Inga fötter på jorden

Nu gäller det att hålla fötterna på jorden så lite som möjligt. Bokstavligt talat. Jag letar träningsalternativ fria från fotisättning. Igår blev det vattenlöpning. Idag blev det skridskor. Och innan dagen är slut ska det bli spinning också. Allt för att inte behöva sätta ner fötterna på hårt underlag. Allt för att få min träningsdos. Den som jag är så beroende av för att må bra.

Is brukar i och för sig vara hård. Men fotisättningen i skridskoåkningen är mjuk och glidande. Förhoppningsvis inte alls irriterande för min plantarfascia (eller vad det kan heta, det som gör ont i min hålfot).

Förra helgen, när jag sprang förbi Sundby gård, var isen proppfull av åkare. Idag var jag rätt ensam. Några enstaka pimplare. Jag ger mig ut på den plogade banan - den som går som en åtta över sjön. Förnuftet säger att isen är tjock nog att bära mig. Ändå känns det lite pirrigt när ingen annan åker.

Isen är täckt av sorbet-aktig snösörja, eller på sina ställen rejält med vatten.

Efter en stund släpper pirret. Men jag tar det lugnt. Under snösörjan lurar sprickor och på vissa ställen är isen så porös att skridskoskenorna skär fast. Jag har ingen lust att ramla i plasket. Efter en liten stund börjar jag ändå njuta. Det är skönt att vara ensam. Det är skönt att känna musklerna runt höften - de som jag inte använder så ofta, bränna lite. Framför allt är det så skönt att vara utomhus.

Åter vid Sundy gårds brygga. Några skridskoåkare fikar. "Vi såg dig åka, själva gav vi upp ganska snart" säger en av dem. "Vad synd" svara jag. För så illa var det nu inte. Inte när man kom igång.