra 7/5 - på köpet när jag köpte Ice Bugs i vintras

Lidingö ultra tvivlar jag dock på att det blir av för min del. Har visserligen bytt från 50 till 26K och skulle kunna ta det som ett långpass. Men det känns lite "meckigt" att ta sig ända ut till Lidingö. Hade jag betalt för loppet hade kanske saken varit annorlunda.

Att vara så välplanerad är ovanligt för mig när det gäller löpning. Jag vill gärna ta ett lopp i taget. Inte anmäla mig till Lidingöloppet innan jag genomfört maran. Och så vidare. Men med den stora löpar-boomen som pågår just nu måste man vara ute i tid för att säkra en startplats.

Vem vet - kanske kommer det till något mer lopp vad det lider. Måste bara spara ihop lite pengar först ;-)

Långrandigt

Minns ni dem? De randiga seten från StayInPlace. Jag hade nästan glömt dem när jag stötte på damen i gymmet. Gulrandig StayInPlace-BH och matchande lårkorta tights. Snyggt? Näe. Men modet går ju som bekant i cirklar så jag gissar att vi snart är där igen. I långrandigt.

Damen behövde hursomhelst unna sig nya träningskläder. Stretch torkar så småningom ihop och slutar fungera - hur god kvaliteten än var från början. Kanske väntar hon på att rand-modet ska återvända? Det gör inte jag.

Jag är ambivalent till modet i träningskläder. Vill egentligen tycka att det inte spelar någon roll hur man ser ut när man tränar - bara kläderna är funktionella. Men i affärerna lockas jag ändå av snygga outfits. Väl hemma åker trots allt de plagg som känns skönast att träna i ner i träningsväskan.

Tokiga val kvaddar min träningsvecka

Tränar Nilsson förser mig med ett antal pass att genomföra. En typisk träningsvecka innehåller fyra löppass varav två kvalitetpass, ett lättare distanspass och ett långpass. Med lite variation i kvalitetstyp och långpasslängd. Till det yoga och minst ett styrkepass. Jag pusslar in i min kalender.

Hon är en fantastisk tränare, Nilssonskan. Men hon har än så länge inte kommit på något sätt att genomföra passen åt mig. Min utmaning är att få träningen att gå ihop med vardagen. Och med festen. För det var just en fest som satte krokben för planen denna vecka. Jag kunde ha valt att ta det lite lugnare. Tillräckligt lungt för att orka träna dagen efter.

När helgen kommer står jag där med två pass kvar - ett dagen-efter-festen-överhoppat tröskelpass och ett långpass. Hittar jag en långpass-lucka, en tid när familjen ändå sysslar med annat, så mår samvetet bättre. Lördag visar sig innehålla en sådan lucka.

Nästa tokiga val. Under långpasset får jag för mig att springa bakvägen upp till toppen på Flottsbro slalombacke. Där uppe blåser det storm. Jag tar mig ner via fun park-backen som är snöfri. Motvinden gör det trögt att springa trots att det är brant utför. Benen stumnar hursomhelst och resten av långpasset blir en "mara".

Liften stod still så jag sprang upp...

När söndagen kommer har jag tröskelpasset kvar. Ett sms till Nilsson. "Benen är sega efter gårdagens tunga långpass - vad ska jag göra?" Nilsson är inte helt nöjd med mina val. Hon försöker få mig att förstå att planeringen ska vara sådan att benen är någorlunda fräscha till kvalitetspassen. Ingen idé att försöka sig på någon tröskel idag. Det får bli ett lugnt pass i skogen.

Ny vecka - ny plan och nya tag. Tänk om jag kunde lära av mina misstag. Göra lite smartare val.

Förberedelser

Tjugoåtta kilometers löpning på schemat idag. Långpass. Jag har identifierat en "slot" mittemellan skjutsning till tonårsdotterns fotbollsmatch och den obligatoriska turen till Kvantum.

Förberedelser i full gång. Garmin på laddning - den ska tala om för mig när målet är uppnått. iPod på laddning - den ska underhålla mig. Det får bli musik idag. Det är bara någon timme kvar på min ljudbok och det räcker förstås inte.

Vätskeryggan är fylld. Med vatten och mobiltelefon. Det är för varmt ute för att mitt fyra-flaskors perfekat-bälte ska förslå. Bältet har dessutom bara tre flaskor just nu.

Kläder är valda. Långa men tunna tights, en vindstoppertröja under en tunn craftjacka. Inga vantar eller mössa. Det är varmt men blåsigt.



En liten energiboost är uppäten. Jag är redo.

Inne och ur

Min självbild säger mig att jag är en utomhuslöpare. Innomhus på löpband är en nödfallslösning.

Strax efter 18-tiden befinner jag mig trots allt på löpbandet. En nödlösning för att hinna träna efter en lång arbetsdag och innan middagsdags. En middag lagad av en av tonåringarna. Det finns fördelar med att barnen blir stora.

Genom jobbgymmets fönster ser jag solen. Slöseri tänker jag. Slöseri med väder att befinna sig inomhus. Jag joggar upp en stund och river sedan av mina åtta två-minutersintervaller. Jag längtar ut. Jag tycker att jag springer fortare med fast mark under fötterna. Jag har nog aldrig riktigt fått till löptekniken på bandet. Ute är bättre.

