Var är alla?

Runt lunchtid var "alla" på ICA Kvantum i Kungens kurva. Det kändes så i alla fall.

18.00 är väldigt få i träningssalen för att köra body pump med Olga. Normalt ett ganska populärt pass. "Var är alla" undrar Olga samtidigt som hon öppnar salen för oss. "Hemma och putsar på sina nyårslöften" föreslår jag. Lite sarkastisk.

Det är enkelt att vara raljant. Men jag anar ändå att det kanske finns en och annan som kunde ha befunnit sig i hallen. En och annan som tänker att "efter nyår - då ska det bli annorlunda". En och annan som låter bli att träna och som äter extra mycket godis just nu. För efter nyår - då ska en ny människa skapas. En alltigenom sund.

Jag tror inte på nyårslöften. Jag tror på att hela tiden jobba på att förändra det man verkligen vill förändra. Och låta bli resten. Ta små steg. Sundare istället för alltigenom sund. Motivationen måste finnas inom en - annars är det svårt. Att hitta motivationen och att göra lagom stora förändringar - det är nyckeln. Tror jag.

Jag funderar på vari min motivation till träning sitter. Och inser att det är i hur träningen får min kropp att kännas. Jag älskar känslan av trötta muskler. Endorfinerna efter ett träningspass får mig att må bra. Jag inser att för mig är det lite tvärtom - det vore som att sluta röka att sluta träna. Och några sådana nyårslöften vill jag inte ge. Att sluta träna alltså. (Rökt har jag inte gjort på väldigt länge och bara på fest.)

Jag kommer inte att avge några nyårslöften. I år heller. Det betyder inte att det inte finns något att jobba på. Det finns det. Hela tiden. Vare sig det är nyårsafton, första dagen i månaden, måndag eller vilken dag som helst. Om jag vill.

Nybörjar-Bambi

En gång i tiden var jag en ganska skridskostark bandyspelare. Min självbild är kvar där. På en blankspolad is. Med kroppen täckt av skydd och med ett sinnelag utan rädsla.

Det var då. Nu vet jag att sjöisar kan vara lite klurigare. Jag är äldre och ganska mycket försiktigare. Men jag ser mig ändå som en hyfsad skridskoåkare.

Senast jag åkte stöp jag rejält. Jag fastnade i en spricka och bröt av min gamla långfärdsskridsko. Jag köpte genast ett par nya. Men helgen efter var skridsko-isen borta och sedan kom hjärtsjukdomen. I nästan två år har mina nya skridskor legat i förpackningen och de tillhörande pjäxorna stått på hyllan. Jag letar fram dem och packar in dem i bilen. Far till Sundby gård med förhoppningen att där ska vara plogat - som det brukar. Det är det inte.

Min skridsko fastnade i en spricka. Jag stöp. Skridskon gick av...

Mina gamla skridskor hade remmar. De nya har en råttfälle-bindning. Jag minns att säljaren pratade om att det var något trick med hur man skulle sätta på dem, men jag minns inte riktigt vad det tricket var... Jag är inte ensam vid sjökanten och jag skäms lite när jag lirkar och grejar med mina skridskor. Till slut får jag fast dem och ger mig av.

Bambi och jag. Bortblåsta är de jämna, kraftfulla skären jag borde ta. Enligt min självbild. Istället stapplar jag fram. Jag, som brukar fnysa åt åkare med stavar (för mig är skridskor något man åker utan något i händerna - utom möjligtvis en klubba), önskar plötsligt att jag hade ett par. För balansen. Isen är täckt av snö. Det går trögt. Och under snön känns isen förrädisk. Ojämn. Kanske finns där sprickor att fastna i tänker jag och spänner mig. Fotlederna blir trötta och allt känns allmänt obekvämt.

Jag bestämmer mig för att åka fram och tillbaka i en och samma vik istället för runt sjön som jag först tänkt. För att lära känna och börja lita på isen. Det fungerar. De sista varven går det riktigt bra och min självbild är nästan återställd. Jag kan åka skridskor. Hyfsat i alla fall.

Nya skridskor. På snötäckt, trögåkt is.

När jag återvänder till den lilla strandremsan där människor kliver på isen ser jag en man med likadana bindningar som jag har. Jag tjuvkikar när han enkelt sätter på sig skridskorna. Aha. Är det så man gör...

Sällskapsspring med hundar

Mina misslyckade spring-försök med Knutte - den där ullige gullige puli-hannen vi var helgfamilj åt under en tid, har satt sina spår. Jag FÖRSÖKTE verkligen springa med honom. Men han ville mest markera revir. Tvärstopp här. Tvärstopp där. Det blev liksom ingen bra löpning. Inte för mig i alla fall. Kopplad kände jag nog ändå att jag ville ha honom för kom det en annan hanne så var Knutte inte helt pålitlig. Och kände han lukten av hare så drog han. Rakt ut i skogen.

Svägerskan var här en sväng på julafton och for sedan för att jobba några nätter. Kvar blev hennes hundar - kelpie-damen H och Border Collie-killen B. Jag får ett infall. Jag bestämmer mig för ett nytt springa-med-hund-försök. Trotsa Knutte-spåren i mitt minne. Skillnaden är att dessa två vågar jag ha lösa. De lyssnar på vad jag säger och far inte iväg rakt in i skogen efter minsta lilla doftspår. Inbillar jag mig i alla fall.

Så här såg det bara ut när jag fotograferade. Annars sprang vi alla tre. På rad. Killen B med ett antal avstickare vid sidan av stigen, men aldrig långt bort.

Med ett ihopvikt koppel i var hand (helt säker på att de springer fint med mig kan jag ju inte vara) och hundarna lösa sticker vi iväg. In i skogen. Vi möter ingen. Och hundarna håller sig lagom nära mig hela tiden. Sällskap jag gillar.

Min doktor

Svensk vård är sämst står det på DN debatt idag. I alla fall när det gäller att involvera och engagera patienter i sin egen vård. Vården funkar förstås bättre om den som vårdas förstår och är delaktig. Så att läkemedel tas på rätt sätt, så att andra anpassningar av livet blir så bra som möjligt. Mat. Vila. Träning. Tankar.

Det är nog få förunnat att ha mail-kontakt med sin doktor. Så som jag har. Jag tror å andra sidan inte att alla patienter är som jag och jag har ju en väldigt ovanlig sjukdom. Jag letar i vetenskapliga tidskrifter och guidelines och skickar litteratur till min doktor. Jag frågar och undrar. Diskuterar. Lite orolig har jag varit för att Dr I ska ta det på fel sätt. Som om jag ifrågasätter hennes kompetens. Men så tar hon det inte. "Tänk att ha en patient som hjälper doktorn med ny information!" skriver hon i ett av sina mail.

Jag har mått rätt dåligt ett tag. Så pass dåligt att jag inte velat/vågat träna. När jag frivilligt avhåller mig från all form av träning - då är det inte så bra med mig... 

Hjärtat krumbuktar. Jag blir stressad. Hjärtat krumbuktar ännu mer. Provtagning, pacemaker-kontroll, mail-kontakt och telefonkontakt med min doktor bryter den onda cirkeln. Högst sannolikt är det nedtrappningen av kortisonet som spökar. Binjurarna hänger helt enkelt inte med i svängarna, mina hormoner är all over the place (eller i vissa fall frånvarande) och min kropp blir stressad. Vi bestämmer (jo, jag får absolut vara med och bestämma) att ta nedtrappningen ännu lite långsammare. Och Dr I skriver att hon kollar mailen regelbundet utifall... Underbart, eller hur!

Idag vågade jag dra på mig träningskläderna. Idag vågade jag mig ut i löparskorna. Försiktigt spring. Pulsen sköter sig. Och jag känner mig genast lite friskare.

Din fegis!

Fegis... Ett av de värre skällsord jag kunde tänka mig när jag var liten. Ett ord som jag gjorde allt (eller i alla fall väldigt mycket) för att inte riskera att bli kallad.

