Jobbet betyder mycket för mig. Jag vill ha ett som ger mig något mer än bara lön. Hittills har jag haft tur.
Baksidan är att de jobb som ger något oftast kräver något. Oftast mer än 40 timmar per vecka i insatts. Dessa jobb låter sig heller inte alltid så lätt lämnas när man stänger kontorsdörren. I alla fall har det varit så för mig. Löpningen har varit en ventil - när den hunnits med.
Jag har bestämt mig för att inte hamna i spiralen igen, den negativa karusell där jag låter jobbet ta mer och mer plats. Familj, träning och vänner är också viktiga för mig. Och jag har lärt mig att familj och vänner inte kan vänta till sen. I alla fall inte under någon längre period. Det fungerar inte för dem och det är inte bra för mig. Planerad träning bör inte heller vänta till nästa dag - i alla fall inte varje dag.
Men någon gång må det väl vara hänt. Som idag. Min ganska nya chef (mindre än en månad på jobbet och av den tiden mest på resande fot) ville dividera och diskutera min roll. Sådant avbryter man ogärna när relationen är ny. Klockan blev sex. Klockan blev halv sju. Och jag som skulle tröskel-springa innan yngsta dotterns fotbollsmatch.
Får byta fot och ta den korta återhämtningsturen idag. Tröskel sparad till imorgon. Andra gången på mycket kort tid som jag sparar på ett mentalt lätt ångestladdat pass. Ett mönster? Hade jag avspisat VDn om inget tröskelpass hade väntat?
1 kommentar:
Bra funderingar som det förmodligen inte finns något facit på. Facit, ett välanvänt ord den här veckan verkar det som. Ha en bra helg!
Skicka en kommentar