När jag väl kommer ut inser jag att det blåser rätt rejält. Det är inte alltid lätt att bedöma löpvädret genom fönstret. Väder som ser hemskt ut inifrån kan kännas helt underbart när man väl är ute. Lätt duggregn till exempel. Tvärtom kan det också vara. Som idag. Vinden hade nog stört mina intervaller.

Hemma i brevlådan ligger min deklaration. Varje år är det samma sak - jag inser att jag betalar en hel del pengar till något jag inte står för. Och då menar jag inte kommunen eller staten - till samhället och välfärden betalar jag gärna. Men kyrkan. Jag tror inte på gud. Jag är aldrig i kyrkan. Varje år tänker jag att jag ska gå ur. Skänka pengarna till annat behjärtansvärt istället. Men det blir liksom inte av. Förrän nu. Jag hittar hemsidan kyrkoavgiftningen. Nu SKA jag gå ur.

Seg gumma

Långsamt återvänder färgen till mitt ansikte och energin till min kropp. Det var lite för fartigt, roligt och framför allt "blött" igår för att jag ska orka hålla någon vidare fart idag. På någonting. Allra minst springa fort.

Jag fascineras återigen av min brist på insikt. Trodde jag verkligen på intervaller idag? Dagen efter vår företagsfest. Planerat in dem hade jag i alla fall gjort. Om jag nu trodde på intervaller - varför tog jag det då inte lite lugnare? Lite mindre vin. Lite tidigare hemgång.

Nåja, intervallerna kan jag ta imorgon. Företagsfest är det nu som tur är inte varje dag.

Fy på mig!

Jag har fått en varning. Två till och jag åker ut.

Mitt brott? Jag dök inte upp på ett bokat pass. Jag glömde helt enkelt bort att jag bokat. Alltså kom jag inte ihåg att avboka heller. Och det måste man - senast en timme innan. Att det är ett slags brott håller jag med om. Min bokning stod kanske ivägen för någon annan träningssugen och det är förstås inte OK. Förlåt du som inte fick träna core igår!

Förmildrande är kanske att jag tränat på samma gym i ganska många år nu och det har aldrig tidigare hänt att jag missat en bokning. Däremot har jag surat över fullbokade pass som senare visat sig inte alls vara fulla. Svurit över andra klantskallar.

Jag är glad att det finns regler som gör att så många som möjligt får chansen att träna. Jag är glad att gymmet ser till att de efterlevs. Och jag ska givetvis skärpa mig!

I två delar

Ett långpass på 25 kilometer har kanske inte så mycket ultra över sig. Men en ultrakomponent fick jag in i mitt pass idag - ett avbrott följt av omstart på lätt stelnade ben.

Tonårsdöttrarna behöver sin mamma ibland. Om inte annat så som chafför. Yngsta tonårsdottern behövde skjuts till fotbollsträning idag. Och ett fotbollsträningsanpassat långpass kändes som bästa möjligheten att klämma in löpningen i söndagslivet. Dessutom gav det mig chansen att springa i lite andra omgivningar än jag brukar.

Enda kruxet var träningens längd. En och en halv timme träning, samling några minuter innan och några minuter eftersnack med polarna gav mig max 1.40 till löpning. Och jag som skulle springa tjugofem kilometer. Riktigt så snabb är jag nu inte...

Camillas dubbla långpass gav mig idén till ett delat pass. Jag sprang så långt jag hann på 1.40, hoppade in i bilen och körde hem för att ta del två hemifrån.

Lite svårt var det att motstå kaffesuget, vända husets värme ryggen och fortsätta springa i blåsten. Men det gick. Faktiskt lättare än jag trodde. Efter någon kilometer var benen igång igen.

Fräscht?

Fredag kväll skrattar jag så att jag får kramp i magen åt Fredrik Lindström och Henrik Schyfferts drift med sig själva och med oss. "Ljust och fräscht" handlar bland annat om hur vi inbillar oss att lyckan bor i en öppen planlösning eller i ett nyrenoverat kök. Medan skrattmusklerna jobbar vilar jag benen. I hopp om att de ska kännas fräscha till lördagens backpass.

Tio långa backar en lördagsförmiddag. Inte känns benen något vidare pigga trots vilan. Min femhundra meter långa backe går inte fortare att springa än den gjorde i vintrig modd och jag känner mig besviken. Vad ska jag skylla på idag? Gruslagret som täcker min cykelbanebacke kanske. Jag befinner mig i Huddinge och här är förstås inte sopat ännu. Eller är det motvinden som är (bort)förklaringen? För motvind är det. En sådan där konstant vind som inte känns som blåst - bara som allmänt motstånd.

Efter några vändor upp till toppen och ner igen känner jag den - törsten. Däri ligger nog förklaringen. Några glas vin igår. Kroppens alkoholförbränning har förstås förbrukat en och annan vattenmolekyler och jag har inte kompenserat tillräckligt.

Jag jobbar på så gott det går. Efter fem kilometers uppförslöpning lufsar jag hem och sätter huvudet under vattenkranen.