Ordet pjåskig finns väl knappast längre. I alla fall inte utanför min mammas vokabulär. Pjåskig vill man ju hur som helst inte heller att någon ska tycka att man är.

Just nu är jag båda delarna. Hjärtat beter sig lite udda och jag pjåskar. Hjärtat slår lite ojämnt emellanåt och jag vågar inte ens försöka träna. Istället kollar jag pulsen igen och igen med appen i telefonen. Så ofta att batteriet tar slut.

Sluta sjåpa dig nu (ytterligare ett ord som bara min mamma - och tydligen jag, använder) säger jag till mig själv. Du HAR ju en inbyggd manick som startar hjärtat igen. Om det nu råkar stanna. Vilket det förstås högst sannolikt inte gör. Logik. Känsla. Går inte alltid att förena.

Trail? Eller terräng... Skog!

För ett tag sedan brottades Orka Mera-Anna med begreppen trail och terräng. Som i terräng- eller trail-löpning alltså. Jag insåg då att mina definitioner inte riktigt stämmer med andras. För mig är terräng något orienterare springer i. Sällan jag. Andra löpare skulle nog definiera det jag menar med terräng som obanad dito. För i min sinnevärld är det inga stigar i terrängen. Eller i så fall väldigt smala sådana. Gjorda av ett rådjur kanske. Att Lidingöloppet kallar sig terränglopp har alltid förvånat mig. Vissa delar är visserligen fulla med rötter. Men större delen är rena autostradan. (Nu menar jag inte att Lidingöloppet inte är jobbigt - jättejobbigt är det med alla backar).

Detta är inte terräng. För mig.

Trail för mig betyder stig. Så för mig är terräng, som ju är mer eller mindre stiglös, aningen besvärligare än trail. Om man nu ska springa. Men också trail är hyfsat svårsprunget i min begreppsvärld. Smala, steniga, knixiga stigar ser jag framför mig.

När jag springer i min skog ÄR det ofta smalt, stenigt och knixigt. Ändå skulle jag nog inte få för mig att säga varken terräng eller trail om min löpning. Jag springer i skogen helt enkelt.

I min skog finns stigar. Kanske kan man säga att det är "trails".

...och detta börjar likna terräng. Som jag  definierar det.

Nåja. jag har i alla fall köpt mig ett par terräng- (trail-?) skor. Jag har länge varit nyfiken på Inov8. Eller någon Salomon-modell. Som jag ser att andra bloggare har. Men inga sådana skor fanns i min storlek i butiken jag besökte. Då blev jag så där otålig som jag vet att jag inte bör bli. För jag ångrar mig oftast. Efteråt. Jag köpte ett par Adidas. Nåja. De duger. De funkar. Väldigt skön läst och hyfsat grepp. Men jag är ju fortfarande nyfiken på de där andra.

Mina terrängskor. Adidas adizero XT. Innan de blev leriga.

Withdrawal

Jag tänker på filmen "I skuggan av värmen". Dess beskrivande och starka bilder av drog-abstinens finns kvar i mitt minne. Den kvinnliga väktarens egenhändiga och tappra försök till avvänjning. Allt för att få den där polisen hon blivit kär i.

Min drog är inte heroin. Och jag mår långt ifrån så dåligt som kvinnan i filmen. Men bra mår jag inte. En diffus känsla av obehag. En "nervös" känsla. Utan yttre orsak. Av och till oregelbunden hjärtrytm som förstås gör mig nervös på riktigt... Lätt illamående som kommer och går.

Withdrawal. Jag är äntligen inne i den fas jag längtat efter - nedtrappning av kortisonet. Och jag visste nog att det kan bli besvärligt. Hur besvärligt och hur länge besvären håller i sig beror på behandlingstid och hur hög dosen varit. Individuellt är det förstås också. Det är ju allt som har med kroppen att göra. Jag googlar i alla fall fram att tre-fyra veckor tycks vara vanligt (det har gått nio dagar...). Förhoppningsvis hinner jag komma i någon slags hormonell balans innan det är dags för nästa dos-sänkning.

De första dagarna tränade jag på. Som vanligt. Men det kändes inte riktigt bra... Jag tänker att jag ska lyssna på min kropp. Att allt som är stress ska undvikas. Jag har ju faktiskt brist på stresshormon nu. Löpning och styrketräning byts ut mot skogspromenader och yoga. För ett tag.

Någon gång i februari ska jag vara ren. Drogfri (nåja, betablockeraren blir nog kvar ett tag) och i hormonbalans.

Puls-koll

Det är självklart att hjärtat slår. Igen och igen. För de allra flesta människor. Så var det för mig också. Innan.

Förr var hjärtats slag inget jag tänkte på. Alls. Puls mätte jag bara under tröskelpass för att säkerställa att jag låg rätt i ansträngning. Aldrig annars. Nu har jag en puls att hålla mig under och som jag mäter vid alla konditionspass. Varje gång jag springer.

Garmin mäter och varnings-piper om jag går på för hårt. Men jag är inte helt nöjd. För att Garmin (Forerunner 405CX) ska pipa måste jag ställa in den på puls-pass och jag måste bestämma mig för en tid eller distans jag ska springa. Jag vill ha pipen. Men jag vill ha mer frihet. Så att jag inte behöver bestämma mig för exakt distans eller tid i förväg. Så att jag kan springa ända hem innan Garmin stänger ner, alternativt inte råka komma hem innan jag når det förinställda målet. Det är egentligen ett väldigt liiitet problem, men det illustrerar den "stelhet" jag tycker finns i Garmin-klockan.

Nu sneglar jag mot en ny klocka. Inte enbart på grund av stelhet. Mest för att min klocka är gammal (drygt 5 år) och börjar ge upp. Jag vill ha en klocka som håller koll på min puls. Mäter distans. Och berättar om jag är snabb eller - mer vanligt just nu, långsam. Jag vill ha en klocka som är lätt att förstå och som enkelt förstår vad jag vill att den ska göra. Jag undrar om den finns.

Dämpa?

Värsta party poopers ever är de som ber instruktörer dämpa musiken tycker jag. För just i denna fråga är jag lite oförstående. Det KAN ju bara inte vara för hög musik när man tränar. Eller kan det? Några tycks trots allt tycka det.

Nåja. I min Huddingehall är de lösningsorienterade. Nu finns automater med öronproppar i träningssalarna. Vi som vill ha hög musik får hög musik. De som vill dämpa lite kan göra det.

Sofie. Underbara Sofie. Hon får mig att trampa fort. Hon får mig att skråla (och jag är inte ensam). What if I say I will never surrender... Foo fighters "The pretender" på hög volym. Halva spinningsalen "sjunger" med. Andra halvan sneglar på den där automaten med öronproppar...

Full med färgglada öronproppar. För den som vill dämpa lite.

Nästa vecka blir det jul-spinning lovar Sofie. Grinchen i mig skruvar på sig. Spinning till julmusik är inte riktigt min kopp te. Jag sneglar på de där öronpropparna.

Don't go cold turkey

"Men varför läser du det där?!" Min man undrar. I lite upprörd ton. Han har helt rätt. Man kan hitta allt möjligt på internet. Och lura sig själv kan man också. Biverkningar kan man få bara av att tro (placebo är inte bara effekt, det kan vara bieffekt också).

Jag googlar lite på tapering+prednisolone och läsningen är inte rolig. Biverkningarna av kortison är inte roliga de heller, men om jag ska tro på en del av det jag hittar på internet så kan det vara minst lika jobbigt, men på andra sätt, under tiden man trappar ner (=tapering). Trappa ner måste man. Att gå "cold turkey" och bara lägga av kan leda till chock och vara direkt farligt.

Min kropps interna kortisol-fabrik (=binjurarna) är nedsläckt på grund av noll efterfrågan. Kroppen tycker att kortisonet utifrån räcker och blir över och stänger av tillverkningen. Det kan ta en stund att starta upp binjurarna igen (om det alls går). Därav behovet av att trappa ner försiktigt. Därav risken för en del jobbiga bieffekter. Kortisonbrist istället för kortisonöverskott. Men ännu har jag inte känt något. Mer än oro för att känna något. Fånigt - jag vet.

