"Är du inte rädd att springa ensam i skogen" undrade min granne en gång för ganska länge sedan. Min granne som alltid, både då och nu, springer tillsammans med en annan granne. För det mesta i samma gamla el-ljusspår (jag ser dem - de springer förbi mitt hus, men inte åt skogshållet). "Nej, jag är inte ett dugg rädd" svarade jag. För med min logik är sannolikheten större att en knäppskalle - som var det jag enligt grannen borde vara rädd för, lurpassar vid ett elljusspår än i en djup skog (och inte ens det ser jag som särskilt sannolikt - jag är nog mer orolig för att något ska hända om jag kliver av en buss på en mörk busshållplats). I den djupa skogen kryllar det av stigar huller om buller och det är väldigt glest mellan löparna. Knäppskallen skulle få svårt att välja rätt lurpassningsställe och skulle nog få vänta en hel evighet. Osannolikt. Så tänker jag.
Lisas bloggbild gör mig sugen på en ordentlig skogsrunda. Men jag är lite rädd. Rädd för att det inte finns någon annan än jag i skogen. Rädd för att vara helt ensam i en otillgänglig ganska stor skog. Jag ser mig själv falla ihop. Jag ser ambulansmän irrandes på huller-om-buller-stigarna utan att hitta mig... Men det är innan jag går ut jag tänker så. När jag väl är i skogen. När jag väl springer på de där stigarna (givetvis med pulsklockan på armen) är jag inte ett dugg rädd. Jag bara njuter. Jag bara glömmer allt. Jag är inte rädd för skogen. Jag är inte rädd i skogen. Skogen är mitt rätta element. Trollunge kallade min mamma mig. Ja, kanske.
Lisas bloggbild gör mig sugen på en ordentlig skogsrunda. Men jag är lite rädd. Rädd för att det inte finns någon annan än jag i skogen. Rädd för att vara helt ensam i en otillgänglig ganska stor skog. Jag ser mig själv falla ihop. Jag ser ambulansmän irrandes på huller-om-buller-stigarna utan att hitta mig... Men det är innan jag går ut jag tänker så. När jag väl är i skogen. När jag väl springer på de där stigarna (givetvis med pulsklockan på armen) är jag inte ett dugg rädd. Jag bara njuter. Jag bara glömmer allt. Jag är inte rädd för skogen. Jag är inte rädd i skogen. Skogen är mitt rätta element. Trollunge kallade min mamma mig. Ja, kanske.
5 kommentarer:
Nä, knäppgökarna är jag inte heller rädd för i skogen! Som du säger; de skulle vara jäkligt korkade om de sitter där vid ett träd i timmar och åter timmar, i väntan på en löpare....
Men däremot älgar, vildsvin och annat är liiite läskigt tycker jag. Särskilt nu när de fortfarande har ungar, efter sommaren. :-P
Rund, själv är jag nog mest rädd för orm. Men inte så att jag tänker på det egentligen.
Enda gången jag är rädd på riktigt är på tuben/i stan en mörk kväll. DET är läskigt!
Det här kanske låter lite tråkigt men de säger att den farligaste platsen för en kvinna att vara på är hemma hos sin man.....
Fast det gäller nog inte ett par som har levt ihop i många år (typ 20 år) utan att det har hänt något.....
Ingmarie, det är nog farligare när du gått av...
Lennart, jo men de allra flesta män är inte farliga som tur är. Varken de man möter ute eller lever med.
Skicka en kommentar