Jag tror vissa i min närhet tröttnat på min självömkan. För länge sedan. Jag börjar tröttna på den själv. Jag har ju grejat skador förr, både kroppsligt och mentalt. Vad är skillnaden?
För Ingmarie och Skånskan-Sara minns jag och berättar om min första och hittills värsta löpningsutlösta skada. 2006 var det. Jag hade sprungit mitt första maraton i slutet av maj och mitt första långa Lidingölopp i slutet av september. På ett oktober-regnigt långpass tog det stopp. Knäet vägrade. Jag fick riktigt ont. Jag fick hoppa på kryckor ett tag. Magnetröntgen visade artros, men smärtan kom troligen från en inflammerad slemsäck. Jag fick en kortisonspruta i knäleden och ett långt mödosamt rehab-program. Men jag kan inte minnas att jag deppade lika mycket som jag gör nu. Eller ens tänkte att löpningen kanske var ett avslutat kapitel. Inte så som jag tänker nu, trots att min plantarfascia nog inte är tillnärmelsevis lika ond som knäet var. Då.
Skillnaden mellan då och nu är nog att kroppen börjar kännas lite bräckligare. Kanske är det hjärnspöken. Kanske är kroppen faktiskt lite skörare. Den är ju definitivt lite äldre. Min käre P protesterar. "Men Evy då - hon var ju som bäst när hon var 47". Palm alltså. Jag är snart 47. Kanske finns det en del kvar att ge ändå. Om jag är lite försiktig med min (kanske) bräckliga kropp. Och gör mig av med lite hjärnspöken.
Just idag känner jag mig ovanligt löpnings-peppad. Peppad av att ha läst om fantastiska insatser i Göteborg av tjejer med eller utan kjol. Peppad av att ha babblat och bubblat med dessa två inbitna och härliga löpnings-entusiaster. Varav den ena fyllt 46. Dessutom är vädret underbart. Ändå lyckas jag hålla mig i skinnet och ta dagens träningsdos i spinningsalen. Eller väljer jag kanske spinningsalen för att jag inte vågar bli besviken på min fot? Hjärnspöken...
För Ingmarie och Skånskan-Sara minns jag och berättar om min första och hittills värsta löpningsutlösta skada. 2006 var det. Jag hade sprungit mitt första maraton i slutet av maj och mitt första långa Lidingölopp i slutet av september. På ett oktober-regnigt långpass tog det stopp. Knäet vägrade. Jag fick riktigt ont. Jag fick hoppa på kryckor ett tag. Magnetröntgen visade artros, men smärtan kom troligen från en inflammerad slemsäck. Jag fick en kortisonspruta i knäleden och ett långt mödosamt rehab-program. Men jag kan inte minnas att jag deppade lika mycket som jag gör nu. Eller ens tänkte att löpningen kanske var ett avslutat kapitel. Inte så som jag tänker nu, trots att min plantarfascia nog inte är tillnärmelsevis lika ond som knäet var. Då.
Skillnaden mellan då och nu är nog att kroppen börjar kännas lite bräckligare. Kanske är det hjärnspöken. Kanske är kroppen faktiskt lite skörare. Den är ju definitivt lite äldre. Min käre P protesterar. "Men Evy då - hon var ju som bäst när hon var 47". Palm alltså. Jag är snart 47. Kanske finns det en del kvar att ge ändå. Om jag är lite försiktig med min (kanske) bräckliga kropp. Och gör mig av med lite hjärnspöken.
8 kommentarer:
Hjärnspöken har vi alla men det bra är att vi kan bestämma över dem. :-)
Man ska också komma ihåg att Evy började sent vilket betyder att hon vilat länge innan. ;-)
Och tack för att du kom i dag! :-)
Klart att det finns mer! 47 är väl ingen ålder!
Dom där hjärnspökena!!!! ;) Du har mycket mer i din kropp så ge inte upp hoppet! Springa kommer du göra igen! Det kan jag sätta pengar på!
Vad jag känner igen mig. Det där med att du känner det bräcklig behöver inte ha med åldern att göra. Jag känner mig okså himla skör, varje gång jag ser en löpare tänker jag: HUR klarar han/hon det utan att få ont i ryggen eller nån annanstans?...
Jag tror stenhårt på att din fot kommer att bli bra. Har du varit hos nån bra idrottsläkare?
Ja, hjärnspöken finns det gott om (tyvärr). Hoppas du hittar tillbaka till en bra känsla igen. Låt det ta den tid det tar.
47 är väl ingen ålder?! :-)
Ingmarie, jag börjad också sent. Och jag tror inte att jag är av riktigt samma virke som Evy.
Andréa, jag vet inte om jag tror på att du inte tycker att 47 är gammalt. Det gjorde jag när jag var 30. Men det underliga är att det känns yngre när man är där. Och egentligen är ett av syftena med min blogg att visa yngre att man kan när man är lite äldre också. Så jag får skärpa mig med gnällandet helt enkelt :-)
Daniel, jag är inte lika säker och funderar på cykel eller andra alternativ.
Lisa, visst är det underligt att det ser ut att göra ont när andra springer när man själv haft ont länge?
Västgötskan, vet inte hur gammal du är, men se kommetar till Andréa ovan. Ungdomen flyttar liksom med en. 47 är ungt för mig, 57 låter gammalt. Men när jag är 57 hoppas jag det kommer att kännas ganska ungt. Så har åldrarna varit hittills för mig i alla fall.
Vad glad jag är att jag fick träffa dig! Och lite kan man allt få gnälla när kroppen trilskas, det gjorde ju jag med.
Och denna 24-åring ser inga problem med att åldras om jag är det minsta som dig och Ingmarie när jag är 47!
Skicka en kommentar