Jag väljer mellan ett backpass och tio kilometer med några stegringslopp. Underlaget talar emot backpasset. Snömodd blir liksom än värre på lutande plan.
Jag tänker att jag ska göra stegringsloppen när underlaget tillåter. Jag letar möjligheter. Jag springer förbi konstgräset på Segeltorps idrottsplats. Det ser lockande ut. Synd bara att småkillar tränar. Eller bra för dem. Någonstans tvivlar jag på att de vill dela sitt underlag med mig. Jag springer vidare. Jag springer förbi den plogade skridsko-isen på Långsjön. Undrar för en sekund om icebugsen fäster, men slår undan idén att prova. Jag fortsätter springa.
Tänker att min hålfot känns ganska bra nu. När den blivit varm. Bara lite lite öm. Faktiskt knappt märkbart. Där och då smäller det till. I ett helt okomplicerat löpsteg känns smärtan som en kniv. Rakt in i hålfoten. Värre ont än någonsin. Jag haltar hem på utsidan av foten. Och nu sitter jag i soffan och vill gå så få steg som möjligt. Letar telefonnummer till naprapaten. Han med stötvågsmaskinen.
4 kommentarer:
Usch, elände att ha ont... :( stötvåg brukar dock fungera bra, håller tummarna!
Obra helt enkelt. Hoppas stötvågen gör underverk. Snabbt.
Attans elände! Heja stötvågsmaskinen. Hoppas den gör sitt jobb!
Stötvågsmannen bokad! Måndag klockan 9. Jag är ju inte typen som vill vänta...
Skicka en kommentar