Nåja. Jag är glad att jag är i nedtrappningsfas. Och jag ser verkligen fram emot den sista januari då jag (om ingenting händer - har jag jinxat nu?) tar den sista tabletten prednisolon.

Återerövrar och prövar nytt

Först återerövrar jag skogen. Och inser att den är miljoner gånger mysigare att springa i än garaget. Ändå ser jag framför mig fler kvällar på löpbandet. Det är ju så himla enkelt. På med korta tights och ner och springa några kilometer medan maten puttrar på spisen. Men det är skogen som är mitt rätta element. När det är tillräckligt ljust vill säga. Och när marken är löpbar.

Sedan återerövrar jag pepparkaksdegen. Förr gjorde jag alltid pepparkaksdeg själv, efter mammas recept. På senare år har jag antingen köpt färdig deg eller färdiga pepparkakor. Inga barn har velat baka med mig på ett tag och det har liksom inte känts nödvändig med allt stöket för några hembakta pepparkakor på egenhändigt blandad deg.

"Mamma, sluta!". Min äldsta dotter har återvänt från Australien. Tunn. Av glutenintolerans. (Visst är det förresten underligt att så många tycker att det är OK att kommentera när någon är för smal, medan det är mer eller mindre tabu att säga till en överviktig att den är tjock?). "Tycker du kanske att jag liksom lindar in dig och kväver dig i glutenfri omtanke" undrar jag. "Ja" svarar dottern. Men vi kommer fram till att det känns OK att jag gör glutenfria pepparkakor om de är till alla och inte bara till henne. Alltså gör jag en pepparkaksdeg utan minsta gnutta vetemjöl.

Till slut fick jag till hela, glutenfria grisar. Inte lika lätt som med deg på vetemjöl.

Man kan ju tro att just pepparkakor borde klara sig utmärkt utan sega glutentrådar. Pepparkakor ska ju inte precis vara luftiga. Men jag upptäcker att min glutenfria pepparkaksdeg inte riktigt är som den jag är van vid (jag har rismjöl, potatismjöl, fiberhusk och pofiber istället för vetemjöl - allt enligt denna bok). Degen är skör på något sätt. Jag som brukar kavla bakbords-stora, tunna sjok av deg får istället göra små små rundlar. Baka ut lite i taget för att degen alls ska hålla ihop. Kakorna blir sköra de med. Men goda.

Den där dagboken

I helgen hjälpte jag min mamma att flytta från huset hon bott i i femtio år och tre månader. Pappa bodde där med mamma nästan hela tiden. Nu finns han i våra tankar, men inte i något hus.

I helgen ryckte jag till lite då och då. Varje gång min mamma utbrast: "Titta vad jag har hittat..." Min mamma hittade massor av saker. Varje gång bävade jag för att det hon hittat skulle visa sig vara min dagbok. Jag har nog bara skrivit en riktig dagbok - när jag var 16-17 år. Jag minns en hel del som står i den. Jag vill absolut inte att mamma ska läsa. Jag vill inte att någon ska läsa. Trots att många år har gått. Det är min hemliga och aningen pinsamma dagbok.

Dagböcker speglar stunden som den upplevs när den upplevs. Skrivet i efterskott blir det självbiografi istället. Så tänker jag.

Träningsdagböcker ska också spegla stunden. I alla fall de delar som rör hur träningen kändes. På ett annat sätt är de mer som statistik. Hur långt. Hur länge. Hur hårt. De delarna kan väl hjälpligt återskapas i efterskott. Återskapande har jag ägnat en stund åt i kväll. Att komma ikapp i träningsdagboken. Så att statistiken blir rätt. Med hjälp av Garmin och kalender går det hyfsat lätt. Känslan är aningen svårare att minnas. Trots att dagboks-luckan bara var någon dryg vecka lång.

Ska man skriva dagbok ska man göra det i stunden. Ska man skriva träningsdagbok gör man det bäst med passen i färskt minne. Om inte annat för att det är ganska tradigt att fylla i luckor.

Måndag. November

Det finns en del träningsrelaterade floskler. Vissa är helt sanna tycker jag. Den om att man aldrig ångrar ett genomfört pass till exempel. Visst. Det händer att pass går dåligt. Visst. Ibland är man missnöjd med sin insats. Men att ångra att man ens tränade? Nä. Jag kan inte minnas att det hänt.

Måndag. November. Klockan ringer 5.40 för att jag har ett flyg att passa. Jag har flyttat ett helt hus (eller det som var i det) i helgen och kroppen knirkar lite. Tur och retur Umeå idag. Vädret är hemskt både i Stockholm och i Umeå och jag tänker att om min dotter flyttar tillbaka till Australien så flyttar jag med (jag som i vanliga fall hävdar att det inte är något större fel på november). 18.15 landar jag på Bromma. 19.25 har jag just skrapat tallriken från de sista munsbitarna av den goda middag min käre P lagat. Ska jag köra Body Pump? Är jag inte lite trött? WTF. 19.33 sitter jag ombytt i bilen på väg till hallen.

Jag har aldrig ångrat ett genomfört pass. Det gör jag inte den här gången heller. Inte ens om jag får grym träningsvärk i morgon. Särskilt inte då.

Pilatesvana

"Passet inställt på grund av för få deltagare". En fredag morgon klockan 7. Hur kan det komma sig? Eller jag fattar nog hur det kan komma sig.

Men det är surt. Nu när jag var på gång att starta en vana. En pilatesvana.

Fel sammanhang

Det har hänt att jag har hälsat. Och sedan insett att den kvinnan är hallåa på TV. Eller att den killen jobbar på mitt ICA. Man tycker att man känner igen. Men sammanhanget är fel och rör till det.

Tvärtom gäller också. I fel sammanhang missar man (eller i alla fall jag) att känna igen. Idag stod jag bredvid en man på tunnelbanan. Bekant på något sätt. När jag kliver av tänker jag "men det var ju..." I vanliga kläder istället för träningskläder och på ett ställe jag inte förväntat mig kopplar jag inte helt. Och jag är fortfarande inte säker, men jag tror att jag stod bredvid en bloggare i 4.30-fart (som oftast springer fortare än så). Eller så var det någon annan.

Jag har ett ganska kasst ansiktsminne egentligen. Fel sammanhang hjälper inte direkt.

Inre styrka

Inre styrka brukar väl ändå handla om psyke tänker jag. Jag är på mitt första rena pilates-pass någonsin.  (Body Balance i början av 2000-talet räknas nog inte.) Det är fredag morgon och klockan är strax efter sju. Flavia pratar om inre styrka. Inte de där musklerna som ger rutor på magen utan de musklerna som gör att vi inte kissar på oss. Till exempel. Muskler som ger oss rätt hållning och mindre risk för ont i ryggar och leder.

"Pilates handlar om kroppskontroll" fortsätter Flavia. Det visar sig att jag är rätt kass. Men jag bestämmer mig där och då för att INTE ge upp efter ett pass. Inre styrka. Jag inser att den inre styrkan kan vara bra att ha.

Söndag eftermiddag är jag tillbaka där jag är mer bekväm. I body pump-salen. Jag har visserligen aldrig själv haft några tendenser till att "läcka" när jag tar i. Och jag har sällan ont i rygg eller leder. Men jag vet att det är ganska vanligt och lätt hänt att hamna där. Som sagt. Inre styrka skadar inte. Varken den psykiska eller den muskulära.

Notera och acceptera

Varning. Frustration pyser ur dessa bokstäver...

Kan jag ens kalla det jag gör för att springa? Farten är en snigels. I alla fall om jag ska tro räkneverk på vårt nya fina löpband (det vi har satt upp i vårt garage och som jag faktiskt - tvärtemot vad jag trodde, väljer att springa på nu när kvällarna är mörka). Jag försöker med P. "Visst ÄR väl löpbandet konstigt kalibrerat..." Men han har inte märkt något. Springer på i hastigheter som är helt normala för honom och långt ifrån snigelns.

