Att vara mamma till tonårsdöttrar är inte alltid lätt. Det är inte så lätt att vara tonårsdotter heller - så mycket minns jag av forntiden. Idag känner jag mig trött, otillräcklig och ledsen. Träningen är för mig nästan alltid ett bra utlopp för negativa känslor, men idag kom konflikten när träningen redan var gjord.
Nytt våtväst-rekord för mig idag - nästan två timmar. De första 20 minutrarna gick långsamt, då var jag ensam - sen kom Ingmarie! Och livet och vattenlöpning kändes plötsligt toppen. Tiden flög iväg. Ingmarie förklarade i vetenskapliga termer (hon vet att jag är en sucker för sådan information) varför wet west-löpning är så bra på att öka musklernas mitokondrietäthet, och det utan att man blir särskilt anfådd. Superbra cirkulation får man av vattnets masserande, som hjälper till med det venösa återflödet. Hon berättade också varför man blir så kissnödig av pass i vatten. För det blir man!
Våtvästlångpasset satte punkt för min alternativa vecka. Helt löpfri för att vila vaden, men utan en endaste vilodag. Power yoga, spinning, body pump och vattenlöpning har det blivit - det senare både i intervallform och som långpass-substitut.
Nästa vecka hoppas jag på "the real thing" igen. Löpning alltså. Försiktigt till en början kanske. Men sen... Så mycket uppdämd löpvilja finns i mina ben. Hoppas, hoppas att det håller nu!
1 kommentar:
Det hoppas verkligen jag med! Börja bara försiktigt. Och miljarder tack för i dag! Lever på det fortfarande. :-)
Skicka en kommentar