Först ser jag Charlotte Kalla kämpa sig uppför (!) en svart pist - på längdskidor. Jag anar hur ont det måste göra i mjölksyrefyllda ben. Säkert ondare än jag någonsin haft av fysisk aktivitet. Jag anar också att det finns soffpotatisar i en och annan stuga som surt muttrar "men kom igen då - kämpa lite", när Charlotte tappar placeringar. Individer som nog inte har full koll på hur mjölksyra känns. På riktigt.
Sedan springer jag en bit. Mellan skidsändningarna. Benen är lätta och mjölksyran gör sig bara milt påmind i någon enstaka uppförsbacke. Ingenting jämförelsevis.
Medan jag stretchar framför TVn trotsar Hellner sina sura muskler. Bragd tänker jag. Hjälte.
2 kommentarer:
Håller med! Hur ofta hör man inte kommentarer typ: "men kan han/hon inte kämpa lite hårdare". Och hur ofta är det inte dessa experter utövare av just soffsittande.
Det är mycket som är enklare när man är åskådare. Men just när det gäller sport tror jag det är få som fattar hur ont det gör att till exempel springa ett 400-meterslopp. Det ser ju lätt ut liksom.
Skicka en kommentar