Jag tänker att jag ska notera och acceptera. Vara tålmodig. Lätt är det inte. För någonstans är en del av det jag vill ha ut av löpningen känslan av att ha en stark och vältränad kropp. Och så känns det inte nu. Jag vet att man måste jobba för att komma dit. Jag vet att ett par av mina mediciner sätter krokben. 

26 gram

21 gram sägs själen väga. Men det är inte min själ som sugits upp i mitt pannband (i så fall var den ovanligt tung...). Nej, det är svett. 26 gram tyngre är pannbandet efter ett 30 minuter långt spinningpass.

Jag såg verkligen inte klok ut i mitt klassiska pannband i frotté. (Nej, jag hittade inget snyggare i den lokala sportaffären och ja, jag envisas med att sitta längst fram i den spegelförsedda spinningsalen så jag tvingas se eländet). Men det fungerade utmärkt. Svetten rann inte alls i ansiktet på det sätt som den brukar. Och ögonfransarna, de falska, sitter kvar.

Anna undrar

Orka-mera-Anna undrar några saker...

1. Vilket livsmedel kan du inte leva utan?
Jag kan nog leva utan vilket livsmedel som helst, men inte alla på en gång. Kommer dock att tänka på att jag återupptäckt keso. Tack vare Maddes kost-coaching av mig för ett par år sedan.

2. Godaste efterrätten?
En ganska nyttig en. Här kommer receptet:
Gör en frukt- och bärsallad på blå vindruvor, nektariner, vattenmelon och frysta hallon (som tinar i salladen). Blanda mascarpone-ost och turkisk eller grekisk yoghurt i lika delar. Tillsätt lönnsirap så att det blir lite lagom sött. Mmm.

3. Vad tränar du helst en dag då du har all tid i världen?
Hypotetiskt, för det har jag ju aldrig. Inte ens nu när döttrarna nog får anses vara vuxna. Men jag saknar verkligen de långa långpassen. Dit vill jag igen. Och underligt nog är bilden jag får framför ögonen ett vintrigt landskap. Inte alls vackert väder eller så. Lite bitande vindar runt kinderna och mössa på huvudet.

4. Bästa träningsredskapet?
Just idag är jag nykär i vårt löpband som min man envisades med att sätta upp i garaget. Jag trodde ALDRIG att jag skulle springa på ett band i ett grått garage när man kan springa ute (egentligen borde väl "bästa träningsredskapet" vara en skogsstig). Men löpbandet känns faktiskt som en jättebra och lättillgänglig grej. In med potatisen i ugnen och ner och spring bara. Kvickt och lätt som svärmormor skulle säga.

Ett annat "träningsredskap" jag uppskattar mycket är en bra spinninginstruktör med min musiksmak.

5. Vad är du tacksam för just nu?
Att det faktiskt ser ut som om jag kan bli hyfsat frisk från min hjärtsjukdom. Hoppas hoppas.

Någon som har lust att svara på dessa fem frågor? Ta gärna stafettpinnen för jag är nyfiken på alla.

Pannband och simglasögon

"Pannband?!? Men det är ju så himla eighties" säger jag.

Jag ligger och blundar medan Hudterapeut-Anna sätter en liten frans på var och en av mina ögonfransar. Mina egna är få, korta och stubbiga. Mycket mer så nu än förr och jag skyller som vanligt på kortisonet. Eller kanske betablockeraren.

Korta, stubbiga ögonfransar är visserligen en världslig sak. Men det är inget kul. Så jag bestämmer mig för att unna mig lite fake-fransar. Inte riktigt lika långa och svepande som dotterns. Nej jag väljer de kortaste Anna har. Dels för att jag vill att det ska se naturligt ut, dels för att Anna håller med om att mina egna fransar inte är helt friska och därför kanske inte orkar bära så mycket mer. Vi får se. Nästa gång kanske jag vågar lite mer.

Men vad var det nu med pannband... Jo mitt under pill-jobbet påpekar Anna att svett som rinner i ögonen inte är så bra för limmet. Fransarna kan lossna i förtid då. Lite småpanik får jag. Jag som svettas floder när jag tränar. Och det brukar definitivt rinna i ögonen. Allra särskilt i den varma spinningsalen. Simglasögon föreslår jag och ser scenen framför mig. Jag på spinningcykel med goggles... Pannband tycker Anna. Ja, varför inte. Jag kanske kan starta en ny 80-tals-våg där i spinningsalen.

Mes-propp

Förr var jag tuff. Trodde inte att något ont kunde drabba mig och lät bara bli träning om jag hade ordentligt ont i halsen. Eller feber.

Nu är jag en mes. Tog sista tabletten antibiotika i går men vågar inte riktigt träna. Bakterierna borde väl vara borta. Jag mår helt normalt. Förutom en liten host-rest. Så då vågar jag inte. En mes-propp är vad jag blivit.

I lungorna

Lite frisk luft har väl aldrig skadat någon. Tänker jag. Och promenerar kort och långsamt genom skogen. Väl hemma igen hostar jag upp varenda alveol och bronk på hallgolvet. Eller det är så det känns i alla fall.

Doktorn säger att jag är bättre. Att antibiotikan tar bort bakterierna ur mina lungor. Det är tur och nu ska jag inte gnälla mer.

Vackert var det i alla fall.

Bakterier smyger sig in

Jaha ja. Jag har varit SÅ positivt överraskad över att just infektionskänslighet har varit en kortison-biverkan utan konsekvens för mig. Inte minsta antydan till snuva eller annat otyg under de elva månader jag petat i mig tabletterna. Men. Så börjar det rossla lite i halsen. Mitt i stekande Kanarie-ö-sol. Långsamt utvecklar sig en hosta. Som sista natten på hotellet och första natten hemma var bortom allt jag tidigare upplevt.

Jag mailar Doktor I. Som jag misstänkte innebär infektionen att jag inte får trappa ner kortison-dosen så som det var tänkt. Vänta ut infektionen först. Doktor I vill också att jag går till min vårdcentral. Är det bakterier så behöver jag PC-hjälp (penicillin alltså).

Jag får sista akuttiden för dagen. Den när all personal egentligen hellre vill gå på lunch. Läkaren muttrar lite för att jag kommer till vårdcentralen med lite hosta och ingen feber eller något. Jag förklarar att jag äter kortison och att en del symtom på infektion nog kan vara maskerade. Egentligen är det ju inte mikroberna i sig som ger förkylningssymtomen. Det är när våra kroppar gör sitt bästa för att eliminerar inkräktarna som vi mår lite taskigt. Och mitt immunförsvar är desarmerat av min medicin.

Läkaren muttrar lite till. Han låter sköterskan (som nog också vill gå på lunch) ta ett par prover som han tydligt förklarar att han själv inte tror kommer att ge något utslag. Mutter-mutter. Jag väntar.

I nästa stund är han som förbytt - intresserad och "på". Du har lunginflammation säger han. Kortisonet maskerar en del av symtomen. Ja, jag sa ju det... Han funderar. Han frågar lite om sarkoidosen (han har förstås inte hört om hjärtsarkoidos - det är ju ovanligt som sjutton). Han ringer infektionsklinikens jourtelefon. De har gått på lunch. Han konsulterar en kollega. Han skriver ut bredspektrumantibiotika. Ingen tid att vänta på något odlingssvar.

Jag åker till Kvantum och handlar. Skåpen behöver fyllas efter en dryg vecka på Kanarie-ö. Det känns lite underligt att gå runt där. Jag trodde man skulle ligga däckad när man har lunginflammation. Men kortisonet får mig att känna mig mer eller mindre som vanligt. Utom under de hemska host-nätterna.

Fuerteventura

Länge har jag velat åka till Fuerteventura. Träna, sola bada. Nu är jag på Fuerteventura. Men jag är inte på Playitas.

Där jag är finns en cykelbana längs stranden. Den morgonjoggade jag redan första morgonen.

