Jag gillar vinter. Jag gillar snö. Men den blöta sliriga vi har i mina marker just nu gör tassandet svårt. Det blir mer som ett klafsande. Underligt nog försöker jag undvika att bli blöt om fötterna. I en kilometer eller två. Sen bryr jag mig inte längre. När skor och strumpor är genomsura kan de liksom inte bli blötare. Så jag plaskar glatt genom blötsnögegget. I drygt 16 kilometer. Det går inte fort. Nästan en halvminut långsammare än mitt normala långsam-tempo. Nåja, tiden är viktigare än distansen på de långsamma passen har tränare Nilsson sagt.
Varje steg är lite tyngre än det brukar. Blöta skor är tunga. Och jag kanar lite bakåt i varje fotisättning. Utnyttjar varje löpmeter lite extra liksom. När man tänker positivt så är blöt slirig snö det ultimata underlaget. Eller?
3 kommentarer:
Avundas dig verkligen INTE. Och även om farten är långsammare än den brukar så blir du STARK!
Röstar för positivt tänkande! Själv tycker jag att mitt löpsteg blir bättre i snö. För att undvika att halka tar jag kortare steg och landar inte lika tungt. Lite mer helfotslöpning, mindre hällöpning. Gratis löpteknikclinic!
Ingmarie, precis. Men jag blir sur också. I dubbel bemärkelse. Om jag inte anstränger mig att tänka positivt.
Bureborn, inget löpsteg blir väl bättre i snömodd!? I snö möjligen.
Skicka en kommentar