söndag 24 mars 2013

Rost i plåtmagen

Det är så lätt att ta för givet. Inte tänka så mycket på hur man mår när man mår bra.

Jag har en plåtmage. Som klarar det mesta för det mesta. Men inte alltid. Någon gång ibland rostar den ihop.

Det jobbiga med "ont i magen" är inte bara att det gör ont. Det jobbiga är också att det oftast är ganska svårt att fatta varför. Vårt sensoriska (kännande) nervsystem i buken är ganska oprecist. För det är ju inte meningen att vi ska känna när tarmarna rör sig. När vi väl känner något är smärtan (oftast) diffus och svårtydd. Det är inte som att ha ont i en tand. Då vet man liksom var man har ont och varför.

Sedan i torsdags har jag haft en molande smärta i min mage. Intensiteten varierar men obehaget är konstant. Jag förstår inte varför och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Mer än att äta snälla saker, ta det lugnt och vänta. Inte stressa upp mig över att inte kunna träna (för så ont gör det faktiskt).

Ont i magen hör ofta ihop med stress. Det vet jag. Och visst har jag stressat en del på senaste tiden. Men min plåtmage brukar klara mer än så. Ätit min gröt har jag också.

När jag tycker som mest synd om mig själv berättar min vän att en gemensam bekant och duktig löpare har fått leukemi. Senast jag pratade med honom var efter midnattsloppet. Han var besviken över en betydligt sämre prestation än förväntat. Det fick sin förklaring. Och jag fick lite perspektiv. Jag har bara lite ont i magen. Jag har bara missat några få löppass.

8 kommentarer:

Bluemalin sa...

Visst får man perspektiv, men magont är inte att leka med ändå. Det påverkar liksom hela tillvaron på något vis. Hoppas det går snabbt över!

Ingmarie sa...

Magen vill säga något och det är bara att lyssna/vänta in men jag hoppas förstås också det snabbt går över.

Lisa sa...

Usch, ja ibland är det bra att få perspektiv till saker. Men ändå, ont i magen e ju inte kul. Kan vara nåt virus!

bureborn sa...

Perspektiv är viktigt - såklart! Men jag tycker ändå synd om dig, magont är verkligen inte roligt. Absolut inte sånt magont som inte ens går att träna med. Ta hand om dig!

Staffan sa...

Ja, magont påverkar en något otroligt! Undrar om jag tänker på samma person, tidigare kollega, löpare som insjuknat i leukemi, usch!! En Anneli Hällgren sprang Premiärmilen igår på 42' någonting, antar att det inte var du?

anneliten sa...

Malin, visst blir man grinig! När det är så brukar jag tänka på min stackars pappa som var grinig i flera år innan han fick nya fräscha höftleder. Grinig blir man lätt när man har ont hela tiden.

Ingmarie, magen har varit ovanligt tyst. Paralytisk ileus? Nä, så illa var det inte :-) Mår mkt bättre idag och sov faktiskt hela natten för första gången sedan i torsdags.

Lisa, ja virus misstänkte jag också en stund.

Bureborn, jag brukar träna med det mesta. Huvudvärk och mensvärk och så. Men detta var så obehagligt. Och när man inte äter och sover - då är det svårt att få ork till att träna ens om magen går med på det.

Staffan, tror vi tänker på samma - en x-kollega till mig från min AZ-tid. Jag har en namne - och hon är förbaskat snabb :-) Lite yngre än jag.

Lisa sa...

har det gått över??
Det är flera på jobbet som fått nåt sorts magproblem. definitivt smittsamt...

anneliten sa...

Lisa, ja, nu är jag bra igen.