Där jag är finns en pool som är för grund (och liten) för wet vest. Istället har jag vattenjoggat i havet.

Där jag är finns ett litet dammigt gym (endast min P tycks använda det). Det har jag inte provat ännu för när jag ändå inte är i Playitas passar jag på att vara lite rosslig i halsen.

När svärmor bjuder hela släkten blir det inte Playitas. Härligt har vi det hursomhelst.

30 minuter alltid

Jag träffar en man via ett konsultuppdrag jag har. När vi småpratar om annat än uppdraget hamnar vi i en diskussion om träning (underligt, eller hur...) och välmående och han hävdar bestämt att han har hittat nyckeln till just välmåendet. Eller i alla fall till sitt välmående. Vi är eniga - han och jag, att det nog kan vara rätt individuellt. Hans nyckel är 30 minuter rörelse varje dag. Löpning, promenad, styrka, inlines. Whatever han har lust med, bara det är 30 minuter. Varken mer eller mindre.

Jag tror 30-minutersregeln vara en ganska bra grej för mig. Om jag får modifiera det hela lite. Jag bestämmer mig genast för att se till att jag rör på mig på något sätt i 30 minuter de dagar jag inte tränar något annat. Men när jag tränar något får jag träna hur länge jag vill...

Jag bestämmer mig också för att vara nöjd med träningsveckan trots att den innehåller färre kilometer än på länge. Tre 30-minuterspass är allt som har fått plats (och lite yoga, spinning och pump). Så kan det bli när kalendern är fylld av annat. Men trettio minuter borde man väl kunna hitta i princip alla dagar?

Roligaste "träningen" i veckan: En timme Bollywood-dans med inspirerande instruktör - upptakten till en rolige 50-årsfest. Så himla kul. Och svettigt. (Ologgat i träningsdagboken - det var ju på skoj ju).

Hålla på plats

Om man är en dam eller en tjej så behöver man i de allra flesta fall hålla behagen på plats när man tränar. Behag förresten... Jag stryker genast det ordet - det känns sexistiskt. Jag byter till "bröst". Hålla brösten på plats. Löpare av kvinnligt kön behöver helt enkelt en bra sport-BH.

Jag vet inte om mina bröst är väldigt annorlunda från andras. Det jag vet är att de BHar som passar mig brukar försvinna från sortimentet. Det måste ju betyda att efterfrågan är liten. Och att jag är udda som efterfrågar just dessa modeller. Samma sak händer mig för både sport- och "vanliga" bysthållare.

Min absoluta favorit-sport-BH de senaste åren är en från Falke. Jag har fyra. Tre small och en medium. Medium köpte jag först av alla, när jag inte fattade att plagget nog skulle sitta ordentligt tight. Den i medium råkar vara den enda jag kan ha nu, med kortison-kilon på kroppen. Jag behöver alltså köpa fler.

Jag letar runt på några nät-shops. Inget napp. Väldigt lite Falke BHs över huvud taget och ingen som ser ut som min modell.

Jag stormar in på Runners store - för det är där jag köpt förrådet. Där hittar jag en som liknar de jag har, men det är helt klart inte samma. Den känns tunnare och är märkt med "low support". Det gör mig lite skeptisk. Planen är att springa. Planen är att det inte ska skumpa alltför mycket. Äh. Jag har bråttom. På kroken bredvid hänger en av mig ej beprövad Falke-modell. "High support" står det på den och den är rätt snygg - med dragkedja fram. Dragkedja kan nog vara bra tänker jag. Jag rycker åt mig båda två och rusar ut ur butiken 1 100 kr fattigare (det är dyrt att vara kvinnlig löpare).

Från vänster till höger: Gammal trotjänare som en gång var vit, ny "low support" och ny snygg "high support". Den senare inte stress-testad än så länge. Alla från Falke. Om de nya är lika bra som mina gamla så kommer jag att vara mycket nöjd.

Av olika anledningar råkade jag springa i "low support"-varianten idag. Jag tänkte inte en sekund på vilken BH jag hade. Alltså fungerar den bra för mig, som nuförtiden har betydligt mer att hålla på plats än "två pressade lingon på en bräda".

Sjuk tävling

"Du krossar motståndaren"... "Se nu till att vinna andra ronden också"... "Du är en kämpe och du klarar det här"... Jag har lånat några kommentarer från facebook. En löpare jag känner lite grand har fått tillbaka en cancer som vi alla hade hoppats att han var fri ifrån, och kommentarerna jag lånat är skrivna i all välmening. Det är jag säker på. Det är också mycket möjligt att löparen, mitt i det kaos han troligen befinner sig i, uppskattar heja-ropen. Jag vet inte. Men i mig kryper det.

Det kryper för att jag ser en baksidan hos tillropen. Jag ser hur de lägger en tung börda och ett ansvar på den som är sjuk. Om cancern inte ger sig - är det då för att den drabbade inte kämpat tillräckligt? Och vad är det egentligen att kämpa? Hur vinner man en så sjuk "tävling".

Jag berättar för P hur jag tänker. Han är inte med mig alls. För honom betyder "kämpa" att orka igenom alla behandlingarna. Och att mäkta med att hålla en positiv inställning och en tro på att det är möjligt att bli frisk. Saker som jag själv är övertygad om är viktiga. Jag lägger bara inte in dem i ordet "kämpa".

Det är svårt att kommunicera. Det är ännu svårare att kommunicera med någon som drabbats av något så hotfullt som cancer. Vad säger man som stöttar? Vad säger man som inte hamnar fel? Och kan man verkligen kommunicera om sådant på facebook? Själv nöjer jag mig med ett "tänker på dig". Och det gör jag - tänker på M. Och på A, som strax går sin första cell-giftsrond. FUCK CANCER.

Plankor och brädor

"Som två pressade lingon på en bräda". Jag vet inte varför just det uttrycket far igenom huvudet. Mer än att jag tänkt och tänker en del på kroppsfixering. Mina döttrar befinner sig i den ålder (runt 20-årsstrecket) då kroppsfixering kanske är som allra störst (i alla fall var den det för mig) och jag har intrycket att det kanske är ännu tuffare idag. Eller så är det inte det. Jag vet inte. Inte egentligen.

Jag vet inte heller om någon använde bräd-uttrycket om mig. Men det användes. Om tjejer som inte hade så mycket former. Och det hade inte jag.

Kanske märks fixeringen mer idag för att det idag finns möjligheter. Möjligheter som för mig är främmande. Eller vad sägs om att fylla i vaderna med hyaluronsyra? Jo. Folk gör sådant. För att inte tala om alla dessa fågelnäbbsliknande, sprickfärdiga läppar (ja, jag är gammal och mossig - jag vet).

I min bokklubb läste vi "Torsdagsänkorna" (godkänd men inte fantastisk blir omdömet). En rolig detalj stannade dock kvar i min skalle. Boken utspelar sig i en gated community i Argentina runt tiden för 9/11. En av bokens kvinnor oroar sig för vad man ska hitta när man gräver upp hennes grav (för man får bara ha graven en viss tid) - en hög med ben och ett par silikonkuddar... Eviga bröst. I Sydamerika tycks annars rump-förstoring vara en stor grej. Mycket hyaluronsyra blir det.

Och så var det det där med plankor. Läste att en kinesisk polis slagit rekord i att stå i "plankan" - 4 timmar och 26 minuter! Huah! Jag skulle aldrig klara ens 4 minuter och 26 sekunder. Men idag. Idag är jag ändå väldigt nöjd med mig själv. Idag klarade jag att köra CXworx-passets plankor på tå. Det är ett stort framsteg och en prestation för mig, som för ett par månader sedan nästan inte grejade samma plankor på knä. Tänk vad man förfaller när man inte tränar. Och hur man kan komma tillbaka när man väl ger sig på det igen.

Rulla ut mattan och hämta fotfilen

Vad är det med mig och yoga? Vad är det med mig och hemmaträning? Jag vill yoga (tror jag) och det passar bra att göra det hemma. Jag har det jag behöver. Två yogamattor att välja på och obegränsad streamig av ypperlig yoga från YogaGlo. Som jag ju ändå betalar för. Ändå BLIR det inte.

