söndag 7 april 2013

På tid

Vissa pass passar bättre att mäta i tid. Till exempel långpass. Själva grejen är att vara ute länge. Själva grejen är att springa långsamt för att inte slita i onödan på kroppen. Det där vet jag. Ändå gör jag mina missar. Förra veckan sprang jag långpasset alldeles för snabbt. Särskilt andra halvan. Mest för att jag var uttråkad tror jag. Ville hem. Stela vader och trötta ben i flera dagar blev resultatet.

För att inte återupprepa det misstaget idag igen (jag är lite less och omotiverad just nu) bestämmer jag mig för att springa på tid. Två och en halv timme ska jag vara i rörelse och jag tänker att jag ska strunta i hur långt jag kommer. Jag försöker springa extra sakta, men hamnar efter ett tag i min vanliga lunk. Den som är bekvämast för mig. Långsammare än förra veckan, men inte riktigt så långsamt som jag hade tänkt.

5 kommentarer:

Lennart sa...

Ja, men hur känns det då? Stel, eller känns allt bra? Du var lite otydlig med hur det kändes efter dagens pass ;-). Nu måste jag sitta här och gissa ;-).

Jenny sa...

Åh precis så där är det på långpassen. Oftast går de för fort och då fyller de ju inte riktigt syftet. Säger som du jag blir nog uttråkad till slut!

Lisa sa...

Hehe, jag är m insann tvärtom. Lunkar helst riktigt lugnt om jag får välja;)... Det är väl lite av ett lyxproblem- Att vara för snabb? hehe...

Staffan sa...

Samtidigt tror jag att du som löpare har en van, lugn långpassfart som känns lätt och som du är van vid. Att anstränga sig och springa långsammare än så leder till anspänning och ett onaturligt steg, så är det för mig i alla fall. Ibland är den vana, lugna farten lite långsammare, ibland lite snabbare p g a form, vätskebalans och en massa annat.

Jag kan t ex springa "naturligt" för mig ner till ca 5:15 min/km, långsammare än så och det känns onaturligt och stelt och mitt löpsteg bara konstigt.

anneliten sa...

Lennart, det känns klart bättre än förra veckan. men seegt ändå...

Jenny, visst är det tråkigt att lunka.

Lisa, det tror jag inte en sekund på. Har minsann mött dig på brandvägen ibland (innan diskbråcket visserligen).

Staffan, jag tror som du - man har en naturlig fart. men jag tror jag ligger lite lite över den på en del långpass för att jag är en otålig själ...