Uppförsbackar och nerförsbackar. Två av intervallerna, den första och den sista, avslutas i ganska brant motlut. Spykänsla. Nedjoggen tar jag så försiktigt så. Rör mig knappt framåt. Så känns det i alla fall. Garmin säger annorlunda. Nerjoggen är lite snabbare än uppvärmningslöpningen - det stämmer dåligt med känslan. Jag har blivit fartblind. Igen.
Bara tre-fyrahundra meter kvar. Nästan hemma. Med försiktiga steg.Jag tänker att det nog finns ytterligare ett syfte med de där stegringsloppen som tränare Nilsson skriver in i alla mina fartpass - utöver att träna in ett bra, snabbt steg alltså. Stegringsloppen kanske ger lite fartblindhet inför intervallerna tänker jag.
Borta är mina tunga tisdagsben. Stegringarna går så lätt så lätt. Lättheten blir till fartblindhet när jag inleder första fyra-minutaren. Jag gör ett misstag jag gjort förr. Närsynt startar jag lite för optimistiskt. När intervallerna är längre än jag kan se, bortom horizonten liksom, kan det vara lite klurigt att hitta lagom fart tycker jag. Rätt fart för att orka hålla hela vägen. Genom alla repetitionerna.
Verklig hastighet och känslan av fart tycks inte vara helt kalibrerade i mig. Men jag jobbar på det.
4 kommentarer:
Visst blir man lätt fartblind på nerjoggen efter snabba pass. Ganska skön känsla! :)
Jag håller helt med om stegringsloppen. De ger lite extra fart i benen så att kommande fart under intervallerna/snabbdistansen inte känns lika farlig längre :)
Den vägen är för mig sinnebilden av löpning på grusväg i ett vackert sommarsverige!
Daniel, visst är det skönt!
Sara, jag ska försöka lyda Ingmarie lite bättre. Tyvärr hoppas stegringsloppen ofta över.
Erik, visst är det fint! Och lagom mjukt.
Skicka en kommentar