Det är inte så att jag har särskilt svårt för att motivera mig till träning rent allmänt. Inte alls faktiskt. I nuläget får jag bromsa lite för att det inte ska bli för mycket för min lite ovana kropp. Helst vill jag springa, spinna eller köra styrka varje dag. Jag vill yoga också. Tror jag. Jag vet ju hur skönt det är. Och nyttigt. Ändå skjuter jag upp.

Lite samma sak är det med mig och fotvård. Det blir inte det heller.

För mig tror jag nyckeln ligger i att vissa saker man gör hemma kan man skjuta upp. Man har ingen egentlig tid att passa och jag tänker nog (lite halvt medvetet) att jag ska, men inte just nu. Jag tänker (lite halvt medvetet) att det nog funkar lika bra (eller kanske till och med bättre - vilket självbedrägeri!) att göra den där yogan eller ta det där fotbadet i morgon istället.

Jag har ännu inte gått så långt att jag lagt in fotbad i min kalender. Men yogan ligger där. På förutbestämda tider. Vi får se om det hjälper.

Fotfilen? Den går jag och hämtar nu. Eller om en stund. Eller kanske i morgon?

Ovanligt socker

I drygt tio månader har jag försökt göra socker så ovanligt som möjligt i det jag stoppar i munnen. Inget godis, inga kakor, ingen glass, ingen läsk (det drack jag i och för sig inte innan heller). I början var jag så nitisk att ja inte åt sushi eller thai-mat heller. Men så nitisk är jag inte längre. Jag kan göra undantag. Sitter till exempel just nu och väntar på att dottern ska komma hemkörande med lite Thai. Men godis och efterrätter och så är fortfarande no-no.

Jag har tjatat en del om min medicin och allt knas den gör med mig. Det är just för att kortisonet inte ska göra mig till diabetiker jag vill göra socker ovanligt för min kropp.

Men ibland längtar jag efter lakrits. Som tur är finns det sockerfri. Fri från vanligt socker men sötad med något annat. "Ovanligt" socker. Stevia är det senaste på sötningsfronten verkar det som. Naturligt och från växtriket ska det vara (men naturligt och från växtriket är ju vanligt socker också).

Nellie Dellies gör supergod lakrits (jag har ännu inte provat icke-lakritsen). Med just stevia. Jag hittar godiset på någon av apotekskedjorna (vem kan hålla reda på vilket apotek som är vilket - inte jag i alla fall).

Det finns bara ett problem - min mage blir som en uppblåst och bubblig ballong. Med stort behov av utsläpp. Så där så att det är svårt att vara bland folk. Jag vet inte om mina små kompisar tarmbakterierna gillar eller inte gillar stevia. De tycks i alla fall göra gas av det.

Över stock och sten. Och så en backe...

Hur tänker jag egentligen? Min skog är svår att springa i redan från början. Massor av rötter att halka på nu när det är lite fuktigt (jag behöver kanske ingen löparrygga, men jag tror banne mig att jag behöver ett par terrängskor). Stenar att snubbla över. Slippriga lerfläckar. Att springa i den skogen utan linser - hur smart är det?

Med linser ser jag att bilden är lite oskarp. Men den är bra mycket skarpare än min blick utan linser.

Till råga på sikt-eländet så börjar det skymma. Jag skänker en beundrande tanke till alla de synskadade som springer. Imponerande!

Jag springer uppför en backe. En idé slår mig. Egentligen var planen att springa fartlek i skogen, men jag får ju inte upp någon fart. Några varv i backen kanske kan vara något? I backen behöver jag inte springa fort för att det ska suga i benen. Kan inte springa fort heller - med min pulsbegränsning. Jag bestämmer mig för att springa uppför tills pulsklockan varnar och sedan lunka nerför. Sex varv eller så. Passande nog piper pulsklockan strax före backkrönet. Varje gång. Och benen blir härligt trötta.

Försiktigt och långsamt springer jag hem. Lyckas undvika snubbel och snedtramp. Det blev ett rätt bra pass ändå. Utan linser i skymningsdunkel skog.

Den lilla kicken i yoga-baken

Det är ett tag sedan det var påskafton. Dagen då jag fick en liten ICD-dosa inopererad. Passande nog ungefär lika stor som ett ägg. Men som tur är betydligt plattare än ett ägg.

Träningsglädje skriver om "intentions vs. actions". Jag tänker att min intention är att börja yoga igen. En intention jag har haft ganska länge. I någon månad eller två efter operationen uppmanades jag att vara försiktig. Inte sträcka ut armen för långt. Egentligen inte lyfta armen över huvudet. Annars kunde elektroderna lossna ur hjärtat. Yoga kändes inte riktigt lämpligt. Men nu har det som sagt gått ett tag.

Varje månad dras pengar från mitt konto. Avgiften för mitt YogaGlo-konto. Lite onödigt att betala men inte använda. Särskilt som jag tycker yoga är bra och skönt bara jag kommer mig för (hemmaträning har jag ju lite svårt att få till). Träningsglädje-Saras inlägg får bli den lilla sparken jag behöver. En spark som omvandlar intention till handling.

Jag börjar lätt. Ett kort pass med fokus på core. Efteråt lägger jag några pass i "kö"-funktionen och några i kalenderfunktionen. YogaGlo kommer nu att påminna mig.

Måste-prylar

Jag surfar runt. Jag bara MÅSTE ha en ny löpar-rygga! För jag vill springa till och från träning i Huddingehallen.

Jag surfar runt. Jag blir förvirrad. Det finns så många. Jag läser något test från 2012 eller så. Och en "att tänka på"-artikel som nog är ännu äldre. Jag blir inte så mycket klokare. Modellerna i nät-shoppen är inte riktigt samma som i testet.

Jag pressar återigen ner mina träningsskor för inomhusbruk i min ytte-pytte löparrygga. Den som nog egentligen mest är tänkt som vätsketank. En torr tröja får plats - med ännu lite mer våld. Vattenflaskan tar jag i handen. Det går. Men det är lite irriterande. Därav "måstet".

När det är dags att springa hem minns jag att jag läste något om remmar. Om att fästa saker på utsidan av säcken. Hmm... Jag har ju någon slags snoddar på min rygga. Har nog mest sett dem som dekoration. Men. Med dem sitter flaskan fast som i ett skruvstäd. Och jag kan sluta surfa och irra mellan modeller -jag BEHÖVER ju ingen ny löparrygga.

Rygga med flaska i stadigt grepp. Den sitter tightare än det ser ut. Inte minsta skump. Löparskorna bara råkar matcha... 

Måste påminna mig

Jag gillar höst. Jag GILLAR höst! Jag gillar väl höst...

Det verkar som om jag har glömt att jag tycker om att springa i höstluft. Det verkar som om jag har glömt att det inte gör så mycket om det regnar lite. Eller blåser.

Idag i Stuvsta börjar dagen som den vackraste av höstdagar. Jag jobbar hemifrån. Bestämmer mig för att klockan tre - då ska jag släppa tangenterna och springa. Jag ser framför mig ett härligt pass runt sjön. I höstsol.

När klockan väl är tre blåser det. Och ser ut som om det tänker börja regna vilken sekund som helst. Solen är någon annanstans. Jag tittar ut genom fönstret och påminner mig om att det alltid ser värre ut inifrån. Jag bestämmer mig för lite intervaller i skogen i stället för långspring runt sjön. Gömma mig bland träden och undvika den värsta blåsten.

Visst har jag fattat att det har regnat rätt mycket på senaste tiden. Men jag anade inte att stigen jag valt mer skulle likna en bäck. I alla fall bitvis. Intervallerna omvandlades till påtvingad fartlek. Av modellen "spring på när du kan, annars inte".

Men det är klart att det var skönt. Det är ju höst. Jag gillar höst.

