Löpningen är som livet. Ibland är det mindre roligt. Jag har haft en ganska lång svacka. Inte så att jag inte vill springa. Inte så att jag inte vill träna. För det vill jag. Men jag har svårt att hitta fokus. Svårt att formulera mål. Svårt att motivera mig inför tuffare pass. Vill helst bara mysjogga och alternativträna. Och egentligen är det väl det jag borde göra när det känns på det sättet. Samtidigt rycker New York närmre. Någon som kan ge mig en spark i min bak?
Fick en present av en medarbetare. Hon tackar för en spark i baken hon fått av mig. En spark som lett till att hon vågat sig på en ny utmaning. Jag känner mig glad att ha fått vidarebefordra den spark in i doktorerandet som jag en gång fick - av min chef i en helt annan tid.
3 kommentarer:
Spark i baken!
Nej, men skämt åtsido, kanske fungerar det att glädjas åt att du lyckats ge någon en spark i baken åt rätt riktning och inspireras av det. Kan de gör du det också, även om det handlar om olika saker! Glöm inte den härliga känslan i kroppen efter ett riktigt hårt pass, och hur nöjd du kan känna dig efter New York om du vet att du gett allt för att göra ett bra resultat där! Jag tror på dig.
Eller så tillåter du dig en tid med mysjogg.
Fast ibland tror jag man bara måste sluta känna efter och "bara göra" för att det ska släppa... Och gör det inte det så kanske det är mysjogg som verkligen ska göras.
Karin, tack för sparken!
Ingmarie, äh - nu kör jag bara!
Skicka en kommentar