Min egen sanning

Lite till mans lyssnar vi selektivt. Och det vi vill höra fastnar. Det som inte riktigt passar vår bild bortser vi gärna ifrån. Mer eller mindre tydligt hos olika individer. Mer eller mindre uttalat beroende på hur viktig en viss fråga är för oss.

Jag gillar bäst att cykla fort. Spinna med ganska lätt motstånd och hög kadens. Alltså passar det mig bra att lyssna på sanningar om att det är det bästa för en löpare att göra så. Alltså suger jag i mig allt som stämmer med den uppfattning jag vill ska vara sann.

Jag tror att jag lyssnar ganska bra på tränare Nilsson. För att jag vet att hon vet allt om löpning och för att jag ser henne som mycket klok. Men det här med spinningbenen hade jag fått om bakfoten. I alla fall Nilssons anledning bakom uppfattningen att hög kadens och lätt motstånd är bäst för löpare. För den uppfattningen har hon. Men inte för att man skulle bygga cykelfunktionella ben med "fel" muskler för löpning. Ingmaries argument är istället att benen ofta kan kännas tunga när (om) man ska springa snabba löp-pass i närtid.

Jag springer inga snabba löppass. Där föll det argumentet. Men jag tycker mig ändå minnas att jag läst någonstans att tungt motstånd på spinningcykeln ger muskler som motverkar löpning... Nåja, om jag nu tycker bäst om att köra snabbt och lätt så kan jag kanske göra det utan "sanningar" som stöd. Jag kanske kan göra det bara för att jag gillar det. Jag är ju inte direkt elit heller. Inte ens tant-elit.

Spinningben

Tränare Nilsson har varnat mig. Man blir bra på det man tränar och man får muskler därefter. Alltså ska man vara varsam med spinning (i alla fall med motstånd tungt nog för att bygga spinningmuskler) om man vill bli en bra löpare. Spinningmuskler är inte optimala för löpning. "Kör med lätt motstånd och hög kadens" hör jag henne säga.

Men. Just nu är mitt mål att behålla de muskler jag ännu inte tappat till kortisonet, inte lägga på mig alltför mycket kortison-fett och framför allt MÅ BRA. Då kan man ju spinna hur man vill.

En bra grej med spinning (när man har pulsrestriktion) är att pulsen inte rusar riktigt lika fort och lätt som vid löpning. Jag kan köra hyfsat hårt utan att bryta alltför mycket mot "Doctors orders".

Jag kör ett 55-minuterspass för Anna. Mitt första sedan det lååånga träningsuppehållet. Trettio minuter har jag kört några gånger. Femtiofem minuter är något annat. Eller i alla fall längre. Anna tar oss uppför tunga backar. Halvvägs in i passet inser jag att jag definitivt inte har spinningben. Musklerna skriker. Särskilt vaderna. Och som vanligt älskar jag när musklerna värker. "I´m ten feet taa-aa-all" sjunger jag. Anna tittar lite. Jag trampar på och fortsätter sjunga med. Och är väldigt medveten om att jag egentligen bara är 5 feet och ett par-tre inches... 5 feet pure happiness.

Surnar till

Det har skrivits träningsbloggs-spaltmeter i ämnet. Jag har skrivit om det förut. Det där mystiska fenomenet att det ibland går lättare än man väntat sig och ibland tyngre. Utan någon uppenbar anledning. Oförutsägbart.

Jag brukar inte ha några större problem med att träna på morgonen. Mig passar det utmärkt att slänga i mig lite yoghurt och ge mig iväg till Body Pump medan resten av familjen lördagssover.

Denna lördagsmorgon kände jag mig ovanligt peppad. Släpade fram mer vikter än vanligt. Men redan under uppvärmningen kände jag att kroppen inte alls var lika pep. Tuuuungt. Seeeegt. Man ska ju vara snäll mot kroppen sägs det och det var jag. Ända fram till axellåten (som är den sista med vikter) var jag ovanligt snäll. Men så surnade jag till. Lade på något extra kilo på stången och valde tyngre hantlar än jag brukar. Tyngre än vad jag tror att jag klarar av. Axlar är, och har alltid varit, min akilleshäl. Men med lite tjurskallighet så grejade jag det. Och kunde gå extra nöjd från hallen. 

Orsakssamband

Jag tror att min huvudvärk nog tog sin början i själva nedläggningen av vinbaren. Detta ypperliga vattenhål som låg vid Östermalmstorg och som inte finns mer.

Jag tror min huvudvärk tog sin början i att han jag delar kontor med föreslog att vi skulle äta lunch i den restaurang som öppnat i just den lokal där vinbaren huserade. Innan den lades ner.

Rörande överens var vi - mitt sällskap och jag, att kocken nog var den enda som inte var nybörjare. För maten var god. Väldigt god. Men. Det hade varit ännu bättre med lite vatten till. Var sitt litet glas fick vi till slut. Efter vinkande och viftande. Där och då grundlades min huvudvärk. Det är vad jag tror.

Att sedan späda på med stress och jäkt. Att glömma att dricka något annat än vätskedrivande kaffe. Ja, då får man ont i huvudet. I alla fall jag.

Väl hemma är huvudvärken påtaglig. Väl hemma inser jag att om det ska bli någon löpning idag så får det bli genast. Jag häller i mig ett par stora glas vatten. Min huvudvärk orsakas nästan alltid av vätskebrist, stress eller överhoppat kaffe (paradoxalt, men sant). Jag hoppas att jag kan springa ifrån smärtan. Det brukar gå. Värken brukar släppa. Men inte idag. Att springa med huvudvärk är inte kul. Tur att mina pass fortfarande är korta tänker jag. Och står ut.

Väl hemma igen häller jag i mig ännu mer vatten. Så. Nu. Huvudvärken släpper. Den huvudvärk som hade sin upprinnelse i nedläggningen av vinbaren.

Klämt

Sådär ja. Nu har jag klämt fem pass på tre dagar (några av dem ganska korta men ändå...) och nu tänkte jag vila i dagarna tre. En promenad är visserligen utlovad. Runt Cap d'Antibes. Jag ska till Nice. Denna gång utan löparskor.

Rulltrappa till träningen

Den där bilden på rulltrappan upp till träningslokalen... Typiskt USA. Att jag åker bil till hallen har inget med lathet att göra - det är av tidsbrist. Eller?

När jag sitter med min planering söndag kväll inser jag att jag inte har tid att träna så mycket som jag vill denna vecka. Inser att jag nog behöver både springa och träna styrka på en och samma dag för att få till åtminstone några pass. Jag får en idé. Jag kan ju faktiskt springa till och från hallen. Utnyttja tiden genom att inte åka bil...

Så får det bli.

Jag pressar med lätt våld ner inneskorna i den enda löpar-rygga jag har - den som egentligen är en vätskeryggsäcken med vätskeblåsan urtagen. Väldigt liten är den. När skorna och träningskortet väl är i får inget annat plats. Jag tar vattenflaskan i handen och tänker att jag kanske behöver ytterligare en löparpryl ändå - en större rygga. Det där med att man bara behöver skor...

Drygt tre och en halv kilometer dit. Lika långt hem. Lite över sju kilometer "gratis" - bara genom att springa istället för att åka bil. Benen känns hyfsat pigga båda vägarna. Inte så påverkade av body pumpen som jag hade trott. Jag sticker tio minuter tidigare än om jag hade åkt bil. Jag är hemma någon kvart senare än vanligt. För 20-25 "tappade" minuter har jag fått drygt 40 minuter löpning - en ren tidsvinst.

På många sätt är det bättre att inte ta rulltrappan till träningen.

Reset expectations

Jag kämpar lite med min inställning just nu. Å ena sidan är jag överlycklig över att jag får springa igen. Det ÄR verkligen jätteskönt. Å andra sidan hatar jag hur långsamt det går. Hur segt det känns. Vilka ruttna kilometertider min klocka registrerar.

Klockan måste jag ha på mig för den håller koll på min puls. Men kanske borde jag stänga av GPS-funktionen ett tag. Rent logiskt kan jag förstå att jag är långsammare nu än jag någonsin varit. Jag har en pulsgräns att hålla mig under. Jag äter beta-blockerare (som att springa med handbroms har någon sagt). Jag kommer från ett träningsuppehåll på tretton (13!) månader. Jag väger 7-8 kilo mer nu än jag gjorde innan jag tvingades sluta träna och börja äta kortison. Rent logiskt kan jag förstå att kilometertiderna ligger i ett område jag nästan aldrig befunnit mig i tidigare (kanske möjligen på något riktigt grisigt långpass i snömodd och motvind). Ändå suger det lite att få långsamheten svart på vitt efter varje pass.

Nä nu får jag skärpa mig! Reset expectations. Och om jag inte lyckas med det - stänga av GPS-funktionen ett tag. Njuta av att jag faktiskt kan och får springa igen.

Genialiskt

Man märker när något företag fått idén att marknadsföra någon produkt (eller märke) genom att ge gratis prov till några bloggare med genomslagskraft. Det går som en våg liksom. Samma pryl beskrivs av flera inflytelserika (eller i alla fall väl-lästa) bloggpersonligheter nästan samtidigt. Från början en ganska genialisk idé i sig själv. Om än inte helt ny.

Jag har inget emot att bloggare "upplyser" om produkter de fått i reklamsyfte. Så länge det är uppenbart att det är så det är. Och uppenbart är det för det mesta. Den senaste "reklamvågen" jag uppmärksammat är Flip Belt. Den kroken svalde jag. Med hull och hår. För jag tyckte det verkade vara en så bra produkt. Något som kanske skulle fylla ett behov jag faktiskt har.

Före hjärtkalabaliken hade jag sällan mobiltelefonen med mig när jag sprang. Efter hjärtkalabaliken har jag ALLTID med mig mobiltelefonen. Nu när det är varmt har jag inga kläder med fickor utan håller telefonen i handen. Klart att det inte går! Klart att jag behöver ett Flip Belt. Jag har ingen stor inflytelserik blogg så jag fyllde i kreditkortsnumret och klickade hem ett.

Det enkla är oftast det mest geniala. Flip Belt. Ett ringformat rör av elastiskt tyg (följ länken ovan och titta på bilderna om ni undrar vad jag försöker beskriva). Man sätter "bältet" i midjan, ploppar i det man vill ha med på träningsrundan och flippar runt. Plopp och flipp. Voilà! Sitter som en smäck. Fantastisk uppfinning i all sin enkelhet. 

Att ett ringformat rör i elastiskt tyg kostar nästan 300 kr... Ja, jag tycker faktiskt att det är värt det. För för mig fyller det ett verkligt behov.

Spontant eller planerat

Spontanitet vs. planering. Leva i nuet. Eller få saker gjorda på ett effektivt sätt. Vi är olika. Och de flesta av oss är nog en blandning av båda typer.

Leva i nuet är nog lite mer hipt i de allra flestas ögon. Planering låter så fyrkantigt. Men det är just planera man (åtminstone jag) behöver göra för att få in träningen i arbetsveckorna. Söndag kväll skriver jag in de pass jag tänker mig i samma kalender där jag har min arbetsplanering. På datorn.

Häromdagen undrade han jag bor med (och han som städar) om han kunde slänga min filofax. "Självklart INTE" var min spontana reaktion. Men varför inte egentligen. Those days are gone. Och jag lyckades i alla fall aldrig att få min filofax så där fräckt busy med färglappar och grejer som stack ut.

Sitta still i sadeln

På spaning i träningssalen. Människor fascinerar mig. Hur de är och hur de gör. Var och en får naturligtvis göra som den vill... Så länge det inte stör. Och kanske fascinerar mitt beteende någon annan? Det bjuder jag på!

Beteendet som är föremål för dagens spaning stör mig inte. Inte alls. Jag undrar bara. Det är tio minuter kvar till Sofies 30-minuterspinning börjar. De allra flesta cyklar är inställda och klara och med spinningdeltagare säkert i sadeln. Förra veckan, mitt i all besvikelse över schema-ändringen som gjort spinningen 25 minuter kortare, föreslog Sofie att vi kunde komma en stund i förväg och värma upp lite eftersom trettio minuter ändå är ganska kort. Hon lovade upplåst sal. Själv lär hon storma in med någon halvminuts marginal - direkt från body pump-instruerande.

Så där sitter vi. Tjejen bredvid mig och jag - vi trampar på ganska hårt. Svetten börjar droppa så smått. Jag ser mig om i rummet. Några snurrar långsamt och lojt runt sina pedaler. Några sitter helt still. Sparar de på krafterna? Vet de inte vad de ska göra utan instruktion?

Lite underligt tycker jag, som dels har svårt att sitta helt still på en spinningcykel - fötterna börjar liksom gå av sig självt, dels har svårt att slösa med tid på det sättet. Varför inte cykla tio minuter när man ändå sitter där? Allra särskilt som passet är så kort som 30 minuter.

By by för denna säsong

Eriksdalsbadet tycker att det är höst. Eller de tycker i alla fall att det är dags att stänga utebadet. Idag var sista chansen för utomhusplask. Och den tog vi, Lisa och jag.

På land har jag inget alls emot att springa själv men i vattnet vill jag helst ha en träningskompis. Det blir lätt tråkigt annars. Med någon att babbla med går tiden istället fort.

Lite sorgligt är det att sommarsäsongen med utomhusbassäng och tillräckligt varma sjöar redan är över. Men inomhus funkar bra det med. I alla fall om man har babbel-sällskap.

Som vattenlöpare får man ofta frågor - antingen undrar folk vad det är man gör (syns inte det?) eller så vill de köpa en likadan flytgrunka och vill veta var. På den första frågan svarar jag (eller vi - för jag vattenlöper sällan ensam) tålmodigt. På den andra har jag inget egentligt svar för jag "lånar" mitt bälte av Ingmarie sedan flera år. Det jag använder är från Speedo och kallas aqua fitness jog belt tror jag. Ett annat märke är Aquajogger.

Det är mödan väl värt  att leta rätt på ett bälte och börja vattenlöpa tycker jag. Men ganska snart behöver man nog hitta en kompis också. Annars kan det lätt bli lite tråkigt. I alla fall om man är som jag.

Veckans långpass

Från att gradvis ha jobbat mig upp till att kunna springa 30 minuter i sträck, vilket tog mig sex veckor av "intervaller" i lågt tempo blandat med gång, känner jag mig nu som en löpare igen. Visserligen en långsam sådan. En tung sådan. En som är fullproppad med mediciner som delvis bromsar. Men en löpare.

Jag har insett under resans gång att det krävs en del uthållighet av en nybörjare. Jag har förstås varit nybörjar-löpare förut - alla är det någon gång, men då var jag nog i bättre grundkondition. Av innebandy, badminton och intensiv-gympa. Och jag var yngre. Lättare i kroppen.

Jag konsulterar tränare Nilsson. Hur göra nu? Nu när jag nått 30 minuter i sträck. Receptet blir variation. Med min pulsrestriktion får variationen vara längden på passen. I alla fall just nu. Tre pass i veckan, varav ett lite längre. Det längre är till att börja med 40 minuter. Långt ifrån långpass så som jag tidigare definierat dem. Men ett långt pass i relation till veckans andra pass på 20-30 och 30 minuter. Tre pass i veckan tycker tränaren räcker. Försiktigt nu. Låta senor, leder och muskler hänga med i svängarna.

Om någon nybörjare vill ha receptet så gjorde jag - med hjälp av Nilsson, så här (alltid med 1 min gångvila mellan reps och med löpning max varannan dag):

Löpning	Reps	Total löpning (min)
1 min	10	10
1 min	10	10
1 min	15	15
1 min	20	20
2 min	10	20
2 min	12	24
2 min	14	28
2 min	15	30
2 min	15	30
2 min	15	30
3 min	10	30
3 min	10	30
3 min	10	30
5 min	6	30
5 min	6	30
10 min	3	30
10 min	3	30
30 min	1	30